Hej igen

Det hände så långsamt att jag accepterade det utan motstånd. Tristessen, handlingsförlamningen, nedstämdheten, meningslösheten. Att besitta all tid i världen vaggade mig mot den utmattades slutmål: likgiltighet.

Det som skulle vara en nystart – att lämna jobbet i Karlstad, Stockholmsflytten, äventyret – blev en resignation. Morgon efter morgon vaknade jag till en enda insikt, till ett sorl i moll.

”I dag är inte dagen då något förändras.”

Och jag köpte det. Jag svalde det som en man utan riktning, mening eller uppgift. En man utan ord när orden behövdes som mest.

Var det här allt? Det här var allt. Livet var inte mer; livet är inte mer.

Och jag köpte det. Till slut kunde jag inte sluta ögonen utan att snudda vid den förbjudna tanken: ”Tänk vad skönt det vore att aldrig vakna igen …”

Ändå vaknade jag, morgon efter morgon. Och där är jag nu. Trött och håglös. På botten. En poänglös kompromiss med den medelmåttighet jag fruktat mest.

Som jag ser det har jag bara två alternativ. Jag kan resignera eller börja om, kravla uppåt tills jag står på nytt; tills jag tagit tillbaka mitt utrymme i livet, kärleken och karriären.

Det här är jag som väljer det senare.

Hej igen. I dag tänker jag sluta tycka synd om mig själv. Vad som händer i morgon återstår att se.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , ,

Klyftigt, Karlstads energi

Om du flyttar, byter hemstad och adress två gånger inom loppet av ett par månader, är det näst intill en naturlag att något går snett.

Det gjorde jag. Och det gjorde det. (Fast jag måste tillägga att det mesta har rört sig förvånansvärt friktionsfritt.)

Till exempel verkar Posten ha vissa problem med den adressändringstjänst de själva är en del av. Att inte få tidningar jag prenumererat troget på i flera år må vara ett världsligt problem, irriterande likafullt.

Att få påminnelser på räkningar vars original jag aldrig sett röken av, kan däremot orsaka reella problem.

Å andra sidan hjälper det om företagen inte hittar på egna adresser att försöka nå mig på.

Midstjärtsgatan, Stockholms perineum

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Livet på en minut

Jag flyttade. Först till Gamla stan, omgavs av turister dygnet runt. Kameror, marschorkestrar och vikinghjälmar i plast. Flydde till skärgården. Flydde till Skåne. Flydde slutligen till Hammarby sjöstad. Opererade vänsterknät. Var orolig. Hade dåligt samvete, viftade bort värken och tänkte att jag tog någons plats; stal något från en bättre behövande. Ortopeden lugnade mig med att han aldrig hade sett något liknande under sin tjugo år långa karriär, han var förvånad att jag orkat gå. Firade ett år med Ronja.

Jobbade inte. Jobbar fortfarande inte. Skriver inte. Tänker inte. Mår bra. Oftast. Allt är annorlunda. Zamzon är borta. Jag lär mig vara sambo. Jag älskar, andas och lär mig gå, springa och lyfta på nytt.

Tre månader på en minut.

Måste ta tag i mig själv.

Nu.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Magnus Betnér om cannabis

Jag och Ronja såg föreställningen Livets ord i Karlstad i höstas, en kväll full av skratt och tänkvärda stunder.

Det här var en av höjdpunkterna.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Politik Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Brev till redaktionen

Till Hammarö Karlstad i folkmun, med anledning av min senaste krönika:

Hej! Hur i hela världen kan ni låta en skribent spy ut så mycket raljernade kommentarer till höger och vänster utan att ha tillräckligt med belägg för vad han skriver? Att en skribent med humanistisk agenda får hängesig åt ett svartvitt tyckande hur som helst är både tråkigt och vilseledande. Det är många som upprörts av det som skrivits eftersom det delvis saknas fog för en hel del och på många punkter är en följd av eget tyckande. Är det en tidning som förs enligt humanetiska normer med antireligiös spridning i samma spår som sverigedemokraterna. Jag tycker det ska framgå villken agenda skribenten har och att han faktiskt i själva verket inte tycker ett dugg om kyrkan och allt det han skriver om kyrkan är därför negativt. Mycket märklig debattföring. Man borde tycka ett en tidning som denna borde kunna precisera en nyanserade bild av verkligheten. Vänliga Hälsningar C

[sic]

Kategori: Krönikor Personligt Religion Språk
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.

Kategori: Krönikor Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

May the bioenergi be with you

Tic-Clip, i stället för en bjällra?

Som hundägare har jag genom åren stött på både det ena och det andra. Om du tror att huskurer och dylikt, där den ena är än mer korkad än den andra, är reserverade för oss människor, tänk igen. (Fast skyll inte på djuren. This is all on us.)

Trots det tappade jag hakan under gårdagens besök i djuraffären, när jag skulle köpa mat till Zamzon. Till den grad att jag höll på att glömma bort torrfodret.

Det enda jag kunde göra var att läsa reklamtexten alldeles intill kassan, på första parkett inför alla kunder.

”Skydda ditt djur mot fästingar! Tic-Clip är laddat med bioenergi som skapar ett oscillationsfält runt ditt husdjur.”

Pris: 399 riksdaler.

Den unga tjejen bakom kassan tittade på mig medan jag läste texten en gång till:

Anibio Tic-Clip erbjuder en revolutionerande metod för att skydda ditt husdjur från fästingar och loppor, utan bekämpningsmedel, fästingdroppar, sprayer eller lokal applicering av något slag!

Tic-Clip är laddad med bioenergi som skapar ett oscillationsfält runt ditt husdjur som stöter bort skadeinsekter i två år. Detta fästingmedel skapades i Tyskland och har varit en stor succé i hela Europa.

VATTENTÄT, LUKTFRI, INGET BATTERI, UPP TILL 2 ÅRS SKYDD!

När jag läste texten en tredje gång, i stället för att sträcka över mitt kontokort, la hon på ett leende och gjorde entré i min värld av häpnad.

”Den där är väldigt populär,” sa hon.

Jag kunde inte – ville inte – gå i klinch. Förmågan att genomskåda idioti förutsätter ett visst mått kritiskt tänkande. Och hur mycket vi än skryter över att leva i ett sekulariserat, akademiskt land, är kritiskt tänkande inget som kommer med modersmjölken. Långt därifrån.

”Det tror jag säkert,” svarade jag och sträckte över kontokortet för att betala hundmaten. Min förhoppning var att signalera att jag inte var intresserad av fortsatt konversation, att ämnet därmed var dött.

”Vi har kunder som berättar att de nästan helt sluppit fästingproblemet,” sa hon.

”Min hund får aldrig fästingar,” ljög jag och gick, efter att ha önskat henne en fortsatt fin dag.

En googling avslöjar att Tic-Clip sprids inom husdjurskretsar både i Europa och USA. I nätforum diskuteras produkten av djurägare som ”upplever att fästingarna åtminstone har minskat något” och den går att köpa både online och hos fysiska återförsäljare.

I nätbutiken Fastinghalsband.se marknadsförs Tic-Clip med i stort sett samma ord som mötte mig i djurbutiken i Karlstad (jag tog mig friheten att citera dem ovan) och priset är detsamma: fyra hundra kronor.

Bonusen de bjuder på, jämfört med djurbutiken, är ett försök att förklara magin bakom Tic-Clip:

Det låter flummigt men väldigt många djurägare och uppfödare är nöjda med fästingbrickan. [...] Tic-Clip funktion är lite abstrakt jämfört med det traditionella insektsgifter, men produkten är resultatet av många års forskning och Tic-Clip har väldigt många nöjda användare.

Vem som stått för forskningen och hur den utförts nämns så klart inte. Konstigt vore väl annat, att hänvisa till forskning om hur man tillverkar nyckelbrickor och marknadsför dem som ”bioenergiska” torde minska trovärdigheten.

Fast kanske inte. Lurendrejeri och kvacksalveri existerar inom nästa alla branscher. Sorgligt nog tycks det aldrig råda brist på kunder.

Eftersom den här produkten ändå framstår som harmlös (inte sant?), varför är jag så nedlåtande mot de stackare som slösar hundratals kronor på ett verkningslöst halsband åt hunden eller katten? (Kanske tusentals, om de är nöjda och köper flera exemplar.)

Därför att fästingar är ett reellt problem för både människa och djur. Därför att produkter som Tic-Clip riskerar att vagga in kunderna i falsk säkerhet utan att erbjuda ens en gnutta förhöjt skydd.

Fästingar är smittbärare. Borrelia, anaplasmos och TBE är tre sjukdomar som kan drabba djur vars ägare är oaktsamma. Eller ägaren själv, om fästingen lämnar djurets päls och klättrar över till människan.

Nåväl. Att vara korkad är inte straffbart. Och sjuk kan du bli oavsett hur försiktigt du lever.

Att spendera fyra hundra spänn på Tic-Clip är däremot ett effektivt sätt att demonstrera för omvärlden att du är olämplig som husdjursägare. Och då har vi inte ens gått in på vad det säger om företagen som väljer att sälja bluffen.

Referenser:

Kategori: Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastisk respons

Hittills har drygt hundra främlingar spridit gårdagens inlägg om att jag har sagt upp mig och nu letar bostad i Stockholm.

Wow, tack. Alla.

Ett särskilt tack går ut till Annan Åkerman, kvinnan som får fast anställning dagen något företag skaffar en tillräckligt bred entré, och Daniel Swedin, såväl vikarierande ledarskribent för Aftonbladet som mannen som ger ofrivilligt celibat ett ansikte.

(Visst är det trevligt med ad hominem-argument?)

Annan Åkerman och Daniel Swedin kommenterar lantisens bostadsjakt

Ett förtydligande:
Reaktionerna på det här inlägget var väntade. Det är okej att vara nedlåtande mot personer på grund av saker de inte kan kontrollera (läs: var de föddes), men inte för saker de kan kontrollera (läs: hur mycket energi de stoppar i sig i relation till hur mycket de förbränner).

Själv anser jag att personangrepp sällan fyller en funktion, och vill därför lyfta fram mitt svar till en kommentar. Signaturen Trettioplus skrev:

Oj. Smakfull replik Philip. Den gör underverk för din egen image.

Jag svarade:

Jag är medveten om att folk i allmänhet har svårt att förstå retoriken här. Anser jag att det är smakfullt att skämta om fetma eller utseende? Nej, verkligen inte. Lika lite som jag finner det smakfullt (eller sakligt) att vara nedlåtande mot någon på grund av personens härkomst. I sak är det enkelt att se angrepp på fetma som mer osympatiskt än angrepp på härkomst, men i princip torde det omvända råda. (Måste jag verkligen förklara varför?)

Att två personer som i går kväll hade kul på min bekostnad utan kurage nog att inkludera mig i samtalet – med anledning av att jag satte allt på spel genom att säga upp en trygg anställning för drömmar om Stockholm – i dag får tillbaka med samma mynt, handlar oavsett vad du eller någon annan tror bara om att belysa hur korkat det är med ad hominem-argument.

Att min image blir lidande är en smäll jag är beredd att ta.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Mitt livs största beslut

Låt mig vara privat för en stund, jag behöver din hjälp.

I fredags sa jag upp mig från anställningen som copywriter hos Ord & Bild, Värmlands största tillika Sveriges femte bästa medelstora reklambyrå 2010 (enligt Regi). Vår relation varade i knappt fyra år och jag är tacksam över den roll jag fått spela i företagets positiva utveckling. Men det är dags att gå vidare. Det är dags att riskera allt jag har för en chans till allt jag vill ha.

Redan i februari berättade jag att jag söker jobb i Stockholm, för att kunna flytta till kärleken, Ronja, och samtidigt fortsätta utveckla karriären. Sedan dess har jag aktivt sökt jobb, varit på ett gäng intervjuer men ännu inte hittat rätt arbetsgivare.

Under hela processen har jag upplevt det som en nackdel att jag fortfarande bor i Karlstad. Om du har en uppsjö kvalificerade kandidater att välja bland, varför satsa på den som inte redan finns på plats i huvudstaden? På ett ungefär.

Därför är det nu avtalat att jag gör min sista arbetsdag den åttonde juli, tar semester och slutar officiellt den tjugonde.

Från och med den tjugoförsta juli finner jag mig således fritt svävande på arbetsmarknaden. Än viktigare, för stunden, är att jag står utan bostad i Stockholm.

Hör du mig? Bostadslös i mina drömmars stad; så kan jag inte ha det. Jag älskar att arbeta kreativt, få användning för den penna jag vässat hela livet och förverkliga de idéer som bara uppstår när alla i arbetslaget drar åt samma håll.

Men mest av allt älskar jag Ronja och den framtid jag ser med henne. Och hon väntar på mig. I ett studentrum i Stockholm. Utan plats för mig och Zamzon, min nio år gamle dobermann.

Vi behöver en lägenhet. Och vi behöver den så snart som möjligt.

En stor etta, en liten trea eller något däremellan. Helst innanför tullarna, i nödfall närförort.

Berätta för alla du tror kan hjälpa oss, är du snäll.

För kärlekens skull. Karriären fixar jag av egen kraft.

Tack.

Kontaktuppgifter:

Ronja och jag på vernissage

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,