Vi har retats och kivats hela kvällen. Det är en dans vi dansat många gånger. En natt flydde hon på cykeln efter småhångel utanför krogen, en annan nådde vi torget innan hon pinnade i väg. I natt är det samma visa och jag är redan hemma ensam när mobilen piper.

”Förlåt att jag drog hem. Ska jag komma tillbaka? Möter du mig i så fall?”

Hon bor en bit utanför stan och jag möter henne vid en sällsynt ström del av Klarälven. Hon har tagit sig ur krogdressen och hennes mjukisklädda steg ackompanjeras av porlande vatten, morgonpigga fåglar och dagens första, blyga solstrålar.

Även i träningsoverall är hon slående vacker. Lång. Rena linjer. Intensiva ögon. Nötbrunt hår. Och trots åren hon leder med, sitter alla former ståtligt på plats.

”Vet du att jag inte tänker ligga med dig.” är orden hon inleder samtalet med. Meningen är formulerad som en fråga, men det finns bara konstaterande i rösten.

”Jag vet.” svarar jag. ”Du är inte sån.”

Och det är hon inte. Livet har märkt henne. Att möta mig klockan halv fem en söndagsmorgon i juli satt långt inne.

”Jag tror inte du är en bra kille. Är du en bra kille?”

”Vet inte.” svarar jag uppriktigt. ”Det var länge sen jag kollade.”

Hon ler åt mitt svar. Vi kysser varandra. Hennes händer rör försiktigt vid mina axlar. Jag drar henne närmare. Lägger händer på hennes rumpa. Hon möter min blick.

”Tycker du att jag är vacker?” frågar hon.

”Jo då, du duger i krig”.

Jag väntar på reaktionen. Nu kommer det; det stora skrattet; glimten i ögat som skvallrar om att muren är riven; segern; vägen in.

”Idiot.” är det sista hon säger innan hon vänder sig om och går.