Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Vet du vad? I dag skakade jag hand med min nya chef; i morgon börjar jag jobba. Efter ett halvår är semestern över, det är dags att vara copywriter igen.
Reklambyrån heter Nkel, ligger i hjärtat av Stockholm och arbetar med kunder inom ett brett spann av områden: från dagligvaruhandel till affärsjuridik.
Jag är lycklig. Säg grattis.
Det hände så långsamt att jag accepterade det utan motstånd. Tristessen, handlingsförlamningen, nedstämdheten, meningslösheten. Att besitta all tid i världen vaggade mig mot den utmattades slutmål: likgiltighet.
Det som skulle vara en nystart – att lämna jobbet i Karlstad, Stockholmsflytten, äventyret – blev en resignation. Morgon efter morgon vaknade jag till en enda insikt, till ett sorl i moll.
”I dag är inte dagen då något förändras.”
Och jag köpte det. Jag svalde det som en man utan riktning, mening eller uppgift. En man utan ord när orden behövdes som mest.
Var det här allt? Det här var allt. Livet var inte mer; livet är inte mer.
Och jag köpte det. Till slut kunde jag inte sluta ögonen utan att snudda vid den förbjudna tanken: ”Tänk vad skönt det vore att aldrig vakna igen …”
Ändå vaknade jag, morgon efter morgon. Och där är jag nu. Trött och håglös. På botten. En poänglös kompromiss med den medelmåttighet jag fruktat mest.
Som jag ser det har jag bara två alternativ. Jag kan resignera eller börja om, kravla uppåt tills jag står på nytt; tills jag tagit tillbaka mitt utrymme i livet, kärleken och karriären.
Det här är jag som väljer det senare.
Hej igen. I dag tänker jag sluta tycka synd om mig själv. Vad som händer i morgon återstår att se.
Jag flyttade. Först till Gamla stan, omgavs av turister dygnet runt. Kameror, marschorkestrar och vikinghjälmar i plast. Flydde till skärgården. Flydde till Skåne. Flydde slutligen till Hammarby sjöstad. Opererade vänsterknät. Var orolig. Hade dåligt samvete, viftade bort värken och tänkte att jag tog någons plats; stal något från en bättre behövande. Ortopeden lugnade mig med att han aldrig hade sett något liknande under sin tjugo år långa karriär, han var förvånad att jag orkat gå. Firade ett år med Ronja.
Jobbade inte. Jobbar fortfarande inte. Skriver inte. Tänker inte. Mår bra. Oftast. Allt är annorlunda. Zamzon är borta. Jag lär mig vara sambo. Jag älskar, andas och lär mig gå, springa och lyfta på nytt.
Tre månader på en minut.
Måste ta tag i mig själv.
Nu.
Hittills har drygt hundra främlingar spridit gårdagens inlägg om att jag har sagt upp mig och nu letar bostad i Stockholm.
Wow, tack. Alla.
Ett särskilt tack går ut till Annan Åkerman, kvinnan som får fast anställning dagen något företag skaffar en tillräckligt bred entré, och Daniel Swedin, såväl vikarierande ledarskribent för Aftonbladet som mannen som ger ofrivilligt celibat ett ansikte.
(Visst är det trevligt med ad hominem-argument?)
Annan Åkerman och Daniel Swedin kommenterar lantisens bostadsjakt
Ett förtydligande:
Reaktionerna på det här inlägget var väntade. Det är okej att vara nedlåtande mot personer på grund av saker de inte kan kontrollera (läs: var de föddes), men inte för saker de kan kontrollera (läs: hur mycket energi de stoppar i sig i relation till hur mycket de förbränner).
Själv anser jag att personangrepp sällan fyller en funktion, och vill därför lyfta fram mitt svar till en kommentar. Signaturen Trettioplus skrev:
Oj. Smakfull replik Philip. Den gör underverk för din egen image.
Jag svarade:
Jag är medveten om att folk i allmänhet har svårt att förstå retoriken här. Anser jag att det är smakfullt att skämta om fetma eller utseende? Nej, verkligen inte. Lika lite som jag finner det smakfullt (eller sakligt) att vara nedlåtande mot någon på grund av personens härkomst. I sak är det enkelt att se angrepp på fetma som mer osympatiskt än angrepp på härkomst, men i princip torde det omvända råda. (Måste jag verkligen förklara varför?)
Att två personer som i går kväll hade kul på min bekostnad utan kurage nog att inkludera mig i samtalet – med anledning av att jag satte allt på spel genom att säga upp en trygg anställning för drömmar om Stockholm – i dag får tillbaka med samma mynt, handlar oavsett vad du eller någon annan tror bara om att belysa hur korkat det är med ad hominem-argument.
Att min image blir lidande är en smäll jag är beredd att ta.
Låt mig vara privat för en stund, jag behöver din hjälp.
I fredags sa jag upp mig från anställningen som copywriter hos Ord & Bild, Värmlands största tillika Sveriges femte bästa medelstora reklambyrå 2010 (enligt Regi). Vår relation varade i knappt fyra år och jag är tacksam över den roll jag fått spela i företagets positiva utveckling. Men det är dags att gå vidare. Det är dags att riskera allt jag har för en chans till allt jag vill ha.
Redan i februari berättade jag att jag söker jobb i Stockholm, för att kunna flytta till kärleken, Ronja, och samtidigt fortsätta utveckla karriären. Sedan dess har jag aktivt sökt jobb, varit på ett gäng intervjuer men ännu inte hittat rätt arbetsgivare.
Under hela processen har jag upplevt det som en nackdel att jag fortfarande bor i Karlstad. Om du har en uppsjö kvalificerade kandidater att välja bland, varför satsa på den som inte redan finns på plats i huvudstaden? På ett ungefär.
Därför är det nu avtalat att jag gör min sista arbetsdag den åttonde juli, tar semester och slutar officiellt den tjugonde.
Från och med den tjugoförsta juli finner jag mig således fritt svävande på arbetsmarknaden. Än viktigare, för stunden, är att jag står utan bostad i Stockholm.
Hör du mig? Bostadslös i mina drömmars stad; så kan jag inte ha det. Jag älskar att arbeta kreativt, få användning för den penna jag vässat hela livet och förverkliga de idéer som bara uppstår när alla i arbetslaget drar åt samma håll.
Men mest av allt älskar jag Ronja och den framtid jag ser med henne. Och hon väntar på mig. I ett studentrum i Stockholm. Utan plats för mig och Zamzon, min nio år gamle dobermann.
Vi behöver en lägenhet. Och vi behöver den så snart som möjligt.
En stor etta, en liten trea eller något däremellan. Helst innanför tullarna, i nödfall närförort.
Berätta för alla du tror kan hjälpa oss, är du snäll.
För kärlekens skull. Karriären fixar jag av egen kraft.
Tack.
Kontaktuppgifter:
Ronja och jag på vernissage
I onsdags gästade jag P4 Värmland för att diskutera kjoltvång, levande statyer, första maj och det brittiska kungabröllopet. Om du vill lyssna, kan du göra det här. (Dessutom säger jag ”manboobies” mitt i allt. Håll öronen öppna.)
I morgon klockan 17:00 sitter jag på nytt med i deras eftermiddagspanel. Ska försöka komma ihåg att lägga upp länken medan den fortfarande känns aktuell.
Länk till inslaget:
När Victoria och Daniel gifte sig skrev jag så här:
Till alla som vill bevara monarkin: Ni är medvetna om att ni säger rakt ut att ni är mindre värda som människor? Är det okej om jag anser att ni är så lite värda att ni inte borde få utnyttja er rösträtt? Är det okej om jag anser att ni borde tvingas in i det yrke som en avlägsen förfader tog åt sig själv, förmodligen med våld? Är det okej om jag anser att all läkarvård ni behöver, antingen nu eller senare i livet, borde utföras av läkare vars enda kvalifikationer är att deras föräldrar också var outbildade läkare? Är det okej om jag anser att piloten som flyger er på charterresan bör har förtjänat flyglicensen via arv? Är det okej om jag anser att jag har rätt att snoka i varenda detalj av era liv och skriva spaltmeter efter spaltmeter om varje skandal eller misstag som inträffar? Är det okej om jag behandlar er som cirkusapor?
Jag orkar inte linda in det. Ni borde skämmas.
Det tål att upprepas med anledning av dagens bröllop i Storbritannien.
Det tål också att missuppfattas, såväl då som nu.
Det här med att inte riktigt förstå logisk följdriktighet
Referenslänkar:
Det fanns en tid när vetenskapsmän var övertygade om att hela universum uppfylldes av en osynlig substans, som bland annat möjliggjorde ljusets färd från solen till oss.
Denna substans kallades eter, men teorin skrotades slutligen för hundra år sedan.
Ändå lever ordet kvar när vi snackar radio; radiovågorna sägs färdas genom etern till dina öron.
Uttrycket är således fullt av skit, men det är tack vare denna skit du i dag har chansen att, för första gången i den här bloggens historia, faktiskt höra min röst.
Ann Edliden, Sveriges Radio P4 Värmland, intervjuade mig för två veckor sedan. I över en timme pratade vi om bloggandet, livet, kärleken, den tänkta Stockholmsflytten, religionskritiken och skepticismen. Det var ett oväntat öppet samtal och jag är glad att jag ställde upp.
I morse, runt 07:40, sändes inslaget.
Om du vill lyssna på det drygt sex minuter långa resultatet, klickar du här.
Foto: Ann Edliden/Sveriges Radio
Ärlighet är min grej, ibland brutal sådan. När jag går på den första intervjun i Stockholm ska jag hålla det här klippet i åtanke.
2012-02-04 18:59:38 @ruterryter Yes! Världens bästa ugnsrecept för kycklingvingar: http://t.co/wXhgsjYU2012-02-04 15:36:46 RT @Stjarnhem: Jävlar vad trött jag är på militärdiktaturer. Men, what goes around comes around.2012-02-04 10:55:56 RT @_GUD: Orka klaga på kylan. Det finns människor som kommer bli tvingade att se på melodifestivalen ikväll!
Det är ett uttjatat felslut att alla åsikter är lika mycket värda. Eller att de ens har lika stor rätt att komma till tals. Yttrandefriheten garanterar din rätt att snacka skit, inte rätten att fylla offentlighetens toaletter med dynga tills de svämmar över.
Håller du med? Principiellt bryr jag mig inte. Däremot skulle jag skratta desto mindre om folk höll med mig hela tiden.
Oavsett hur det ligger till med den saken, är jag beredd att låta dig kommunicera med mina läsare. Och det spelar ingen roll om du är en religiös dåre, kvacksalvare av rang eller en intellektuell kraft i kampen mot vidskeplighet – ditt inlägg kommer bedömas på andra grunder än om jag håller med dig.
Det enda du behöver förhålla dig till är:
• Din text ska vara behagligt läsbar. Det innebär rättstavade ord, korrekt grammatik och god interpunktion. Inte minst innebär det logisk följdriktighet, även om din logik grundar sig i befängda åsikter. (Och nej, jag tänker inte redigera din text. Du tar själv ansvar för att den är presentabel.)
• Följ svensk lagstiftning, hörru. Var gärna arg, för all del, men förtala eller hetsa inte.
• Du får inte vara anonym. Alla inlägg ska signeras med namn och lämplig personbeskrivning (till exempel ”Marcus Birro, rikspucko”). När du skickar texten till mig ska du även bifoga giltiga adress- och kontaktuppgifter för verifikation, inte publikation.
• Framför allt annat, var inte tråkig. Jag må älska vetenskap och filosofi, men det är inte samma sak som att jag vill somna till en tio tusen tecken lång diskussion om postkolonialismens effekter på navelludd.
Är du redo att ta debatten? Här är präster, imamer och haschtomtar lika välkomna.
Mejla ditt inlägg till philipwildenstam@gmail.com eller använd formuläret.