Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.

Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.

Den här veckan är det verkligen allt mellan himmel och jord som får plats i panelen. Usama Bin Ladins död firas i USA, men hur okej är det att glädjas åt någons död? Och varför får vi inte se bilderna på den mördade Usama? Karlstad Kalaset backar efter kritik om stereotypa könsroller, värmländska är Sveriges fjärde sexigaste dialekt och skräp i drivor är alla ämnen som panelen diskuterar.

Jag tror att jag tog lite mera plats den här gången, jämfört med debuten och förra veckans sändning.

Är dock fortfarande inte bekväm nog för att kunna lyssna på min egen röst i efterhand, men det är du välkommen att göra.

Länk till inslaget:

• Eftermiddagspanelen 4/5 2011

Så här väljer hon att kommentera nyheten om Usama bin Ladins död. I sin helhet:

Ärade Usama Bin Laden

Salaam Aleykom

Vill bara säga att om det är så att Usama Bin Laden inte är död så är det bra alltså läget är som det var innan nyheten kom ut,

Är det så att Han är död så vill jag säga grattis eftersom han dog som en Martyr och kommer att vara mer levande än vi som fortfarande går runt på jorden.

Det kommer att komma tusentals nya Bin Laden, Jihad och kampen för Islam är inte slut det är bara början och nu när Amerika har firat sin bragd så sitter de råttorna och skakar av räddsla inför vad som skall hända här näst och själv sitter jag med spänning och väntar själv på vad som skall ske antar att den som lever får se. Det hade förmodligen varit säkrare för dem att låta honom vara ifred.

Må Allah ge vår broder det högsta i Jennah och Må Mujahedeen få seger i kampen för Islam Må Allah ge förtryckarna det största straffet som finns att ge i detta liv och nästa.

Referenslänkar:

• Per Gudmundson: Hennes man dog för al-Qaida. Nu hyllar svenskan Usama bin Ladin
• Shaarias Blogg: Ärade Usama Bin Laden

För knappt en månad sedan drog Mårten Schultz, docent och juris doktor i skadeståndsrätt, i gång en liten debatt om retributiv rättvisa, när han i DN koketterade med sin böjelse för actionhjälten Steven Seagals ”öga för öga”-filosofi:

Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.

Jag skriver ”liten debatt” eftersom det egentligen bara bjöds på ordentligt mothugg från Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet:

Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn. Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.

Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv.

[...]

Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.

Då är frågan, var det Steven Seagel som dödade Usama bin Ladin? (Metaforiskt talat.) Eller var insatsen ett uttryck för en rättvisesyn grundad i de förväntat positiva effekterna av hans död?

Vi kan självklart inte svara med säkerhet (och det är fullt möjligt att orsakerna överlappar varandra). USA är en stat som i mångt och mycket präglas av den retributiva synen (ergo, dödsstraff), men det går inte att förneka att världen nu är en massmördande islamistisk terrorist mindre – och att det borde föra med sig positiva effekter, särskilt för de muslimer som drabbats hårdast av bin Ladins religiösa kall.

I stället för att gräva mig djupare i den frågan, vill jag lyfta fram varför jag personligen tar ställning mot den blodtörstiga, retributiva rättvisesynen, för den evidensbaserade, instrumentalistiska.

Och jag gör det med ett citat från Richard Dawkins, som jag hittade via bloggaren och docenten Niclas Berggren när han diskuterade Mårten Schultz’ DN-krönika:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics. When a computer malfunctions, we do not punish it. We track down the problem and fix it, usually by replacing a damaged component, either in hardware or software.

[...]

Why is it that we humans find it almost impossible to accept such conclusions? Why do we vent such visceral hatred on child murderers, or on thuggish vandals, when we should simply regard them as faulty units that need fixing or replacing? Presumably because mental constructs like blame and responsibility, indeed evil and good, are built into our brains by millennia of Darwinian evolution. Assigning blame and responsibility is an aspect of the useful fiction of intentional agents that we construct in our brains as a means of short-cutting a truer analysis of what is going on in the world in which we have to live. My dangerous idea is that we shall eventually grow out of all this and even learn to laugh at it [...] But I fear it is unlikely that I shall ever reach that level of enlightenment.

I går dog Usama bin Ladin. Lika säkert som att han redan har uppnått martyrstatus hos världens jihadister, lika säkert är det att han var en trasig, farlig ”dator” som behövde kopplas bort från mänsklighetens nätverk. Eller stängas av.

Likafullt är etiken bakom USA:s agerande början på en intressant diskussion.

Egna tankar?

Referenslänkar:

• Mårten Schultz i DN: Jag försvarar alltid Steven Seagal
• Christian Dahlmans replik, Dagens juridik: Har straff ett moraliskt egenvärde?
• Mårten Schultz’ slutreplik, Dagens juridik: Om rättvis och orättvis kritik
• Niclas Berggren: Är straff moraliskt motiverade?
• Richard Dawkins: Let’s all stop beating Basil’s car

På dagens ledarsida i SvD gör Per Gudmundson processen kort med alla som blundar för denna verklighet.

Under påståenden som att det var ”koranbränningen som utlöste den dödliga attacken” (TT 3/4) ligger ett rasistiskt synsätt. Tankefiguren bygger på att muslimen, för det första, är så djupt religiös att varje förolämpning är outhärdligt kränkande, och för det andra, saknar möjlighet att kontrollera sin vrede. Det är bekanta resonemang. Svarta har påståtts inte kunna kontrollera sexualdriften, till exempel. Den människosynen leder till tron att en pastor från andra sidan jordklotet utlöser islamiskt raseri. Mördarna själva anses inte förmögna att bära ansvar för att en svensk får halsen avskuren.

Känner du igen resonemanget från mitt inlägg i natt? Det gläder mig att Gudmundson bestämde sig för att formulera det skarpare än vad jag mäktade med (självklart helt omedveten om den här bloggens existens).

De avslutade paragraferna är så vassa att de förtjänar att lyftas fram i helhet.

En titt på talibanernas officiella, engelskspråkiga nyhetssajt Voice of jihad (www.shahamat.info) återställer perspektiven. Här är mordet på svensken bara en av de drygt tjugo attacker man skryter om den dagen, mot allehanda mål. Trots att websajten visar att talibanerna hänger med i vår tids sociala medier, gör den också tydligt att de anser sig bedriva ett krig som pågått i mer än tusen år – långt innan det fanns något FN, USA eller något exemplar av koranen där att elda upp. Terrorn utförs ändå. Glöm inte det.

En svensk – Magnus Johansson hette han – har tidigare halshuggits av jihadister. Hans brott var att gästarbeta som kock i oljeindustrin i Saudiarabien. Ledaren för terrorattacken beskrev senare hur det gick till.

”Samtidigt fann vi en svensk otrogen. Broder Nimr högg huvudet av honom och lade det vid entrén, så att det kunde beskådas av alla som gick in och ut. Vi fortsatte sökandet efter otrogna och skar halsen av dem vi fann.”

Det var 2004. Då visste ingen vem pastor Terry Jones var.

I inlägget Lågintenstiv jihad på hemmaplan återges avlyssnade telefonsamtal mellan svenska medborgare med kopplingar till al-Shabaab, till exempel följande mellan Yassin Ismael Ahmed (Y), en före detta fritidsledare i Rinkeby, och Said Sofri (S), dömd för flera fall av misshandel och ett religiöst motiverat våldsdåd:

”Y: jag är skadad min ädelmodig storsinnad broder.
S: prisad vare Gud.
Y: ja, under elva dagars period.
S: må Guds vilja ske, må Gud underlätta dina angelägenheter.
Y: amen om Gud vill, det finns några kättare som ville mörda mig.
S: aha, har de attackerat stan?
Y: ja, de kom in i mitt hem, där var jag, min familj och de andra bröder ..
S: prisad vare Gud.
Y: de ville mörda mig, jag stoppade de med hjälp av vapen, sen kom skottet.. lätt slag men..
S: utifrån?
Y: i ryggen, nej i ryggen.
S: prisad vare Gud, det blir bra om Gud vill.
[…]
Y: Jag svär vid Gud, vi känner glädje, må Guds vilja ske, segern är nära, segern är mycket nära
S: Prisad vare Gud.
Y: Segern kommer, här, nu, det är vi som styr i alla områden till 70% och 80%, sharialagar tillämpas och straffen.
S: Prisad vare Gud, du glädjer mig med den här nyheten.
Y: Ja, jag svär vid Gud, det är bara palatset kvar, efter presidentpalatset, flygplatsen och hamnen har vi allt, sedan är det klart.
S: Är det klart sedan, ha?
[…]
Y: Det är klart, många bröder dog som martyrer
S: Prisad vare Gud.
Y: Bland de våran broder.
S: Jag vet, jag vet ja.
Y: Tack vare Gud.
S: Prisad vare Gud, vid Guds namn be för oss min broder.
Y: Om Gud vill, jag kommer alltid att be för er.
S: Ber för oss min broder.
Y: Våran broder, var är han? Abu Abdallah?
S: Abu Abdallah, vem är Abu Abdallah?
[…]
Y: må Guds vilja ske, jag vill informera dig, för några månader sedan kontaktade jag bröder, han, våran broder som bodde på en plats, platsen där han som .. bor, vi gick till den platsen ibland, ett område, det är ett område, det finns inga problem, den här brodern hade jag kontaktat, ja sa till honom att vi vill ha hjälp, bröderna vill ha hjälp.
S: ja, pris ske Gud.
Y: ja.
S: alltså ni vill ha hjälp, stämmer det?
Y: ja, bröderna här frågade oss, de sa ”Amir almuhajirin” ..
S: ja.
Y: bröderna muhajirin har inte .. har mycket lite, de har ingenting och sa:det räcker för oss om bröderna skickar 200$ eller 500 per månad.
[…]
S: Tack vare Gud allt är bra, du,hur är det med din familj? hur är dina angelägenheter där?
Y: Jag mår bra till hundra procent, det finns inte ens ..det har inte inträtt..detta liv finns inte i vårat hjärta, i vårat hjärtan finns bara martyrskap, vi alla väntar på.
S: Prisad vare Gud,må alla vara förlänade med det..
Y: Ja ..
S: Må Guds vilja ske .. må Gud förläna er med martyrskap om Gud vill.
Y: Amen, Amen,och må vi få glädje att ta över hela landet från Öst till Väst, Syd till Norr.”

Det finns så klart mycket att säga om dialogen ovan, och vi kommer återvända till Per Gudmundsons blogg många gånger framöver. Men för tillfället nöjer jag mig med en enkel fråga:

Hur i hela friden orkar radikala muslimer ens föra samtal med varandra, när de måste nämna och prisa Allah i var och varannan mening? Jag blir svettig bara av att ta del av transkriberingen ovan.

Som din främste sanningssökare kan jag avslöja att Aftonbladet har missuppfattat allt – som så många gånger förr.

Den skyldiga är Efva Attling.