Vakna, bajsa, duscha, gå till jobbet. Kaffe, Ipren, hålla huvudet högt, skratta på rätt ställen, bajsa, lunch. Rasta Zamzon, gå till jobbet, le på rätt ställen, inte bråka, inte sura, hålla huvudet högt, bajsa. Gå hem, Ipren, lägga huvudet på kudden, läsa, äta middag, dricka vatten, läsa, kissa, läsa, försöka sova.
Andra veckan nykter och de nya rutinerna börjar ta form. Rytmen är inte riktigt där än, men jag ser mig om efter den varje dag. Snart, kanske. Snart kanske huvudet slutar dunka. Snart kanske arbetsdagarna börjar flyta normalt igen. Snart kanske jag hittar den produktiva ådra som göder den lilla kreativitet som borde finnas inom mig.
Snart. Kanske.
När ena projektledaren mejlar över ett nytt uppdrag glömmer jag bort att le. ”Kan du skicka ett korrektur före lunch, tisdag?” Klockan är elva och tjugo, tisdag.
Jag håller huvudet högt och ropar över hela lokalen.
”Nej, det kan jag inte.”
Lunch, går hem, rastar Zamzon, ser mig om efter rytmen.
