Minns du hur härligt principfasta vi var när vi var sjutton? Svart var svart och vitt var vitt. Vi hörde talas om en gråskala däremellan men tänkte att den nog mest var på låtsas.

Vi höll oss inom musikgenren vi bestämt oss för, avfärdade mat som verkade konstig, dömde andras beteende när det inte stämde med vårt och predikade för fulla halsar om jordens ordning.

Okej då. Vi dömer fortfarande andras beteende. Men nånstans längs vägen har vi förändrats. Livet har urholkat oss och lämnat plats för nämnda gråskala.

På väg hem från middagen i natt kom jag på mig själv med att le åt hur svårt det är att ta en fast ståndpunkt nuförtiden.

”Ja men okej, jo, klart man måste ta i beaktande att det för henne är just så också.”

”Nej, jag vet inte. Det finns väl alltid ett skäl och vi människor är lite väl duktiga att anpassa våra värderingar i efterhand.”

Sakta men säkert har allt blivit rationellt. Myntet går alltid att vända, inget val behöver nånsin vara etsat i sten. Eller med andra ord: Det har blivit svårare att avfärda en person som idiot bara för att allt inte går enligt planen vi tänkt ut för oss själva.

Det är säkert rätt och riktigt. Vi är vuxna nu, du och jag. Många skulle mena att vi mognat.

Fint, fint.

Men ibland önskar jag att jag kunde få tillbaka sjuttonåringens tjurskallighet.

Om så bara för en stund.