”Grattis,” skrev hon. ”Jag läste om er på Resume.se, ni gör tydligen något rätt när de flesta andra gör fel. Kul!”

Mejlet kom vid fyratiden, jag hade smitit hem i förväg, skallen bankade efter ännu en sömnlös natt och plötsligt stod hon framför mig på nytt. (Satt? Låg? Hologramifierade sig? När hjärnan spelar spratt är terminologin svårdefinierad, men du fattar.) Två år eller tre. Jag minns henne som den skickligare reklamaren som redan hade lämnat Karlstad – som log charmigt överlägset åt alla på festen i hemstaden, berättade om märkliga kundmöten, exklusiva tillställningar och vikten av att behålla sin integritet i en bransch präglad av opportunister. Ändå är tidsramen försvunnen. Det var en våt kväll för kanske fyra år sedan och hon flinade när jag berättade om mina reklamambitioner.

Jag ville fråga om hon kunde läsa mina alster, återkoppla konstruktivt och hjälpa mig på vägen. Vi knullade i stället. Mellan en mörkblå SAAB 900 och en buske vid Sandgrundsudden – dansbandsvärldens gamla heliga ko – medan kebabknaprande kungar och drottningar ramlade förbi inom räckhåll: där gjorde vi festen till vår och det var enda natten jag såg henne.

Sömnlösa nätter är belöningen när det går bra och straffet när det går dåligt. I kväll sitter jag vid köksbordet igen, tre textdokument är öppna jämte varandra, tankarna spretar och en halvmil bort väntar en pappaledig art director på att jag ska sluta minnas berusade äventyr och i stället prestera något värt min copywritertitel. Det går väl så där, som du märker. Det ryker från askfatet, varje hjärtslag är en distraktion och Zamzon har somnat.

Innan vi skildes åt bytte vi nummer. Efter de obligatoriska tre dagarna skickade jag ett sms och fick svaret att hon hade sambo i Stockholm, men att det var trevligt att träffa mig. Och trevligt var det. Den svalkande sommarbrisen från Klarälven, friktionen mellan hennes beiga kjol och motorhuven och doften av latex, räckte för att skapa ett minne att plocka fram när andra ungkarlsräder slutade mindre lyckosamt. Ibland behövs inte mer och tids nog slutade jag undra om hon hade ett finger med i spelet när jag såg hennes byrå prestera åt kunderna.

Tolv nya kunder under årets första månader och Resumé ordvitsar om att vi inte är några dussinlirare. Uppmärksamhet är trevligt och byråns ledningsgrupp firar med rätta. Jag likaså. På två, tre eller fyra år har jag gått från att vilja visa mina alster till att bli ombedd att titta på andras. Nätterna har torkat och lättja har blivit en våt dröm. Och det är anledningen till att mitt firande följs av en sur uppstötning. Tolv nya kunder är trevligt på samma sätt som det är trevligt att få klamydia av drömkvinnan. Du kommer gå vidare – du kommer se förbi det – men när du satt där och beundrade din egen upphetsning, var det sista du ville att känna hur pungen började värka utan förvarning.

Du måste jobba. Och glöm åtta till fem: du måste jobba som en idiot. Inte chefen – du. När du helst av allt vill krypa ned under täcket, plocka fram en bok och pilla runt i näsan: du måste jobba. När du tänker att en kväll med vänner, mat och Trivial Pursuit vore fint: du måste jobba. Och förträng för allt i världen alla tankar på att ha sex med en SAAB 900 som rekvisita. Alltmedan värken växer sig starkare.

”Ser att ni rekryterar också,” fortsatte hon. ”Vem vet. Ibland funderar jag på att flytta hem igen, jag skulle behöva ett lugnare vardagstempo. Tids nog kanske vi blir kollegor.”

Efter två, tre eller fyra år har hon inte förändrats. På gott och ont lyckas hon vara både trevlig och nedlåtande. Jag ser henne framför mig och hon skrattar. Jag skrattar tillbaka och minns vår natt.

Någonstans önskar jag att jag också hade låtit bli att förändras.