Naturlagarna bryr sig inte om genus

Faktum är att de inte bryr sig alls om något över huvud taget. De bara är, rakt upp och ned, vilket tyvärr är ett svårförståeligt koncept för många med på tok för mycket inflytande i vårt samhälle. (Att ge dem ens en gnutta inflytande är per definition på tok för mycket.)

Sindra Peterson Årsköld är docent i biokemi vid Lunds universitet. Ovanpå det kallar hon sig feminist, men har en bestämd uppfattning om vad radikalfeminister som Tiina Rosenberg kan göra med sina försök att genusfiera naturvetenskapen.

Hur ser genusvetenskapen ut egentligen? I svenska genuskretsar ljuder mantrat ”kön är en social konstruktion”. Man kan också träffa på idéer som ”alla är egentligen bisexuella, men är socialiserade in i en polariserad sexualitet” och ”heterosexualitet är en manifestation av den patriarkala maktstrukturen”. Hm, intressanta hypoteser. Spontant tänker jag att de är enkelt testbara genom att studera grupper med nästan samma biologi som vi fast inte alls så omfattande kulturell kontext, nämligen andra däggdjur. Hur ser sexualiteten och beteendet ut bland t.ex. ekorrar eller apor, som ju varken har förskolor eller sitcoms genom vilka kulturellt framvuxna könsidentiteter kan förstärkas? Nåja, jag ska inte säga åt sociologer hur de ska utforma sin forskning – men då vill jag be om samma respekt tillbaka, tack. Jag accepterar inte att obelagda hypoteser som de ovan nämnda ligger till grund för praktiskt jämställdhetsarbete inom andra, orelaterade discipliner.

Tyvärr lurar betydligt farligare bestar i genusdjungeln än en argsint tant [Tiina Rosenberg] och några kontraintuitiva hypoteser. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola, har kritiserat grund- och gymnasieskolans fysikböcker för att de framhåller fysiken som objektiv kunskap, i stället för att framhålla människans relation till naturen som en social process. Detta menar hon gör det svårt för oss flickor att ta till oss fysiken. Ett exempel hon lyfter fram är regnbågen, vars fysikaliska förklaring helt bortser från den ”sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen” av regnbågen, ”regnbågen som värdering”. Hon föreslår en kur på dessa brister: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.” Wow. Jag vet inte vilket som är värst: att kvinnan åter klassas som oförmögen till logisk tankeverksamhet, eller att fysikböcker borde rensas från kunskapsinnehåll – kan det vara för att förhindra ett orättvist försprång för de logiskt kapabla?

Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget.

Hatten av.

Läs hela krönikan hos Kemivärlden Biotech:

Uppdatering: Kirurgen och bloggaren Rutger Stjernström skriver också om Sindra Peterson Årskölds krönika. Utöver att påpeka varför hon borde sluta kalla sig feminist, fokuserar han främst på genusvetenskapens antivetenskapliga, icke-falsifierbara fundament.

[D]e två grundläggande teserna för feminismen, som jag skrivit flera gånger innan, [är]:

1. Det finns en könsmaksordning och i denna ordning är män överordnade kvinnor.
2. Kön är en social konstruktion.

Genusvetenskapen, som lika ofta går under namnet feministisk forskning, även i universitetens och högskolornas kurskataloger, bygger på att man accepterar de båda teserna som axiom eller religiös sanning. Utsagorna är som fundamentalistiska teser inte akademiska hypoteser som går att testa. Skulle man visa att dessa hypoteser måste förkastastas skulle genusvetenskapen och feminismen upphöra att existera.

Eftersom det förhåller sig på detta sätt kan genusvetenskapen låta sig kritisera till exempel fysikens objektivitet på det sätt som Peterson Årsköld exemplifierar med professor Moira von Wright uttalande om grund- och gymnasieskolans fysikböcker.

Kategori: Nyhetsflödet Politik Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

TED Talks: Big History

YouTube Preview Image

Backed by stunning illustrations, David Christian narrates a complete history of the universe, from the Big Bang to the Internet, in a riveting 18 minutes. This is ”Big History”: an enlightening, wide-angle look at complexity, life and humanity, set against our slim share of the cosmic timeline.

Kategori: Nyhetsflödet Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Tim Minchins ”Storm”, den animerade versionen

YouTube Preview Image
Jag minns fortfarande hur imponerad jag var första gången jag hörde Tim Minchin framföra ”Storm”, ett beatinspirerat poem om mötet med denna oskyldiga (läs: naiva) kvinna som i all sin okunskap hellre anammar pseudovetenskap än verkligheten.

Eller, stryk det. Imponerad är fel ord. Jag häpnade, hör du det? Tim Minchin har gjort så mycket begåvat under sin karriär, så mycket utmanande och tänkvärt. Men här? Här samlar han allt i ett mästerverk, hans magnum opus för tvåtusentalets tänkande individ.

Sedan i går finns ”Storm” tillgänglig animerad, vilket förhöjer upplevelsen ytterligare.

Var så god, njut.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om det luktar som en mix av urea, ketoner, mjölksyra, dioler och aldehyder, slickar jag i mig det

”If it sounds like writing, I rewrite it.”

– Elmore Leonard

Kategori: Språk Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , ,

Espressogrälet

”Det är något skumt med min espresso,” säger den ene mannen. ”Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.”

”Min smakar bra,” tycker hans fru. De två andra paren tittar på varandra, doftar på kopparna och provsmakar försiktigt. De är dästa efter middagen: under kvällens lopp har det burits in den ena rätten efter den andra från restaurangköket, vinflaskor har åkt snabbskjuts till glasåtervinningen och övriga gäster har anpassat samtalsnivån efter skratten från det här sällskapet.

”Jag tror det är billiga bönor,” säger fru nummer två. ”Inte riktigt vad man förväntar sig på ett ställe som det här.”

”Nej, det är inget fel på bönorna” säger hennes man. ”Det är arabica, det känner jag på doften.”

”I så fall är de dåligt rostade,” snäser hon som svar.

”Det här är inte arabicabönor,” påstår den tredje mannen. ”Ni vet hur det är. Mat kan de laga, men så fort det kommer till kaffe är alla amatörer.”

”Herregud, det är en espresso. Det är inte ens gott, jag dricker det bara för att bli pigg,” inflikar den tredje frun. Och där tar diskussionen fart på allvar. Någon menar att det inte är något fel på bönorna, att det i stället är kvarnen som är inställd för finkornigt – att vattnet passerade för snabbt under bryggningen. Så kan det givetvis inte vara, påstår en annan. Svaret ligger i vattentemperaturen, det var inte hett nog när det träffade kaffet och aromerna utvecklades inte. Struntprat, hävdar en av kvinnorna, det är maskinen som inte har rengjorts tillräckligt nyligen.

Och så vidare. När de tre paren skiljs åt sker det utan glada miner och lyckönskningar. De kommer förbli vänner, men den här kvällen slutade i ovänskap.

Över ett bråk om espresso.

*   *   *

Som du förstår hittade jag på exemplet ovan, att det handlar om en allegori. Varje dag uppstår konflikter, vi blir oense om smått som stort och inte sällan är det precis lika löjligt som att gräla över vad som är fel med en espresso. Varför?

När som helst kunde någon i sällskapet ha rest sig, gått till köket och undersökt hur det egentligen låg till. Vilka bönor användes och i vilket land skördades de? Av vilket märke var espressobryggaren, när rengjordes den senast och hur varmt vatten producerade den? Och personen som gjorde deras espressos, hur länge lät hon vattnet rinna igenom? Malde hon bönorna efter att beställningen togs upp, eller hade hon redan i förväg malt tillräckligt för hela kvällen?

Ytterst få av oss reser oss någonsin upp för att gå till köket på jakt efter de riktiga svaren. I stället nöjer vi oss med gissningslekar, antaganden, hörsägen, politiska ideologier och religiösa doktriner. Vi grälar, slåss och startar krig under fanan ”jag har rätt, du har fel”, trots att det finns en värld av kunskap tillgänglig för den som orkar söka ett par steg bortom lathetens trygghetszon.

Orkar du?

Var inte en människa som grälar om espresso. Eller var det. Valet är ditt.

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Tillbaka i klassrummet

Skoltröttheten gick in i överväxel när jag började högstadiet. Dagarna marscherade till takten av en tondöv orkester; varje tugga överkokt hönsgryta växte sig osväljbar; till och med barnen i särklassen tycktes le sina utvecklingsstörda leenden med mindre entusiasm.

Värst var de naturorienterade ämnena. Biologi, kemi och fysik: grundskolan orsakade aldrig mer cellskräck än när vi föstes till salarna längst bort i byggnaden, upplysta av fluorescerande lysrör och tonsatta av vädringsskåp som vägrade sluta brumma.

Oavsett om läraren mumlade kemiska formler, naturlagar eller sexualkunskap (faktiskt, läroboken kunde knappast konkurrera med den senaste Ellos-katalogen), befann jag mig i en annan värld. Jag var en idrottstjärna, poet och världens frälsare – allt på en och samma gång. Om fantasin tog ledigt en stund nöjde jag mig med att längta hem. Där väntade Stephen Kings romaner, Bob Dylans musik och valfriheten att göra så lite som möjligt men njuta av det.

Ingen kunde ha övertygat mig om att jag en dag skulle känna ett behov av att veta hur världen hänger ihop. Som finnig fjortonåring kunde jag allt själv, och det var vad som spelade någon roll. Om läraren dristade sig att ställa mig en fråga, försökte jag genast komma med ett svar som hade absolut ingenting med saken att göra.

På ett prov fick jag alla fel efter att ha svarat ”god jul” på varje fråga. I maj.

Men det fanns en ljusglimt och den stavades ”bunsenbrännare”. När det sanktionerades pyromani under skoltid gick det plötsligt att hålla ögonen öppna. Efter att ha avverkat en halv kemibok, bänkkamratens pennskrin och undersökt hur brandsäker gasslangen egentligen var, avbröt läraren det fortsatta experimenterandet.

Säg den lycka som varar. Jag sattes på undantag och när nian var över hade jag inte fått leka med den kära bunsenbrännaren igen. Däremot lyckades jag få kemi- och fysikläraren att posta ett suddgummi till mina föräldrar, med den medföljande lappen ”Den här roar sig er son med, genom att kasta den i huvudet på de andra eleverna”.

Det var en seger i det lilla och underkänt i alla NO-ämnen kunde inte ha bekommit mig mindre. Tills jag i dag hämtade ut min senaste bokskörd.

Femton år senare inser jag att läraren vann.

David Darlings ”Gravity’s Arc” är ett av mina senaste köp. Med den förväntar jag mig få en djupare uppfattning om vad som håller samman världen, om mörk energi och mörk materia, och vad i hela friden vissa vetenskapsmän menar när de säger att vi ska ta hissen till rymden. Eller huvudvärk. Det återstår att se.

Kategori: Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,