En skeptikers död

Som far till Lauren och Marina, make till Airdrie, skicklig skribent och uppskattad bloggare, har kanadensaren Derek K. Miller spelat såväl stora som små roller i andras liv, hos familj, vänner och de främlingar som följt hans ord.

I går uppdaterades hans blogg.

Here it is. I’m dead, and this is my last post to my blog. In advance, I asked that once my body finally shut down from the punishments of my cancer, then my family and friends publish this prepared message I wrote—the first part of the process of turning this from an active website to an archive.

[...]

I haven’t gone to a better place, or a worse one. I haven’t gone anyplace, because Derek doesn’t exist anymore. As soon as my body stopped functioning, and the neurons in my brain ceased firing, I made a remarkable transformation: from a living organism to a corpse, like a flower or a mouse that didn’t make it through a particularly frosty night. The evidence is clear that once I died, it was over.

So I was unafraid of death—of the moment itself—and of what came afterwards, which was (and is) nothing. As I did all along, I remained somewhat afraid of the process of dying, of increasing weakness and fatigue, of pain, of becoming less and less of myself as I got there. I was lucky that my mental faculties were mostly unaffected over the months and years before the end, and there was no sign of cancer in my brain—as far as I or anyone else knew.

[...]

There can’t be answers today. While I was still alive writing this, I was sad to know I’ll miss these things—not because I won’t be able to witness them, but because Air, Marina, and Lauren won’t have me there to support their efforts.

It turns out that no one can imagine what’s really coming in our lives. We can plan, and do what we enjoy, but we can’t expect our plans to work out. Some of them might, while most probably won’t. Inventions and ideas will appear, and events will occur, that we could never foresee. That’s neither bad nor good, but it is real.

[...]

The world, indeed the whole universe, is a beautiful, astonishing, wondrous place. There is always more to find out. I don’t look back and regret anything, and I hope my family can find a way to do the same.

What is true is that I loved them. Lauren and Marina, as you mature and become yourselves over the years, know that I loved you and did my best to be a good father.

Airdrie, you were my best friend and my closest connection. I don’t know what we’d have been like without each other, but I think the world would be a poorer place. I loved you deeply, I loved you, I loved you, I loved you.

När jag läser Dereks sista ord, känner jag vördnad inför den värdighet med vilken han mötte döden. Livsglädjen och kärleken: allt berikas av hans vetenskapliga skepticism och humanistiska utblick över livet. Här finns ingen ångest, ingen ånger, ingen bedjan till ett fantasifoster om att få blott ett ögonblick mer. Bara tacksamhet inför allt han faktiskt fick.

Vad kan vara vackrare?

We are star stuff which has taken its destiny into its own hands. The loom of time and space works the most astonishing transformations of matter.
– Carl Sagan

Läs hela bloggposten:

Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Vårt vackra universum #8

Men ärligt talat! Wow, bara wow. (Nej, det här börjar inte bli tjatigt.)

Via:

Kategori: Vetenskap
Etiketter: , , , ,

En instrumentalistisk eller retributiv dag?

För knappt en månad sedan drog Mårten Schultz, docent och juris doktor i skadeståndsrätt, i gång en liten debatt om retributiv rättvisa, när han i DN koketterade med sin böjelse för actionhjälten Steven Seagals ”öga för öga”-filosofi:

Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.

Jag skriver ”liten debatt” eftersom det egentligen bara bjöds på ordentligt mothugg från Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet:

Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn. Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.

Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv.

[...]

Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.

Då är frågan, var det Steven Seagel som dödade Usama bin Ladin? (Metaforiskt talat.) Eller var insatsen ett uttryck för en rättvisesyn grundad i de förväntat positiva effekterna av hans död?

Vi kan självklart inte svara med säkerhet (och det är fullt möjligt att orsakerna överlappar varandra). USA är en stat som i mångt och mycket präglas av den retributiva synen (ergo, dödsstraff), men det går inte att förneka att världen nu är en massmördande islamistisk terrorist mindre – och att det borde föra med sig positiva effekter, särskilt för de muslimer som drabbats hårdast av bin Ladins religiösa kall.

I stället för att gräva mig djupare i den frågan, vill jag lyfta fram varför jag personligen tar ställning mot den blodtörstiga, retributiva rättvisesynen, för den evidensbaserade, instrumentalistiska.

Och jag gör det med ett citat från Richard Dawkins, som jag hittade via bloggaren och docenten Niclas Berggren när han diskuterade Mårten Schultz’ DN-krönika:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics. When a computer malfunctions, we do not punish it. We track down the problem and fix it, usually by replacing a damaged component, either in hardware or software.

[...]

Why is it that we humans find it almost impossible to accept such conclusions? Why do we vent such visceral hatred on child murderers, or on thuggish vandals, when we should simply regard them as faulty units that need fixing or replacing? Presumably because mental constructs like blame and responsibility, indeed evil and good, are built into our brains by millennia of Darwinian evolution. Assigning blame and responsibility is an aspect of the useful fiction of intentional agents that we construct in our brains as a means of short-cutting a truer analysis of what is going on in the world in which we have to live. My dangerous idea is that we shall eventually grow out of all this and even learn to laugh at it [...] But I fear it is unlikely that I shall ever reach that level of enlightenment.

I går dog Usama bin Ladin. Lika säkert som att han redan har uppnått martyrstatus hos världens jihadister, lika säkert är det att han var en trasig, farlig ”dator” som behövde kopplas bort från mänsklighetens nätverk. Eller stängas av.

Likafullt är etiken bakom USA:s agerande början på en intressant diskussion.

Egna tankar?

Referenslänkar:

 

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

För snart ett år sedan

När Victoria och Daniel gifte sig skrev jag så här:

Till alla som vill bevara monarkin: Ni är medvetna om att ni säger rakt ut att ni är mindre värda som människor? Är det okej om jag anser att ni är så lite värda att ni inte borde få utnyttja er rösträtt? Är det okej om jag anser att ni borde tvingas in i det yrke som en avlägsen förfader tog åt sig själv, förmodligen med våld? Är det okej om jag anser att all läkarvård ni behöver, antingen nu eller senare i livet, borde utföras av läkare vars enda kvalifikationer är att deras föräldrar också var outbildade läkare? Är det okej om jag anser att piloten som flyger er på charterresan bör har förtjänat flyglicensen via arv? Är det okej om jag anser att jag har rätt att snoka i varenda detalj av era liv och skriva spaltmeter efter spaltmeter om varje skandal eller misstag som inträffar? Är det okej om jag behandlar er som cirkusapor?

Jag orkar inte linda in det. Ni borde skämmas.

Det tål att upprepas med anledning av dagens bröllop i Storbritannien.

Det tål också att missuppfattas, såväl då som nu.

Det här med att inte riktigt förstå logisk följdriktighet

Referenslänkar:

Kategori: Personligt Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fredagshumor

Petter Winter använde tipsfunktionen ute i högerspalten för att delge mig denna pärla:

Tack Petter! Hoppas att ni andra inte glömmer bort att ni också kan bidra med tips till bloggen. Medan ni funderar över det, klicka här för den fullständiga versionen av serien.

Och borta hos Cyanide & Happiness fortsätter de förgylla vardagen för oss alla:

Klicka här för att se fortsättningen.

Trevlig helg.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , ,

”You’re taking the wrong drugs”

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Påskpaus

Eftersom Jesus den här tiden för drygt två tusen år sedan roade sig med att inte existera och därmed inte dog för de synder vi inte gjort oss skyldiga till, ska jag njuta av ett par dagars ledighet nu.

Min tillgång till internet kommer vara begränsad, du kan knappt ens räkna med sporadiska uppdateringar här.

(Det är mer sannolikt att det som händer, händer på min offentliga Facebooksida. Kanske på tiden att du hittar dit?)

Ta-ta.

Tack till Philip Larsson för bilden.

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Johan Lundberg om feministisk folkuppfostran

Reklam för Nationalmuseums ”Lust & last” (foto från Fältman & Malmén)

Axess chefredaktör, Johan Lundberg, skriver i dagens DN Kulturdebatt med anledning av den feministiska kritik som Nationalmuseum fått för utställningen Lust & last.

Att en utställning med konst föreställande nakna människor ger upphov till lika upprörda reaktioner 2011 som för femtio eller hundra år sedan är betryggande. Det visar att alla dessa nutida genus-, queer- och hbt-teorier inte har lyckats hindra dagens konst­kritiker och konsthistoriker från att bli lika konsternerade av åsynen av naken hud som sina föregångare. DN:s Birgitta Rubin är upprörd över att de samtida konstverken på utställningen ”Lust & last” signalerar en ”aggressiv och mekanisk sexualitet, egendomligt lustbefriad”. Jag vet inte vad hon fruktar ska hända med museibesökare som konfronteras med en sådan sexualitet, men problemen i fråga kan enligt Rubin avhjälpas med genusvetenskaplig skolning av museipersonalen samt inköp av icke-västerländsk konst.

Därmed ökar, menar Rubin, Nationalmuseums möjligheter att ”tänka klart i presentationen av sexualitet, dygd och synd genom tiderna”, men också att ”hänga med i ny teoribildning och pedagogik”. Medan man naturligtvis aldrig bör underskatta vikten av att tänka klart i presentationer av sexualitet, kan man fråga sig om genusvetenskap verkligen är representativ för ”ny teoribildning och pedagogik”.

De genusteorier som Rubin diskuterar har 40–50 år på nacken. Och deras destruktiva inverkan på nutida forskning kan knappast illustreras bättre än av de två DN-artiklarna om ”Lust & last” av konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier om människan och världen!

De båda forskarna tycks lika litet som Rubin inse att den feministiska teorin inte är någon slutgiltig sanning utan just en teori bland flera likvärdiga. En annan relevant teori i sammanhanget hade kunnat vara den marxistiska. En tredje den att konsten till sitt väsen inte nödvändigtvis eller i första hand är politiskt ideologisk

Rubins poängterande av vikten av att ”hänga med” i ”ny teoribildning och pedagogik” tycks inte ha fått henne att närma sig mer nydanande och aktuella konstteorier än de feministiska. Ett exempel är den evolutionära konstteorin som vuxit sig stark på senare år och som öppnar upp för mer sofistikerade konsttolkningar än den sorts folkuppfostran som tycks ligga såväl Rubin som de feministiska konstforskarna så varmt om hjärtat. För dessa tycks konstutställningars primära mål vara att befria besökarna från historiskt nedärvda och av dagens makthavare ogillade inställningar till sexualitet, genus och normalitet.

Jag tycker att det är härligt. I takt med att kristendomen tappade fotfäste i Sverige, stod feminismens pryda falang redo att axla moralistrollen. För tänk vad tomt det skulle kännas om vi slapp de individer som ständigt tycks redo att påminna oss om när vi borde skämmas över vår sexualitet.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Prioriteringar och pöbelmentalitet

Tisdags- och torsdagskvällar tränar jag Krav Maga, en israelisk självförsvarsteknik. (Självförsvar, inte kampsport. Jag tror du förstår skillnaden.) Mitt första år i systemet närmar sig slutet, jag har avklarat en gradering och blivit uppflyttad i fortsättningsgruppen.

En normal träning är vi mellan tjugo och trettio personer.

Att försöka leva ett normalt liv i Karlstad under hockeyslutspelet, med matcher alla tisdags- och torsdagskvällar, är däremot en dåres uppdrag.

Karlstad och hockey är som katolska präster och småpojkar: alla kan se hur idiotisk och farlig kombinationen är, men från officiellt håll gör man allt för att bevara livsstilen.

Nej, nu var jag onödigt hård. Romersk-katolska kyrkan kanske inte kan hjälpa att de upprätthåller ett arv baserat på världshistoriens största lögn. Att försöka hålla dem ansvariga är nog lika rationellt som att skälla på hjärndöda människor för att de kissar på sig.

Att vi bara var tre personer på träningen i går kväll är desto enklare att fördöma.

Eller är jag onödigt hård här också, som inte kan relatera till hur någon hellre väljer att se på när andra bildar böghög än investerar i det egna livet?

I dag intalar sig tusen och åter tusen karlstadsbor att det var deras förtjänst att Färjestad tog SM-guld i går – att de på något vis fanns med i rinken, slog den avgörande passningen och höjde bucklan mot skyn.

År efter år slås jag av tanken. Fankultur, religion, nationalism?

Samma lika.
YouTube Preview Image

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The World of Religion

YouTube Preview Image
Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,