Kultens psykologi

21 maj, dagen då världen förblev lika korkad som alltid

Hur skiljer sig världen i dag, måndag 23 maj, mot i förrgår, lördag 21? Svenska schlagerartister uppvisar ett fortsatt oskäligt stort självförtroende på topplistan, solen gick upp tre minuter tidigare och i Vatikanen klurar man alltjämt på nya bortförklaringar till tiotusentals barnvåldtäkter.

Världen går sin stilla gång, med andra ord. För vissa är det dock en sanning som bär med sig ett sorgesamt tyvärr. LA Times rapporterar:

On Saturday morning, Espinoza, 60, received a phone call from her father, Harold Camping, the 89-year-old Oakland preacher who has spent some $100 million — and countless hours on his radio and TV show — announcing May 21 as Judgment Day. ”He just said, ‘I’m a little bewildered that it didn’t happen, but it’s still May 21 [in the United States],’” Espinoza said, standing in the doorway of her Alameda home. ”It’s going to be May 21 from now until midnight.”

För rättrogna följeslagare av oförnuftets doktrin, börjar nu den ofrånkomliga resan genom kognitiv dissonans.

Hur mycket jag än önskar att jag kunde sitta här med ett brett flin och gotta mig åt att ett gäng idioter än en gång hade fel om världen (och dess undergång), känner jag endast nedstämdhet inför de inblandades tvärsäkerhet och dess konsekvenser.

Vi är alla människor. Och vi är mer lika varandra än vad vi gillar att erkänna. Att så många individer förförs av domedagskulter, sekter eller – för all del – religioner i stort, är en förlust för oss alla.

Hur lustigt det än kan tyckas på ytan, är det verkliga livsöden vi skrattar åt. Ett exempel från den senaste intellektuella travestin är pensionären Robert Fitzpatrick, som enligt Reuters spenderade 140 000 $ av egna sparpengar för att missionera om den kommande domedagen.

As he stood in Times Square in New York surrounded by onlookers, Fitzpatrick, 60, carried a Bible and handed out leaflets as he waited for Judgment Day to begin.

By his own reading of Bible, which was slightly different than Camping’s, Fitzgerald expected the great worldwide event to begin at 6 p.m. Eastern Time.

When the hour came and went, he said: ”I do not understand why …,” as his speech broke off and he looked at his watch.

”I do not understand why nothing has happened.”

För Camping, Fitzpatrick och de flesta andra av följeslagarna markerar inte den här veckan början på ett uppvaknande. Är det något den religiösa hjärnan behärskar, är det konsten att slå knut på sig själv för att rationalisera nederlag och komma ut som en vinnare på andra sidan.

Redan 1956 publicerade psykologen Leon Festinger boken ”When Prophecy Fails”, om de psykologiska mekanismer som gör det möjligt för fanatiska kultanhängare att gå vidare med vardagen även efter att deras mest tvärsäkra profetior grusats av verkligheten.

Över femtio år senare har fenomenet studerats ytterligare, och Festingers teser har åtminstone delvis motbevisats. Vaughan Bell, Slate, skriver:

What Festinger failed to understand is that prophecies, per se, almost never fail. They are instead component parts of a complex and interwoven belief system which tends to be very resilient to challenge from outsiders. While the rest of us might focus on the accuracy of an isolated claim as a test of a group’s legitimacy, those who are part of that group—and already accept its whole theology—may not be troubled by what seems to them like a minor mismatch. A few people might abandon the group, typically the newest or least-committed adherents, but the vast majority experience little cognitive dissonance and so make only minor adjustments to their beliefs. They carry on, often feeling more spiritually enriched as a result.

Än en gång är det lätt att stå vid sidan av, göra sig lustig över fanatismen och tänka att något liknande aldrig kan drabba en själv.

Men är vi verkligen så olika?

For those not waiting for the world to end in a storm of fire and light it is easy to write off the believers as deluded, but Festinger was not so wide of the mark when he suggested that we adapt to even the most unlikely of contradictions using nothing more than our methods of everyday rationalization. The faithful could just as easily be those who stubbornly stand by disgraced politicians, failed ideologies, dishonest friends, or cheating spouses, even when reality highlights the clearest of inconsistencies. Armageddon is unlikely to arrive this weekend, but most of us have lived through it many times before.

Referenslänkar:

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: I de kränktas rike är den inskränkte kung

När reflekterade du senast över allt du inte är? Med stor sannolikhet är du varken mer begåvad eller vackrare än genomsnittet, snarare halvkorkad och ful. Du är inte rik, eftertraktad eller insiktsfull. Den sammansättning gener som formade vad du är, är inte receptet till välsignelse och frälsning åt oss alla. När du dör kommer du inte ha efterlämnat något som världen tackar dig för. Och har du barn är de förmodligen precis lika simpla, oattraktiva varelser som du.

Hur krasst det än låter, är du blott en fläck i den skitiga röra av medelmåttighet som utgör mänskligheten. Sett ur den vinkeln är det tur att du åtminstone besitter förmågan att känna dig kränkt. Tyvärr gör inte ens det att du är det minsta speciell.

Frågan är snarare om det år 2011 existerar grupper och individer som ännu inte hittat ett forum för att uttrycka sin sårbarhet. Människor som inte följer i Marcus Birros fotspår, redo att skymfas så fort det – sanningsenligt – påpekas hur dumma i huvudet de är (precis som Birro). Folk som inte klamrar sig fast vid tusenåriga lögner, redo att axla martyrrollen för att upprätthålla pedofila profeters och massmördande gudars rykten.

På webben har alla en röst, samtidigt som traditionella medier vältrar sig i befolkningens lättstötta sidor för att sälja lösnummer och ragga tittare. Det har, med andra ord, aldrig varit enklare att känna sig kränkt.

Egentligen borde det inte existera några problem med att människor blir stötta av småsaker. Impulsen lär ha evolutionära fördelar för individen (”Jag bevakar det som är mitt, nåde den som vanhedrar mig!”), men i takt med att världen växte, växte även vår förmåga att överreagera. Jaktrevir byttes mot byar, därefter städer och numera når vi hela planeten på ett ögonblick eller två. Plötsligt besitter kränkta själar förmågan att krascha flygplan i skyskrapor, spränga sig i julhandeln eller gråta ut på varje löpsedel så långt ögat kan nå – en psykologisk terror som ej bör förringas.

Det är där den sprängmedelfyllda skon tränger. Även om just ditt behov av att påpeka hur förödmjukad du är i tid och otid inte är en tickande bomb, rättfärdigar du att andra beter sig precis likadant. Och vad som kränker dem kommer alltid vara på deras villkor.

Fransmän kränks när baguetterna blir dyrare på grund av stigande mjölpriser; finnar kränks av att de är chanslösa utan doping, förutom i VM i kärringkånk; islänningar kränks av att övriga Europa överväger att bomba dem och Eyjafjallajökull till småbitar; britter kränks när vi andra påpekar att de i vuxen ålder fortfarande ser ut att vara nydoppade i moderkaka; och så vidare.

Konstformen har kommit så långt att det till och med är okej att kränkas av att andra snusar, och i dag pläderas ett förbud i offentliga miljöer, likt rökförbudet, på fullaste allvar. (Eftersom det går att dra likhetstecken mellan bevisat skadlig andrahandsrök och den stötande åsynen av buktande överläppar – så länge du är känslig nog.)

Jag vet inte hur det är för dig, själv har jag slutat lyssna när någon i min närhet känner sig kränkt; trött på att vänner och bekanta frivilligt tar på sig offerrollen. Till syvende och sist är det vad det handlar om. Ordet har blivit så urvattnat att människor som kränks på riktigt – framför allt vålds- och våldtäktsoffer – står med fånig uppsyn och undrar: ”Vad har vi råkat ut för, då?”

Om vi någonsin ska hitta vägen till rim och reson, måste vi ta upp kampen mot världens alla ömma tår. Inte för att det enkelt, utan för att det är svårt. Vi måste inse att ju mer inskränkt och fördomsfull du är, ju mer du tar för givet att din världsbild är den absolut sanna, desto enklare är du att kränka. Och desto mer förtjänar du det.

Stigmatisera mera; polarisera de kränkta. Vi lever på toppen av mänsklighetens bedrifter. Aldrig tidigare har så få fallit offer för barnadödlighet, sjukdomar, krig eller svält. Aldrig tidigare har så många vuxit upp i välstånd och överflöd, demokrati och jämställdhet.

Ändå har vi lyckats glömma bort det viktigaste av allt: att den stabilitet mänskligheten upplever här och nu på vår lilla del av planeten, är en parentes skriven i blyerts. Förtryck, undernäring, ond bråd djävla död, konflikter och övergrepp har skrivit artens historia i blod. Allt vi ser runt oss i dag, allt du och jag tar för givet, är resultatet av andras kamp för en bättre värld. Människor som levde innan vi ens var påtänkta. Personer som hade bättre saker för sig än att kränkas av mindre än blodiga svärd svingade i frihetens kamp.

Problemet är att vi har glömt bort hur man kämpar. Det har gått så långt att vi till och med har glömt bort att vi har något riktigt att förlora. Du lever i en värld där din röst räknas trots att du aldrig har gjort något för att förtjäna det. Det enda som borde kränka dig, är din egen oförmåga att utnyttja livet till vettigare saker än att gråta över att allt inte alltid är exakt som du vill.

*   *   *

Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2011-03-05.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #46: Lagt kort ligger


Tjej:
För ett par år sedan skulle jag och min sambo bestämma kändisarna som är våra frikort.

Kille: Du menar vilka ni får ligga med om tillfälle uppstår, utan några konsekvenser?

Tjej: Precis. Men jag slösade bort min chans.

Kille: Hur då?

Tjej: Jag valde Andy Rooney när jag egentligen menade Shanti Roney.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Krönika: Inga vägar leder till Karlstad

Det tog Romersk-katolska kyrkan drygt tre hundra år att ge upp sin geocentriska världsbild (planeterna och solen kretsar runt jorden) till förmån för den heliocentriska (vi kretsar runt solen), efter att Copernicus lagt fram teorin under femtonhundratalet. Nu, ytterligare två hundra år senare, vet vi att universum består av fler galaxer, stjärnor och planeter än vad vår fattningsförmåga kan greppa. Ändå tror varje människa fortfarande att hon står i centrum av universum.

Irrationellt tänkande präglar mer eller mindre alla. Medan vissa nöjer sig med att tro att de måste bänka sig framför teven för att favoritlaget i fotboll inte ska förlora, gör andra det irrationella till en konstform och anammar allt från religiösa doktriner och astrologi till homeopati och parapsykologi. Men det stannar inte där. Oavsett hur många bevis på motsatsen som stirrar oss i vitögat, slår vi knut på oss själva för att odla myten om att alla vägar leder till moi.

Karlstad är en oansenlig stad. Baksmällan efter decennier dominerade av Sven-Ingvarsbugg, FBK-bröl och illusionen om soligt väder, syns i invånarnas ögon. Och alltjämt står och faller stadens identitet med ett påstående som kramas sönder av näringslivet: Karlstad, den strategiskt belägna knutpunkten mellan Stockholm, Göteborg och Oslo.

Kan du på fullaste allvar tänka dig att någon i Stockholm någonsin har resonerat i stil med att det vore fint att flytta affärsverksamheten, familjen och fritidslivet till Karlstad, endast för att hamna mitt emellan tre nordiska storstäder? ”Vad säger du, Tessan? Jag vet att allt vi behöver finns här i huvudstaden, men tänk om vi blir sugna på att besöka Oslo eller Göteborg? Då vore det mycket mera praktiskt att bo i Karlstad. Tre timmars resa åt alla hållen, sedan är vi där det händer igen. Dessutom kan jag starta ett företag och skryta om att det ligger strategiskt placerat mellan städerna. Helt genialiskt, tycker jag nog.”

Enligt den logiken borde Hallsberg vara Sveriges vagga (om det inte vore för SJ:s labila uppfattning om kundservice). Då ska vi inte ens gå djupare in på hur Vingåker sparkar Karlstads rumpa när de skryter om att du minsann bara har hundrafemtiofem kilometer kvar till Stockholm när du passerar deras stolthet, fabriksutförsäljningen av felsydda kostymer.

Beteendet blir inte lättare att förstå när vi sätter det i ett större sammanhang, kommuninvånarnas osvikliga vilja att bete sig som om det tagit livslektioner av en vresig gubbe som ägnar dagarna åt att skälla på ungarna i den lokala lekparken. Nåde den som vill rubba Karlstads stadsbild genom att bygga högre än den ömkliga domkyrkan. Och nåde den som försöker öppna en butik strax utanför stadens minimala stadskärna. ”Tror du att jag orkar röra mig flera hundra meter till för att köpa ett par byxor? Då kanske jag sliter ut paret jag har på mig! Förresten, har du tänkt på vilket uselt utbud vi har i stan?”

Karlstad har många kvaliteter för den som föredrar ett lugnare liv. Medan Klarälven flyter så långsamt genom centrum att fiskarna får simma i cirklar för att få någon motion över huvud taget, knuffas folk för att få plats på någon av Kungsgatans otaliga krogar; den som hamnar utanför riskerar en barrunda på Herrhagen för att få släcka törsten med öl som prissatts för att ytterligare förstärka storstadsillusionen.

Är du å andra sidan ute efter ett liv utan självbedrägeri, gör du bäst i att förlika dig med fakta. Någon dag kommer Karlstad nå sina åtråvärda hundra tusen invånare, och med en stor gnutta tur kanske Carlstad United till och med lär sig att spela fotboll. I det långa loppet kommer livet ändå fortgå som det alltid har gjort. Folk kommer fortsätta prata som om deras stad finns med på kartan, medan näringslivet och kommunen köper nya kampanjer för att sälja in Karlstad som ett solparadis, i hopp om att locka nya företag och invånare.

I Stockholm, Göteborg och Oslo kommer ingen bry sig, precis som vanligt.

*   *   *

Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2010-12-25.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den du älskar, agar du


Ronja hade med sig en present i fredags. Du ser den ovan: en disktrasa. Redan i hallen, innan skorna åkte av, böjde hon sig ned, öppnade väskan och sträckte fram den med ett leende.

”Jag tänkte på dig direkt när jag såg den, älskling.”

Vad du inte ser på bilden är texten som löper runt hjärtat. Men det gjorde jag. ”Tack,” mumlade jag.

”Julstäda • Julkul • Julstök • Julbus • Julklapp • Julpuss • Julgran • Julstjärna”

Jul, jul, djävla jul. Det är nu det börjas. Läste du min blogg förra året vet du redan vad jag tycker om julen. Det tål ändå att upprepas.

Så här:

YouTube Preview Image

Det kommer bli en lång vinter …

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

”Having children is sort of like a way of achieving something without needing any talent”

Nu fick jag dåligt samvete över att ni inte fick ta del av mitt utsökta bajsskämt. Kompenserar med ett klipp från That Mitchell and Webb Look – en av många anledningar till att brittisk humor behåller sitt grepp runt mitt cyniska hjärta.

YouTube Preview Image
Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Hammarö, den identitetslösa kommunen

Först, ett ord från chefredaktören:
Lugn, tidningen innehåller ingen krönika

Vår krönikör, Philip Wildenstam, är det givna samtalsämnet när jag påträffar våra folkmun-läsare. Då redaktionen både blivit uppringd och vi fått brev av upprörda läsare efter de två senaste krönikorna, ringde jag själv upp flera läsare för att få en klarare bild av vad man tycker i stugorna. Det blev sammanlagt 66 samtal. Ett fåtal instämde i kritiken, men merparten vittnade om andra reaktioner på Philips texter. Jag fick höra berättelser om tonåringar som kastat sig över tidningen för att läsa krönikan och jag förstod att Philip vunnit många fans både bland unga och gamla läsare. Krönikorna ansågs ha “färg” och stå för “en frisk fläkt i kommunen”.

I julinumret skrev Philip en ironisk och sarkastisk krönika om varför Hammarö inte var en bra kommun att växa upp i. Klagomålen haglade.

I förra numret handlade krönikan om sexualdebuten på högstadiet. Snusk och dasslitteratur var åsikten enligt många snabba telefonerare, toppen enligt andra. Ett antal skolpedagoger och en konfirmationspräst uppskattade texten och fick Philips tillåtelse att använda den i sitt arbete med unga.

Det känns tråkigt att en spetsig och provocerande röst från en synnerligen skicklig stilist upprör så många. Vi vill göra en tidning som många ska tycka om – inte pinas av. Det är därför med tungt sinne jag tagit beslutet att endast publicera månadens krönika på nätet. I den kan du läsa hur Philip gör upp med anonyma Hammarös lagomhet och brist på potential.

”Hammarö, den identitetslösa kommunen” finns – för den som vågar – att läsa på hammaro.ifolkmun.se. Tyck gärna till med en kommentar.

Jocke Dieden, chefredaktör och ansvarig utgivare

*   *   *

Och nu, min krönika:
Hammarö, den identitetslösa kommunen

Viljan att uppnå stordåd – eller bara ett drägligare liv – har drivit människan framåt genom historien. När folk dog som flugor av nittonhundratalets senaste epidemi, dök det upp en jeppe som tvingade sig själv att tänka till ett varv extra över en mögelbit i laboratoriet. Och när arbetarna sades upp på löpande band i industristaden Liverpool ett par decennier senare, tittade tonåringarna John Lennon och Paul McCartney på varandra, skakade pottfrisyrerna och svor en ed om att aldrig bli som sina föräldrar.

Misär föder kreativitet, sägs det. Om det är sant är det kört för Hammarö. Eller kört och kört, Hammarö har aldrig riktigt haft en chans.

Om Sverige är landet lagom, är Hammarö ett destillat av själva begreppet lagom. Stryk samernas historiskt utsatta position i norr, radera integrationsproblemen i storstäderna och glöm att det finns svenskar som pratar skånsk rotvälska de knappt ens förstår själva. Kvar har du en liten ö strax söder om Karlstad; en ö där varje konflikt är skapad ur tristess, där skillnaderna mellan fattig och rik kan mätas genom att jämföra familjebilarnas årsmodeller, och där de utslagnas problematik sammanfattas i frasen, ”Helvetes jävla skit, vi vann inte på Postkodmiljonären den här veckan heller.”

På Hammarö bor Värmlands snyltgäster, en homogen skara människor vars liv definieras av viljan att inte sticka ut och längtan efter solsemester i det land som turistbyrån menar är hetast just nu. Framför allt annat består Hammarö av skattebetalare som låter pengarna gå till nya kuttersmycken medan dagarna spenderas i Karlstad – kommunen de för allt i världen inte vill vara med och bekosta.

Att Hammarö hyser Värmlands högsta medelinkomst är således inte ett chockbesked.

Livet är inte bekymmersfritt för någon, men det finns grader i helvetet. Som pojke oroade jag mig över att inte vara tuff nog, att förlora mina manicklar på skolgården. komma klädd i fel jacka när höstvindarna hälsade på, förbli okysst, behöva gå hem med en lapp från läraren, bli vald sist i rastfotbollen, få erektion i badhuset eller bli påkommen med att gilla Bryan Adams.

Däremot behövde jag aldrig fundera över när jag skulle få mitt nästa mål mat, om pappa skulle bli skjuten i ett krig, om mamma hade ork att fortsätta uppfostra mina elva syskon eller om vår katolske präst ville leka ”gömma krucifixet” även nästa gång vi sågs.

För bövelen, jag växte upp i en normal barnaskara i ett sekulärt hem med två egenföretagare till päron. Sannolikheten att jag skulle utveckla en livsreflekterande ångest i tolvårsåldern var ungefär lika stor som att Roger Moore, James Bond i egen hög person, skulle gifta sig med en kärring från trakten. (Vänta nu?)

Det enda Hammarö kan skryta med är Skoghall. Där hittar du illusionen av ett brukssamhälle mitt i skärgårdens vykortsmiljö, med pappersmaskiner vars skorstenar sprider en sur odör som förpestar läkarnas och advokaternas mångmiljonvillor om det vill sig så illa att vinden vänder. Men hur mycket infödingarna än vill relatera till arbetarrörelsens blod-, svett- och tårar-mantra, inträffar skiftbytena lagom till nästa utslagstid på Hammarö golfklubb.

Så har det varit och så kommer det förbli. Den svenska musikhistorien kommer fortsätta gapa tomt under Hammaröfliken, ingen Nobelpristagare i litteratur kommer någonsin nämna kommunen i sitt tacktal och chansen att nästa Zlatan Ibrahimović skolas i IFK Skoghall är lika stor som att Göran Hägglund blir statsminister samtidigt som denna tidning dimper ned i din brevlåda.

Sådan är förbannelsen som vilar över ön som aldrig spelat en annan roll än den som Karlstads skönmålade blindtarm. Och för de flesta är det helt i sin ordning. Kommunen kommer fortsätta rekrytera de som inget hellre vill än att leva i anonymitetens skugga – och deras barn kommer i sin tur långsamt slussas in under trygghetens ok.

För vad finns kvar att säga om den oas som till och med Ingvar Kamprad finner lämplig som semesterort en vecka per år? På ytan är Hammarö den perfekta svenska kommunen. Problemet är att inget bubblar därunder.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #42

Kille 1: Det gick bra i går. Du skulle sett mig, jag och polaren dominerade uppvärmningen totalt.

Kille 2: Hur då?

Kille 1: Vi blev utsedda att jaga de andra, drygt tjugofem personer. Varje gång vi lyckades slå till någon var den personen tvungen att stå stilla tills någon annan klappade honom på axeln. Och jävlar vad vi körde hårt. Till slut avbröt tränarna uppvärmningen eftersom vi hade fångat allihopa. Det fanns liksom ingen kvar att jaga!

Kille 2: Ni lekte kull, med andra ord?

Kille 1: Va?

Kille 2: Du vet, kull. En lek som småbarn ägnar sig åt.

Kille 1: Nej! Vi värmde upp, säger jag ju.

Kille 2: Ni lekte kull. Du och din polare vann en omgång kull mot de andra barnen.

Kille 1: Käften.

Kille 2: ”Du har den!”

Kille 1: Sluta.

Kille 2: Kull.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Krönika: Bland högstadiets slampor och män

Första dagen efter sommarlovet var stämningen tryckt i korridorerna. Vi var nior nu, och medan vi bröstade upp oss fyllde lilleputtarna på underifrån – och alla viskade om alla. Två och en halv månad sedan sist, vad var nytt? Erik hade vuxit en decimeter och var plötsligt längst i årskullen, Sara hade gått från A- till B-kupa (alternativt lärt sig stoppa behån bättre) och Tommy hade blivit straight edgare. Men mest tisslade vi om Daniel och Erika. I slutet av åttan började de gå hand i hand; nu undvek de varandra och vi visste varför.

De hade knullat och Daniel kröntes till nians första man, ett par kilo tuffare än oss andra och redo för större utmaningar. Och Erika, hon utropades till slampa.

*   *   *

Få går igenom en märkligare tid än högstadiet. Medan lärarna pratade om vår kunskapsfärd som individer – och föräldrarna om vår framtid – var vi inget annat än vilse i oss själva. Framtiden slutade vid nästa häxblandning och det vi studerade en dag var glömt dagen efter provet. Brytpunkten mellan barndom och vuxenliv var ett sammelsurium ingen av oss kunde reda ut.

Där stod vi i korridorerna den första dagen och lät blickarna flacka samtidigt som vi såg på varandra. Vi var de pinsamma, de blyga, de trasiga, de sköra, de hormonstinna, de kaxiga, de svaga, de starka, de snygga, de fula, de feta, de finniga, de uppgivna, de mörka, de rika, de fattiga, de begåvade, de korkade, de mittemellan och de på väg ingenstans.

Oavsett var vi kvalade in på tonårens skala, ville varenda jävel av oss vara den som blivit av med oskulden under sommarlovet. ”Man” eller ”slampa” gjorde ingen skillnad. Pojke som flicka, att vara först med det onåbara gör dig speciell.

*   *   *

Säg den förälder som inte oroar sig över sitt barn. I början är det vassa hörn, lösa delar som kväver och snabba bilar som kör på. Med åren händer något: oron byter karaktär. Från att ha handlat om säkerhet och överlevnad, är det i stället frågan om att skydda sig själv mot skammen inför att ha ett barn som inte lever upp till den utstakade rollen som familjens framtida galjonsfigur. Om Stina kommer hem full, blir hon inte läkare. Om Oscar får dåliga mattebetyg, slutar han som brevbärare. Och så vidare. Det är inte en helt egoistisk oro från föräldrarnas sida, men den är malplacerad och irrationell eftersom den utgår från dem själva.

*   *   *

För femton år sedan gjorde jag mig redo för att kliva in i en korridor beväpnad endast med vetskapen att jag skulle vara smart, sluta hamna i slagsmål, träna lagidrott på kvällarna, umgås snällt med propra vänner, inte bli far i tonåren, jobba extra när jag behövdes och klippa gräset när pappas rygg krånglade. I ryggsäcken transporterade jag böcker, ständigt påmind om att jag borde öppna dem oftare. Och under tiden jag lärde mig att cykla hela vägen mellan hemmet och skolan utan att hålla i styret, gled tankarna i väg.

Det enda som existerade var sex. Romantiskt sex, lortigt sex, bedrövligt sex. Oftast med Sharon Stone i huvudrollen; en fantasibild hämtad från min VHS-kopia av Basic Instinct, vars bild var så sönderpausad att den hackade varje gång scenen i förhörsrummet spelades upp, precis när hon särade på benen.

Det var sex som jag föreställde mig att det gick till, konstruerat av falska förhoppningar och tonårspojkens behov av att onanera fem gånger per dag.

*   *   *

Det sista året på högstadiet är speciellt. Tidigare gick det alltid att säga, ”Jag skärper mig nästa år.” I nian knackar verkligheten på. Lektionstiden störs av information om gymnasieval, betygen du samlar är dem du bär med dig, felmarginalen tynar bort och pressen hemifrån växer. I ditt mest förvirrade ögonblick på jorden förväntas du fatta beslut om framtiden.

Det gjorde inget, det spelade ingen roll. Det jag funderade på gällde inte Samhäll, Natur, Estet, Fordon eller Media på gymnasiet. Jag hade tusen frågor och fler därtill, men de handlade om viktigare aspekter av livet.

”Hur får jag en flickvän?”
”Kommer hon skratta åt min snopp?”
”Måste jag orka jucka i en timme, trots att det aldrig tar mer än ett par minuter när jag gör det själv?”

Tjejerna i klassen bar på liknande bekymmer, och mitt ibland oss fanns det två personer med nyckeln till hemligheten.

*   *   *

Året kom och gick utan några egentliga svar. Daniel nämnde att de hade sex på en stubbe i skogen, men var vag med detaljerna; Erika bet ihop och sa ingenting. Tids nog började de se ut som oss andra igen: inte riktigt fullmogna och fortfarande obekväma i de massproducerade kläderna från JC och H&M. Andra fyllde deras skor, redo att tituleras som slampor och män. En tjej i klassen blev tillsammans med en gymnasiekille med skäggstubb, en annan började träffa en fotbollskille från grannskolan. De var en marginell minoritet, men en påminnelse om hur misslyckade vi andra var.

Jag behövde skrika ut min frustration, men hade ingen att skrika på. Mina föräldrar dukade upp middagen kväll efter kväll och fortsatte prata om framtiden och hur jag bäst skulle utnyttja min begåvning – själv ville jag bara runka en gång till.

Tillsammans med nästan alla jag kände var jag utestängd från livet och mamma och pappa förstod inte varför.

”Förstår du inte att vi bara vill ditt bästa?” frågade de till slut.
”Mitt bästa vore att få knulla,” ville jag svara. I stället exploderade jag och smällde igen dörren till pojkrummet.
”Jag hatar er!”

*   *   *

Ovanstående krönika publicerades i det tredje numret av Hammarö i folkmun. Tidigare krönikor läser du här och här.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #40

Kille 1: Har du hört att Laurence Fishburnes dotter har blivit porrstjärna?

Kille 2: Ja, hon kallar sig tydligen ”Chippy D.”

Kille 1: Hon borde kalla sig ”Blue Pill” i stället.

Kille 2: Jobbigt ändå, det är förmodligen få föräldrar som drömmer om den framtiden för sina barn.

Kille 1: Det kan inte vara kul att veta att polarna runkar till ens dotter.

Kille 2: Du vet ju att det kommer hända.

Kille 1: Helt oundvikligt. ”Vadå, påstår du att du inte runkar till min dotter? Tycker du att hon är ful, eller?”

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,