Tandläkare Wildenstam

Felringningar händer alla. Jag ser däremot ett mönster i mina. Till min mobil finns det även ett fast 054-nummer som kopplas vidare av jobbets växel. Och mitt måste vara väldigt likt det till en tandläkarmottagning här i Karlstad.

Gång på gång ringer det.

Vissa är trögare än andra.

Jag: Ja det är Philip, Ord & Bild Reklambyrå.

Man: Hej, är det hos tandläkaren?

Jag: Nej.

Man: Bra. Jag skulle vilja avboka min tid i morgon klockan 09.00.

Jag: Okej. Då stryker jag din tid för nio i morgon bitti. Vad sa du att du heter?

Man: Anders.

Jag: Där är du, ja. Fixat. Vill du boka en ny tid direkt?

Man: Nej, jag återkommer.

Jag: Bra, bra. Hör av dig när du hittat en tid som passar.

Man: Tack, hej.

*klick*

Vissa gillar tydligen att betala straffavgiften för uteblivet besök. Vad ligger den på? 400 spänn?

Kategori: Personligt
Etiketter: , , ,

Nån sa att FBK tar SM-guld i kväll

Dreglande idioter

Hockey har aldrig riktigt varit min grej. En gång i tiden kvasihöll jag på Djurgården, mest för att reta klasskamraterna.

Men vet du vad det bästa är med att aldrig ha känt nån kärlek till Karlstads hockeylag i Elitserien?

Jag har heller aldrig behövt känna gemenskap med de som dyrkar dem.

FBK har tagit ett par SM-guld sedan jag flyttade in mitt i centrum. Det är samma visa varje gång. Natten fylls av mänsklighetens mest ovärdiga beteende.

Ja, ja. Tut-tut på dig också.

Du hjärndöda, dreglande amöba.

Uppdaterat
Det är klart nu och lägenheten fylls av bilarnas tjut och kretinernas flås. Allt jag kan tänka på är Travis Bickles monolog i Taxi Driver: All the animals come out at night: whores, skunk pussies, buggers, queens, fbk fans, fairies, dopers, junkies, sick, venal. Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets.”

Kategori: Personligt
Etiketter: , , ,

Välkommen till discot

På andra sidan av vår kontorsbyggnad ligger Systembolaget. (Att det är dåligt för min karaktär är en helt annan historia.)

Det här handlar om mänsklig kreativitet.

Mer specifikt om oväntade guldkorn från 054-stadens baksida.

Det finns en liten park mellan älven och Systemet, bara ett tiotal meter från vår entré. Och där håller de låda dagarna i ända. Vissa mer energiskt än andra.

De utslagna. Pundarna och a-lagarna.

Efter ett tag lär du dig deras inbördes hierarki. Vem som får sitta var; vem som polisen pratar med för att skapa en illusion av ordning; vem som är skönheten männen bråkar om; och så vidare.

I dag lärde jag mig vad de döpt parken till.

Studio 54.

Fabulöst.

Kategori: Personligt
Etiketter: , ,

Det kunde varit värre

YouTube Preview Image

Det går inte en dag utan att jag reflekterar över Karlstad.

Frågan jag inte kan svara på är: Vad gör jag fortfarande kvar?

Men det kunde varit värre.

Kategori: Personligt
Etiketter:

En pojkes fantasivärld

Jag skulle visa världen vem som svängde pennan med störst finess; kläcka åtråvärda guldägg utan stress; rusa uppför allmänhetens vackraste beröm; snorta kokain med modeller och leva en dröm.

Välkommen till en pojkes fantasivärld.

Redigerade tekniska texter till 23.00 i går.

Gick hem utmattad tillsammans med känslan av att ändå inte ha gjort tillräckligt.

Somnade naken.

Vaknade påklädd.

Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: ,

Ett bitterljuvt leende

Juldagen -08 gick inte som den skulle. Det var fest hos mig och i enlighet med svensk tradition söp folk för hårt. Nån släppte ut Zamzon: jag fick jaga ifatt honom på öppen gata. Nån annan spydde: hallen, hissen, entrén. Mitt usla humör slängde ut alla. Mitt usla humör städade. Mitt usla humör drack whisky. Mitt usla humör mötte upp Pär efter krogen. Mitt usla humör försvann och vi drack mer whisky. Jag somnade vid fyra på morgonen och vaknade till dofter jag inte ville kännas vid.

Tvingade upp mig tidigt. Fyllan hade knappt gått över till bakfylla än. Ändå satte vi oss i en bil, jag och Zamzon. Dan, hemma från Barcelona över julen, körde.

En vän med en bil. Destination: Göteborg. Uppdrag: Kärlek.

Världen ter sig som en märklig plats oftare än den verkar normal.

Dan träffade Julía ett par månader tidigare – en mörk skönhet från Dominikanska Republiken. Saker flöt på så där bra som de bara gör när det ligger nåt mer i luften. Jag kan föreställa mig att de pussades och kramades som bara nykära pussas och kramas. Och när de knullade ägnade de sig säkert åt att älska istället. Ladi-dadi. Riktigt gulligt.

Märk Dans förvåning när det visade sig att Julía redan hade bokat in julfirande i Sverige. Hon skulle hem till Dominikanska Republiken över nyår, men innan det skulle hon hälsa på vänner i Göteborg.

Göteborg är inte Karlstad och hennes schema hade inte tid för en resa hit. Dan grämde sig. Hans nya kärlek fanns så nära men ändå så långt borta. Och efter att de sa farväl i Barcelona var det en månad kvar tills hon skulle komma hem igen.

Dan spontansatte sig i en bil och jag följde med.

Resan ner tog fyra timmar. Vi strosade på bakgatorna i Göteborg under totalt två timmar. Julía var där i en och en halv. Jag gick vid sidan av. Hennes vänner gick vid sidan av. Julía och Dan fick vara så ostörda som det går att vara en kylig annandag på Göteborgs kullerstensgator.

De pratade försiktigt; kysstes försiktigt; sa farväl försiktigt. Det kändes nästan fel att betrakta dem. Situationen var för skör.

Hemresan tog nästan fem timmar.

Dan körde som en närsynt gumma.

Dan sa inte särskilt mycket.

Dan hade ett bitterljuvt leende på läpparna.

Kategori: Personligt
Etiketter: , ,

Räddas det som räddas kan

Vi sågs under en numera legendarisk grabbkväll. Andreas drack Fernet; Finn var gravid; Majk strålade; Magnus skrålade; och jag, jag såg hennes ögon.

Det finns stunder när inget är rationellt – när inget ens är möjligt att greppa. Nån gör en sak, nån annan nåt annat. Vissa gillar hockey, andra börjar pensionsspara innan de fyllt 40. Och år efter år slår Melodifestivalen nya tittarrekord. Rim och reson är sagan vi klamrar oss fast vid.

Från ingenstans dyker blicken upp. Du vet precis vilken jag menar: den som du ivrigt intalar dig själv säger så mycket. Just då. Dagen efter är den bara ett minne i mängden.

För det mesta.

”Hej. Du tog för lång tid på dig nedför trappan.”

Typiskt. Du var inte ensam. Du hade inte fel. Välkommen till spiralen. Det är här det tar fart.

När hon hörde av sig skrev hon helt fel ord. Eller rätt, beroende på vilken utgångsposition du väljer. Jag tar den defensiva. Hade hon rätten att väcka mig? Hon passerade bara Karlstad. Hon slummade en helg, långt borta från storstaden. Sedan var hon borta och vår kommunikation reducerad till en lång radda digitala avtryck.

Lång.

På en månad hinner du skapa höga förväntningar. Hur blir det när ni ses igen? Finns blicken kvar? Är leken en lek värd att leka? Vad smakar hennes läppar? Och givetvis: kan hon möta dig sexuellt? Rakare uttryckt: kommer du vilja ligga med henne mer än en gång?

Under en månad hinner du även skrämma dig själv.

För åtta år sedan flyttade jag hemifrån. Varje dag blir jag mer och mer självmedveten. Kom igen nu. Då var då. Jag hade ingen ekonomi, slavade som nånting-nånting på ett ställe som kallade sig reklambyrå. Allt vara spartanskt. En början, helt enkelt. Allt är annorlunda i dag utom en sak.

Jag har oftast inga problem med att min lägenhet fortfarande ser ut som att jag är 20 år och urfattig. I vardagsrummet står det två soffor som tippen skulle fnysa åt. Köksbordet är köpt på loppis och ekköket är en daterad hälsning från 90-talet. Inget matchar – ändå gör jag inget åt saken. Det skulle kännas för riktigt. Som att jag gett upp mina högre ambitioner. Som att jag nöjer mig med att bo i centrala Karlstad. Som att det inte finns nåt bättre för mig nån annanstans.

Jag bor där jag bor och jag undviker att känna mig hemma. Men nu kändes det bara fel. Jag skrämde mig själv. Lägenheten duger inte åt besök jag faktiskt vill ha.

När hon berättade att hon var på väg till Karlstad igen reducerade jag mig själv till en nojig neurotiker. Vad göra? Städa? Ja. Köpa ett helt och rent påslakan? Ja. Städa lite mer? Ja.

Det var allt. Räddas det som räddas kan.

Fick tvinga mig att ta ett steg tillbaka och slappna av. Raggade upp en wingman och mötte henne ute.

Blicken fanns kvar.

Hon följde inte med hem.

Fotnot: Jag köpte ett för litet påslakan.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , ,

Den går jag inte på

crazylady

Jag satte andan i halsen en måndagskväll för inte länge sedan. Hjärtat slog ett dubbelslag och pulsen rusade.

Jag och Thomas var på väg tillbaka med pizzorna när vi såg brandbilen slarvigt parkerad vid min port. Fyra brandmän stod och drog i dörren. Jag skyndade på stegen. Elva trappor upp satt Zamzon inlåst. Brinner det? var allt jag hann tänka innan jag nådde fram till brandmännen.

Det sprakade till i porttelefonen.

– Hallå?

Jag kände genast igen granndamens hesa karlstadsmål.

– Ja hallå, svarade den ene brandmannen. Det här är från brandkåren. Det sitter en man fast i hissen. Kan du släppa in oss?

Jag andades ut, lättad. Noterade att det var den folkskygge, illaluktade gubben som satt i hissen. Han som aldrig tar trapporna. Han som går tillbaka in i lägenheten om han hör mig på väg ner, samtidigt som han är på väg ut. Han som fortfarande inte säger hej efter fyra år. Nu log jag lite åt att han satt fast i hissen. Hur skulle hans möte med fyra främmande män bli? Det går bara att spekulera.

–Nej du! Den går jag inte på. Igen.

*klick*

Kategori: Personligt
Etiketter: ,