Det finns förvisso begåvade och mindre begåvade provokationer. Den amerikanske pastorn Terry Jones offentliga koranbränning inför den samlade världspressen i förra veckan hör till det senare slaget. Ändå kan inte konflikten kring hans bokbål läsas enbart som en kraftmätning mellan fanatiker på båda sidor. Han visar återigen – liksom Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Lars Vilks och Kurt Westergaard före honom – det hot som muslimsk fanatism utgör mot människor som offentligt gör klart att de inte vill underordna sig islams förbud och påbud.
[…]
Man kan tycka att det är onödigt att bränna koraner, teckna Muhammed som rondellhund eller göra film om islam med en massa naken hud, men islamister och demokrater kommer inte alltid att landa i samma uppfattning om vad som utgör en legitim provokation.

Förr eller senare sätter självcensuren in mot provokationer som vi gillar. Och även om svenska tyckare just nu unisont fördömer Terry Jones, så bör vi väl kunna ställa oss bakom tjejer som dansar för kvinnlig frigörelse?

Jag är oense med Paulina Neuding om att den feministiska prägeln på dansuppvisningen skulle ha något att göra med händelseutvecklingen – det förringar vissa muslimers osvikliga förmåga att känna kränkthet inför vårt fria samhälle i stort – men hennes kolumn är trots det full av goda poänger. Du hittar hela borta hos SvD.

Uppdatering: Mustafa Can skriver ett öppet brev, också i SvD, till Eric Sjöström och Nina Röhlcke, för att tacka dem för upplysningen om hur kränkt han borde känna sig som muslim.

Ni har förstått det bättre än andra att det bara finns ett sätt att utrota islamofobin. Anpassa samhället helt efter muslimska önskemål. Det borde vara enkelt; ty ni vet att muslimerna har en kollektiv vilja. Att vi tänker med en enda hjärna, känner med ett enda hjärta, agerar med en enda kropp.