Hon: Det var inte går.
Jag: Det är min plånbok glad för.
Hon: Tänderna då, är de lika glada?
Jag: Det vettefan, jag har inte vågat kolla med dem.
Hon: Då kanske det är dags att du kommer?
Jag: Nej, nej.
Hon: Är du säker? Det blir dyrare om du väntar och låter problemen uppstå.
Jag: Övertygad. Jag lever på den berömda kanten. Det är kanske lite blåsigt här ute, men friskt och skönt.
* * *
Hon tar mitt nej, vi lägger på, det går fem minuter, sedan ringer det på nytt.
* * *
Jag: Är det du igen?
Hon: Ja, din tandläkare tycker verkligen att du ska boka en tid oavsett om du vill eller inte. Dina tänder behöver det.
Jag: Hälsa henne att ingen gillar kvinnor som tjatar.
Hon: Det är ett nej, med andra ord?
Jag: O ja.
Hon: Vi hör av oss igen efter sommaren.
* * *
Ska jag behöva flytta från Karlstad enkom för att slippa en tandläkare som plötsligt visar stalkertendenser? Jösses. Som jag konstaterade i föregående inlägg: Min berömmelse har ett pris.