Först, ett ord från chefredaktören:
Lugn, tidningen innehåller ingen krönika
Vår krönikör, Philip Wildenstam, är det givna samtalsämnet när jag påträffar våra folkmun-läsare. Då redaktionen både blivit uppringd och vi fått brev av upprörda läsare efter de två senaste krönikorna, ringde jag själv upp flera läsare för att få en klarare bild av vad man tycker i stugorna. Det blev sammanlagt 66 samtal. Ett fåtal instämde i kritiken, men merparten vittnade om andra reaktioner på Philips texter. Jag fick höra berättelser om tonåringar som kastat sig över tidningen för att läsa krönikan och jag förstod att Philip vunnit många fans både bland unga och gamla läsare. Krönikorna ansågs ha “färg” och stå för “en frisk fläkt i kommunen”.
I julinumret skrev Philip en ironisk och sarkastisk krönika om varför Hammarö inte var en bra kommun att växa upp i. Klagomålen haglade.
I förra numret handlade krönikan om sexualdebuten på högstadiet. Snusk och dasslitteratur var åsikten enligt många snabba telefonerare, toppen enligt andra. Ett antal skolpedagoger och en konfirmationspräst uppskattade texten och fick Philips tillåtelse att använda den i sitt arbete med unga.
Det känns tråkigt att en spetsig och provocerande röst från en synnerligen skicklig stilist upprör så många. Vi vill göra en tidning som många ska tycka om – inte pinas av. Det är därför med tungt sinne jag tagit beslutet att endast publicera månadens krönika på nätet. I den kan du läsa hur Philip gör upp med anonyma Hammarös lagomhet och brist på potential.
”Hammarö, den identitetslösa kommunen” finns – för den som vågar – att läsa på hammaro.ifolkmun.se. Tyck gärna till med en kommentar.
Jocke Dieden, chefredaktör och ansvarig utgivare
* * *
Och nu, min krönika:
Hammarö, den identitetslösa kommunen
Viljan att uppnå stordåd – eller bara ett drägligare liv – har drivit människan framåt genom historien. När folk dog som flugor av nittonhundratalets senaste epidemi, dök det upp en jeppe som tvingade sig själv att tänka till ett varv extra över en mögelbit i laboratoriet. Och när arbetarna sades upp på löpande band i industristaden Liverpool ett par decennier senare, tittade tonåringarna John Lennon och Paul McCartney på varandra, skakade pottfrisyrerna och svor en ed om att aldrig bli som sina föräldrar.
Misär föder kreativitet, sägs det. Om det är sant är det kört för Hammarö. Eller kört och kört, Hammarö har aldrig riktigt haft en chans.
Om Sverige är landet lagom, är Hammarö ett destillat av själva begreppet lagom. Stryk samernas historiskt utsatta position i norr, radera integrationsproblemen i storstäderna och glöm att det finns svenskar som pratar skånsk rotvälska de knappt ens förstår själva. Kvar har du en liten ö strax söder om Karlstad; en ö där varje konflikt är skapad ur tristess, där skillnaderna mellan fattig och rik kan mätas genom att jämföra familjebilarnas årsmodeller, och där de utslagnas problematik sammanfattas i frasen, ”Helvetes jävla skit, vi vann inte på Postkodmiljonären den här veckan heller.”
På Hammarö bor Värmlands snyltgäster, en homogen skara människor vars liv definieras av viljan att inte sticka ut och längtan efter solsemester i det land som turistbyrån menar är hetast just nu. Framför allt annat består Hammarö av skattebetalare som låter pengarna gå till nya kuttersmycken medan dagarna spenderas i Karlstad – kommunen de för allt i världen inte vill vara med och bekosta.
Att Hammarö hyser Värmlands högsta medelinkomst är således inte ett chockbesked.
Livet är inte bekymmersfritt för någon, men det finns grader i helvetet. Som pojke oroade jag mig över att inte vara tuff nog, att förlora mina manicklar på skolgården. komma klädd i fel jacka när höstvindarna hälsade på, förbli okysst, behöva gå hem med en lapp från läraren, bli vald sist i rastfotbollen, få erektion i badhuset eller bli påkommen med att gilla Bryan Adams.
Däremot behövde jag aldrig fundera över när jag skulle få mitt nästa mål mat, om pappa skulle bli skjuten i ett krig, om mamma hade ork att fortsätta uppfostra mina elva syskon eller om vår katolske präst ville leka ”gömma krucifixet” även nästa gång vi sågs.
För bövelen, jag växte upp i en normal barnaskara i ett sekulärt hem med två egenföretagare till päron. Sannolikheten att jag skulle utveckla en livsreflekterande ångest i tolvårsåldern var ungefär lika stor som att Roger Moore, James Bond i egen hög person, skulle gifta sig med en kärring från trakten. (Vänta nu?)
Det enda Hammarö kan skryta med är Skoghall. Där hittar du illusionen av ett brukssamhälle mitt i skärgårdens vykortsmiljö, med pappersmaskiner vars skorstenar sprider en sur odör som förpestar läkarnas och advokaternas mångmiljonvillor om det vill sig så illa att vinden vänder. Men hur mycket infödingarna än vill relatera till arbetarrörelsens blod-, svett- och tårar-mantra, inträffar skiftbytena lagom till nästa utslagstid på Hammarö golfklubb.
Så har det varit och så kommer det förbli. Den svenska musikhistorien kommer fortsätta gapa tomt under Hammaröfliken, ingen Nobelpristagare i litteratur kommer någonsin nämna kommunen i sitt tacktal och chansen att nästa Zlatan Ibrahimović skolas i IFK Skoghall är lika stor som att Göran Hägglund blir statsminister samtidigt som denna tidning dimper ned i din brevlåda.
Sådan är förbannelsen som vilar över ön som aldrig spelat en annan roll än den som Karlstads skönmålade blindtarm. Och för de flesta är det helt i sin ordning. Kommunen kommer fortsätta rekrytera de som inget hellre vill än att leva i anonymitetens skugga – och deras barn kommer i sin tur långsamt slussas in under trygghetens ok.
För vad finns kvar att säga om den oas som till och med Ingvar Kamprad finner lämplig som semesterort en vecka per år? På ytan är Hammarö den perfekta svenska kommunen. Problemet är att inget bubblar därunder.
