Hej igen

Det hände så långsamt att jag accepterade det utan motstånd. Tristessen, handlingsförlamningen, nedstämdheten, meningslösheten. Att besitta all tid i världen vaggade mig mot den utmattades slutmål: likgiltighet.

Det som skulle vara en nystart – att lämna jobbet i Karlstad, Stockholmsflytten, äventyret – blev en resignation. Morgon efter morgon vaknade jag till en enda insikt, till ett sorl i moll.

”I dag är inte dagen då något förändras.”

Och jag köpte det. Jag svalde det som en man utan riktning, mening eller uppgift. En man utan ord när orden behövdes som mest.

Var det här allt? Det här var allt. Livet var inte mer; livet är inte mer.

Och jag köpte det. Till slut kunde jag inte sluta ögonen utan att snudda vid den förbjudna tanken: ”Tänk vad skönt det vore att aldrig vakna igen …”

Ändå vaknade jag, morgon efter morgon. Och där är jag nu. Trött och håglös. På botten. En poänglös kompromiss med den medelmåttighet jag fruktat mest.

Som jag ser det har jag bara två alternativ. Jag kan resignera eller börja om, kravla uppåt tills jag står på nytt; tills jag tagit tillbaka mitt utrymme i livet, kärleken och karriären.

Det här är jag som väljer det senare.

Hej igen. I dag tänker jag sluta tycka synd om mig själv. Vad som händer i morgon återstår att se.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , ,

Total kroppskontroll

Kanske har du redan sett den, kanske inte. Själv såg jag videon i går, tillsammans med Ronja.

Vi satt som hypnotiserade.

”Vilket jävla as,” tänkte jag och gav mig på att demonstrera för henne att jag också, minsann, har ett par moves. Hon log åt mig, men inte på det bra sättet.

YouTube Preview Image
Kategori: Musik
Etiketter: , , , , ,

Livet på en minut

Jag flyttade. Först till Gamla stan, omgavs av turister dygnet runt. Kameror, marschorkestrar och vikinghjälmar i plast. Flydde till skärgården. Flydde till Skåne. Flydde slutligen till Hammarby sjöstad. Opererade vänsterknät. Var orolig. Hade dåligt samvete, viftade bort värken och tänkte att jag tog någons plats; stal något från en bättre behövande. Ortopeden lugnade mig med att han aldrig hade sett något liknande under sin tjugo år långa karriär, han var förvånad att jag orkat gå. Firade ett år med Ronja.

Jobbade inte. Jobbar fortfarande inte. Skriver inte. Tänker inte. Mår bra. Oftast. Allt är annorlunda. Zamzon är borta. Jag lär mig vara sambo. Jag älskar, andas och lär mig gå, springa och lyfta på nytt.

Tre månader på en minut.

Måste ta tag i mig själv.

Nu.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vårt vackra universum #14

This time lapse video is the result of almost 1.5 years of work, 31 hours of taking images during six nights on Southern Ocean Coast in Australia.

Kategori: Vetenskap
Etiketter: , , , , , ,

Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Och bara så där …

En tvåa. Fyrtiofem kvadratmeter. Förstahandskontrakt. Utan ”deposition” eller andra under-bordet-metoder.

I Hammarby sjöstad.

Jag och Ronja flyttar in första september.

Så ja.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Du lever vidare inom mig, min bästa vän

Zamzon 9 år, fotad april 2011 av Dan Forsberg: www.danforsberg.com

Mezzrows Zamzon
10/3 2002–15/6 2011

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Vårt vackra universum #11

En till? En till!

Kategori: Vetenskap
Etiketter: , , , , ,

Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.

Kategori: Krönikor Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Münchenbryggeriet 4 november

YouTube Preview Image

Jag och Ronja har biljetter. Och nu är det tydligen slutsålt. Gott så.

(Hehe.)

Kategori: Musik
Etiketter: , , , , , , ,