Redan i debuten markerar hon att skitsnack, det får andra pyssla med. Till exempel vår kristdemokratiske civil- och bostadsminister Stefan Attefall:

I tidningen Dagen (25/3) svarar civil- och bostadsministern Stefan Attefall (KD) på frågan om vad som menas när det i stats­bidragsbestämmelserna står att trossamfunden måste dela de grund­värderingar som samhället vilar på: ”En del i medierna tror att det betyder att katolska kyrkan måste anställa kvinnliga präster. Men det är en missuppfattning. Diskrimineringslagstiftningen är tydlig på den punkten. Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen.”

Det är den vanliga melodin om kollektivets godtyckliga rätt över individen; en position lätt att upprätthålla för folk som Stefan Attefall, desto svårare för dem som saknade turen att födas på rätt sida av mänskligheten i ett redan sekulariserat samhälle.

Och sedan var det grejen med att likställa biologiska egenskaper med fria val.

Uttalandet fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag vet inte vad som är mest oroväckande – att Attefall anser att kön och politiska åsikter är jämförbara ur diskrimineringsaspekt eller att samfunden tilldelas pengar trots att de diskriminerar kvinnor. Med lagens goda minne.

Vi väljer våra politiska och religiösa ståndpunkter och kan därför också hållas ansvariga för dem. Socialdemokraterna har, som Attefall påpekar, rätt att avslå en uttalad moderats ansökan om inträde i partiet. Till skillnad från politiska ställningstaganden är kön, hudfärg och etnisk bakgrund däremot något vi föds med, inte kan byta och därför inte heller är ansvariga för.

Det Kristdemokraterna har gemensamt med trossamfund i allmänhet, är att man gärna pratar om frihet och de sociala normer som kan upprätthålla den. Problemet är att retoriken grundar sig i en förhatlig människosyn, där man må älska syndaren men hatar synden. Eller, för att tala klarspråk, ett ideologiskt ställningstagande med avstamp i tron på den egna rätten – inte andras.

Religiösa företrädare söker statliga bidrag i samma andetag som de kräver särskilda rättig­heter för att bedriva koscherslakt, bära niqab i alla sammanhang eller – som tidigare Jehovas vittnen – fri­kallas från värnplikt med hänvisning till sin tro. Men när religionskritiska argument framförs känner de sig kränkta och åberopar den privata sfären. Alla andra som gör anspråk på våra gemensamma medel, till exempel politiker och forskare, måste dock tåla kritik och granskning.

Handen på hjärtat – vilka andra arbetsgivare skulle komma ­undan med att vägra att anställa kvinnor? I konsekvensens namn borde det väl i så fall vara lika acceptabelt att neka mörkhyade och homosexuella arbete inom kyrkan? Normalt skulle en sådan människosyn rubriceras som kvinnoförakt, rasism och homofobi. Men det är något med religion som får många att tindra med ögonen och ana en djupare mening bakom tramset.

Länk i inlägget:

• Ministern är för flat mot troende

Få grepp är effektivare än humor när du vill belysa världens orättvisor, ondska och misär. Och få hatar greppet mer än den vars ondska hånas.

Jon Stewart är, i brist på bättre ord, fenomenal när han med humor som vapen slaktar den katolska kyrkans hantering av det senaste i raden av övergrepp mot mänskligheten – i detta fall påvens beskydd av en katolsk präst som våldtog 200 döva pojkar.

Gåshud.

Men ändå. Ibland går det inte att låta bli.

Jag lämnar över ordet till Louis C.K.

Click here to view the embedded video.

Fotnot: Den som anser att jag bara raljerar kan läsa den här debattartikeln i stället, där Johann Hari ger en mer välbalanserat kritisk inblick i religionernas särställning i samhället – och varför vi måste sluta tillåta dem att begå det ena brottet efter det andra.

Via RichardDawkins.net.

Den som behöver en förklaring kan se klippet nedan, där Christopher Hitchens intervjuas av Bill Maher om just den katolska kyrkans – och den sittande påvens – mörkläggning av de systematiska barnvåldtäkterna.

Click here to view the embedded video.

Inträdet i puberteten behöver vi inte behandla närmare. I elvaårsåldern fick jag en kanin, döpte honom till Pompe och upptäckte snabbt att han var lustigt förtjust i min gossedjursräv. Inte för att påstå att han visste att det var en räv han attackjuckade, men ironin undgick mig inte. Ändå var det inget mot min egen reaktion när den senaste Hobbexkatalogen damp ned i brevlådan, vars heliga sidor med sexleksaker, kondomer och erotiska filmer dolde både en och annan vårtgård. Så stavades sexuell jackpot på den tiden när klimax lika gärna kunde nås genom friktionen från en tvättsvamp.

Sjutton år senare kan du kalla mig disträ. Onani fyller fortfarande en viktig funktion i vardagen – ett sätt att slappna av, andas ut och fokusera på annat för en stund – men jag behöver aldrig oroa mig över kroppens funktioner när jag befinner mig på platser där råbånge anses olämpligt. Vackra flickor, förföriska blickar och lidelsefulla tankar behåller sitt grepp runt mig. Skillnaden är att mognad och erfarenhet har lett till en snabbare hantering och arkivering av känslorna.

I takt med att jag fick ta för mig av livets sexuella smörgåsbord väcktes en annan hunger parallellt med mättnaden inför främmande flickors teaterstön: Vad handlar det om egentligen? Så fort tillfälle gavs avverkade jag ragg efter ragg – och runt mig betedde sig folk precis likadant. Vissa dolde det bättre, andra förtryckte sig själva. Men oavsett antalet jack i sängkarmen såg jag samma primära drifter vart jag än vände mig. Det var den frikyrkliga, kristdemokratiska landstingsledamoten som bedrog sin fru; det var den feta flickan som bara fick ligga på fyllan; det var Färjestadsspelaren vars flickvän fnissade åt deras sexliv bakom ryggen på honom. Och så vidare. Jag ifrågasatte mitt frigjorda beteende men fann lite av värde i andras.

Eller, för att uttrycka det enklare: Sedan jag fick knulla första gången, i en buske på skolgården, har det varit min favorithobby. Men till slut räckte det inte, jag behövde veta varför det var så. Varför vi knullar i tid och otid – och när vi inte gör det, varför tänker vi på att göra det?

Den första fördomen evolutionärbiologin krossade var att män är mer sexuella än kvinnor. Visst, mindre belästa gillar att påpeka att män har mer att vinna, ur ett evolutionärt perspektiv, på att sprida sin säd. Investeringen per sädestömning är uppenbarligen enormt mycket lägre än nio månaders graviditet, inte sant? Men den retoriken tar inte hänsyn till alla faktorer. Sex knyter band, leder till ekonomisk vinning och spelar en elementär roll i det mänskliga maktspelet – ett maktspel som kvinnan alltid har haft en exakt lika stor del av evolutionärt sett. Och då har vi inte ens behandlat det befängda i påståendet att fler män än kvinnor söker sexuella relationer. De gånger män inte ligger med andra män, finns det en kvinna i andra änden av ekvationen (givetvis vice versa med kvinnor). Ett plus ett är fortfarande två, även när antropologerna får säga sitt.

Det andra jag förstod – bortom allt tvivel – är att jag är normal.

Vi är skapta för att uppskatta sex, sex leder till vår överlevnad och det finns en universell kod för vårt sexuella beteende. Av över hundrafemtio studerade kulturer de senaste århundradena, var det ingen som saknade otrohet. En övervägande majoritet praktiserade monogami (men polygami existerade tillräckligt frekvent för att inte räknas som abnormalt). Sex mellan syskon, eller föräldrar och barn, är inte accepterat oavsett om det finns en lag mot det eller ej. Och folk knullar bakom stängda dörrar (eller buskar, träd, skynken eller vad som nu kan tänkas fungera som skydd mot insyn).

Vad som däremot inte är en del av vår naturliga inställning till sex är utbredd skam inför individens sexualitet. För det, vännen min, kan du (återigen) tacka religiösa doktriner. I tusentals år har de monoteistiska religionerna (primärt judendom, kristendom och islam) försökt skuldbelägga mänskligheten. Att år 2010 läsa deras skrifter är som att träda in i Madame Tussauds skräckkammare – med den obetydliga skillnaden att flickan i kassan stenar dig till döds när du anser att besöket är över.

Därmed inte sagt att andra religioner är särskilt mycket bättre. Till och med Dalai Lama XIV (Tenzin Gyatso), som vi västerlänningar vänder oss till när vi söker en ”vackrare andlighet”, fördömer homosexualitet, onani, oral- och analsex. Eller för att använda hans egna ord, saxade från boken ”Beyond Dogma” (1996):

”A sexual act is deemed proper when the couples use the organs intended for sexual intercourse and nothing else.”

Sex kommer för evigt vara intimt kopplat till människans maktspel. Att frånta folket rätten att njuta gick hand i hand med såväl Aztekernas rike, där härskaren hade ett harem på fyra tusen kvinnor medan en simpel bonde kunde räkna med ett liv helt berövat på sex, och den katolska kyrkans framfart genom världen. I mindre stamkulturer, där det kunde vara nog svårt att sörja för en partners överlevnad, blev sex i stället en naturlig del av vardagen. Folk bildade partnerskap, skiljde sig, gifte sig på nytt, fick barn, skiljde sig och hade affärer vid sidan av – precis som vi kan utgå från att människans kulturer gjorde också för trettio tusen år sedan.

Du och jag lever i ett samhälle som har kommit långt på vägen, ändå ber jag dig att se dig om. De religiösa vindarna blåser allt starkare, från USA sipprar det en rutten sörja av dubbelmoraliska livsfilosofier och i vår egen nation debatteras det fortfarande om det ska vara okej att avbilda en man som för fjorton hundra år sedan bestämde sig för att ljuga ihop ”den slutgiltiga uppenbarelsen”, genom att saxa fritt från judiska och kristna källor, och sedan blev lite ledsen i ögat när de andra religionerna inte ville acceptera hans analfabetiska läror.

Påsken står runt hörnet och vi uppmärksammar högtiden för att vi inte vet bättre – i en tid då vi har alla möjligheter att göra det. Var tacksam över de lediga dagarna och njut dem med vänner och familj, men ägna inte en tanke åt de myter som fötts och götts för att trycka ned dig. Jesus dog inte för dina synder. I den mån han ens existerade, var han en hatisk och förvirrad man vars strävan var makt – och säkerligen en hel del sex åt honom själv, även om livsverket inte hann tillräckligt långt för att han skulle få skörda frukterna.

Personligen ska jag ägna påskhelgen åt att reflektera över varför jag inte har fått ligga på drygt två månader.

Jag är kåt.

De är lustiga djävlar, de där fundamentalisterna. Det de förkastar i dag, slåss de för att ligga bakom i morgon. Någon som blir förvånad när katolikerna om hundra år påstår att vi bör tacka deras kyrka för samkönade äktenskap, stamcellsforskning och preventivmedel?

Vetenskapen hittar sitt ursprung i religionen på samma sätt som penicillin hittar sitt i syfilis.

I kväll tänker jag dansa i stället, fri i tanke och handling.

Nej, Finarfin. Vi har fått vår vetenskapliga tradition trots religionens inflytande, inte tack vare den. Din uppfattning är så utbredd bland religiösa att jag skulle kunna ödsla mitt liv på att bemöta den, utan att lyckas åstadkomma ens en repa i den självförhärligande anti-logik som är tro.

Öppna valfri titel om vetenskaplig idéhistoria och häpna över hur ofta meningar som ”När han presenterade sin teori hamnade han i onåd med kyrkan.” och ”Efter att ha ställts till svars för sina upptäckter tvingades han göra avbön.” förekommer. Till och med Galileo Galilei – upphovsmannen till den experimentella vetenskapen – drogs inför rätta av den katolska kyrkans inkvisition och dömdes till husarrest för återstoden av hans liv. Varför? Han råkade dra den vetenskapliga slutsatsen att jorden inte är universums mittpunkt.

Att du genom historien har tvingats välja prästskruden för att kunna ägna dig åt sanktionerad vetenskap, är inget som talar till exempelvis kristendomens fördel – snarare ett bevis för kyrkans strypgrepp runt samhället. Vetgiriga människor har alltid existerat. Om du förr i tiden ville slippa avrättning på grund av din upptäckarglädje, var det bara att rätta in sig i ledet. För många olyckliga räckte inte ens det; oräkneliga är de som dömts till döden för hädiska tankar.

Och då har vi inte ens gått in på varför Charles Darwin väntade till 1859 med att publicera en idé som föddes nästan tjugofem år tidigare. Visst, han behövde tid på sig för att reda ut bevisen. Och visst, han led av en kronisk sjukdom som slog ut honom under månader åt gången. Men framför allt annat brottades han med rädsla inför den inneboende kraften i idén om naturligt urval – en kraft som skulle skaka all religion ända ned till dess grundvalar.

Satt i ett historiskt perspektiv är 1859 inte lika långt tillbaka som andetaget du nyss drog. Ändå har mycket lyckats inträffa sedan dess. Åtskilligt har varit bra, en hel del dåligt. Skillnaden mellan mänsklighetens positiva och negativa steg de senaste 150 åren, är att inget av de positiva, med hedern i behåll, kan tillskrivas utövandet av religion.

När vi pratar om intelligent liv på vår planet brukar vi endast inkludera oss själva – vi, den mänskliga rasen. Vi dunkar varandra i ryggen och reser våra glas i en skål till medvetenheten om den egna existensen satt i ett tidsperspektiv som sträcker sig bortom den enskilda individens liv och död.

”Intelligens,” säger vi. ”Det är skillnaden mellan oss och djuren.”

Om vi för en sekund riktar vetenskapens lampa mot oss själva, sänker vi genast den festliga stämningen. Med vår egen definition av intelligent liv har en majoritet av jordens befolkning fortfarande inte nått målet. Den första människan vi kan tillskriva en intelligent uppfattning om sin egen existens var just Charles Darwin. Till skillnad mot alla före honom kunde han svara på de största frågorna av dem alla: Varför är vi här? Och hur kom vi hit?

Publiceringen av ”On the Origin of Species” gav mänskligheten chansen att i sanning bli en intelligent ras. Efter 4,5 miljarder år av jordens evolution existerade det äntligen en varelse som kunde göra livet begripligt, utan att falla tillbaka på sagornas skimmer och enkla svar byggda på lögner.

Jag kan inte låta bli att se ironin i att religiösa människor ändå envisas med att försöka ta åt sig äran för det. Lika lite kan jag undvika nedstämdhet inför insikten om hur starkt motståndet fortfarande är gentemot möjligheten att se sig själv i spegeln och mötas av en intelligent varelse som tittar tillbaka.

Föreställ dig att du, när det hände, var en femtonårig homofob och att ditt tilltalsnamn var Sylvester.

Snacka om att vara i en jobbig sits. Glåporden mot dig lär ha haglat på fritidsgården.

Nå väl. Hade du koncentrerat dig bättre under historielektionerna skulle du kunnat försvara dig.

”Böger och juder, ha! Samme skrot å korn i min bok. Å historiskt sett är vi som heter Sylvester kända för att förfölja mänsklighetens avarter. Så … vad säger du nu då?”

Jag säger: Kunskap är makt.

I Sverige låter vi, passande nog, Sylvester ha namnsdag just i dag.

I Israel minns de snarare Sylvester I som den påve som lyckades övertyga kejsaren om att bannlysa alla judar.

Fan alltså. Människans historia är full av små kärleksfulla anekdoter.

Gott nytt år, baby.