En sen novemberkväll myntade jag uttrycket ”kuka mig långsamt”. Eftersom jag spenderade kvällen ensam bloggade jag omedelbart om det, för att inte låta världen gå miste om denna ljuva, användbara fras.

En googlare hittade nyss hit av helt andra anledningar. Vad är det egentligen med googlare och deras förmåga att kommentera lastgamla blogginlägg? Personen kom hit för att läsa om Lawrence of Arabia, men valde att stanna länge nog för att kommentera en artikel som inte hade ett dugg med Lawrence att göra.

Kuka mig långsamt, vad tröttsamt. Vad göra åt saken?

Det faller sig som så att jag är något av en eminent googlare själv. Att skriva sökfraser i rätt fält kommer helt naturligt för mig; ett par sekunders ansträngning avslöjar vad jag hela tiden har vetat.

”Kuka mig långsamt” sprider sig som en löpeld. Jag kommer inte bli det minsta förvånad när Svenska Akademien hör av sig.

(Vill dock avsluta inlägget med en liten påminnelse: © Philip Wildenstam)