Det första jag skriver på nya datorn blir en kort reflektion och en blygsam undran.

Jag kom hem och ville inget hellre än packa upp datorn. Men hundhåret på golvet påminde mig om att det är fredag och att jag försöker tvinga mig själv att städa då. Dessutom kändes det lite smutsigt att inviga en så fin mackapär i en oren miljö.

Den senaste tiden har jag varit nästan manisk i mitt fredagsstädande. Dock inte i dag. Plockade snabbt ihop ölflaskor, tömde soporna, sopade och tog sist fram dammsugaren. Den är en fiffig modell – sladdlös och med en roterande borste som föser damm och hundhår mot insuget.

Men i dag sög den knappt alls.

Jag kliade mig på skalpen och undrade vad som försiggick. Höll den på att lägga av? Betydde entrén av ny högteknologi att nåt gammalt skulle ge vika? Ve och fasa. Har inte alls lust med fler utgifter den här månaden.

Fram klev fixaren Philip (det vill säga versionen av mig som tror att han vet vad han pysslar med). Och som tur är såg jag direkt vad problemet var.

Den roterande borsten kunde inte rotera på grund av en rejäl mängd långa hårstrån.

Men du är ju skallig? tänker du då.

Mycket riktigt. Det var min reflektion också.

Så var kommer alla långa hårstrån från? Alla hade samma färg: åt det hasselnötsaktiga hållet.

Om jag inte kände mig själv bättre skulle jag tro att jag hade en hemlig flickvän – så hemlig att inte ens jag känner till hennes existens.

Nej. Och medan jag rensade dammsugaren andades jag ut.

Jag är lika singel som alltid.