Med anledning av resningen i målet om hedersmordet på Abbas Rezai, står Erik Helmerson för en tråkig analys i dagens DN.
Tråkig eftersom den är sann, till de inblandades stora skam. (Förutsatt att de besitter förmågan att inse hur farligt de har agerat, vilket endast Mona Sahlin verkar göra.)
År 1999 mördades Pela Atroshi av hedersorsaker och tre år senare sköts Fadime Sahindal i huvudet av sin egen far. Det svenska samhället reagerade yrvaket och förvirrat på morden. Fanns det något samband? I så fall vad? Hur kunde man uttrycka det – vilka begrepp var tillåtna, vilka var tabu? ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’”, skrev dåvarande ministrarna Mona Sahlin och Margareta Winberg i en artikel på DN Debatt efter mordet på Pela Atroshi. I stycket före slog de fast: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.”
Straxdärefter citerades Ingegerd Sahlström, projektledare för Nationellt råd för kvinnofrid, i DN: ”Jag är rädd att peka ut de invandrade männen. Mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över.”
År 2004 utkom antolologin ”Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism”. Redaktör var Stieg Larsson, då på tidskriften Expo, senare Sveriges mest kände deckarförfattare. Där uttryckte samtliga skribenter sin skepsis mot begreppet hedersvåld och anklagade sina meningsmotståndare för rasism: ”Att det hedersrelaterade våldet på något sätt skulle vara annorlunda än det våld som svenska kvinnor kan råka ut för är svårt att hålla med om”, skrev till exempel en av författarna, Cecilia Englund.
Mona Sahlin kom senare att ändra åsikt och har blivit en av landets starkaste röster mot hedersrelaterat våld. Men först hann hon i den svenska integrationsdebattens kanske största skandal tillsätta Masoud Kamali som offentlig diskrimineringsutredare. Samme Kamali som gång på gång förnekat, relativiserat och trivialiserat hedersvåldet. ”Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter”, som han år 2004 uttryckte det i en intervju för webbtidningen Paraplyprojektet.
I dag är situationen alltså annorlunda, men det kan vara värt att påminna om ett inte alltför avlägset debattklimat när man betraktar tragedin i Högsby. I medierapporteringen om fallet framkommer flera märkliga omständigheter. Socialtjänsten ska ha sett den hatiska stämningen mot dottern som en ”vanlig tonårskonflikt”. Polisens bristande kunskaper om hedersmord gjorde att utredningen blev lidande. De socialtjänstemän som körde Abbas Rezai till mordlägenheten märkte den hatiska stämningen och Rezais rädsla – ändå lämnade de honom hos familjen.
Det är inte långsökt att ana att fallet hade hanterats mer professionellt om inte den första delen av 2000-talet varit förlorade år i kampen mot hedersrelaterat våld.
Varje typ av brottslighet har sin egen problematik som måste diskuteras för att kunna bekämpas och förebyggas. Annars är de enda som drabbas de unga kvinnor och män som riskerar att dödas av sin familj för kärleks skull.
Med facit i hand ter sig de där åren i början av 2000-talet så märkliga och främmande. Det borde inte vara svårt att ha fler än en tanke i huvudet. Naturligtvis kan man fördöma hedersvåld utan att brännmärka hela kollektiv. Det går utmärkt att belysa hedersproblematik utan att samtidigt förringa det våld som utövas av individer, grupper och familjer vid namn Andersson, Pettersson och Lundström.
Referenslänkar:
