Simon Singh om snedvriden objektivitet

”Part of the problem is that if anybody has a gut reaction about an issue, they can go online and have it backed up. That said, they can also find support for their ideas in the mainstream media—because when the mainstream media gives a so-called balanced view, it’s often misleading. The media thinks that because one side says climate change is real and dangerous, the other view is that it’s not real and not dangerous. That doesn’t reflect the fact that something like 98 percent of climate scientists agree that global warming is real and dangerous. And this happens with everything from genetically modified foods to evolution. But, at the end of the day, all that this misinformation does is slow progress—it doesn’t stop it. Antiscientific and pseudoscientific attitudes will get corrected; it’s just a question of how painful that process is going to be.”

Via Wired.

Kategori: Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Hammarö, den identitetslösa kommunen

Först, ett ord från chefredaktören:
Lugn, tidningen innehåller ingen krönika

Vår krönikör, Philip Wildenstam, är det givna samtalsämnet när jag påträffar våra folkmun-läsare. Då redaktionen både blivit uppringd och vi fått brev av upprörda läsare efter de två senaste krönikorna, ringde jag själv upp flera läsare för att få en klarare bild av vad man tycker i stugorna. Det blev sammanlagt 66 samtal. Ett fåtal instämde i kritiken, men merparten vittnade om andra reaktioner på Philips texter. Jag fick höra berättelser om tonåringar som kastat sig över tidningen för att läsa krönikan och jag förstod att Philip vunnit många fans både bland unga och gamla läsare. Krönikorna ansågs ha “färg” och stå för “en frisk fläkt i kommunen”.

I julinumret skrev Philip en ironisk och sarkastisk krönika om varför Hammarö inte var en bra kommun att växa upp i. Klagomålen haglade.

I förra numret handlade krönikan om sexualdebuten på högstadiet. Snusk och dasslitteratur var åsikten enligt många snabba telefonerare, toppen enligt andra. Ett antal skolpedagoger och en konfirmationspräst uppskattade texten och fick Philips tillåtelse att använda den i sitt arbete med unga.

Det känns tråkigt att en spetsig och provocerande röst från en synnerligen skicklig stilist upprör så många. Vi vill göra en tidning som många ska tycka om – inte pinas av. Det är därför med tungt sinne jag tagit beslutet att endast publicera månadens krönika på nätet. I den kan du läsa hur Philip gör upp med anonyma Hammarös lagomhet och brist på potential.

”Hammarö, den identitetslösa kommunen” finns – för den som vågar – att läsa på hammaro.ifolkmun.se. Tyck gärna till med en kommentar.

Jocke Dieden, chefredaktör och ansvarig utgivare

*   *   *

Och nu, min krönika:
Hammarö, den identitetslösa kommunen

Viljan att uppnå stordåd – eller bara ett drägligare liv – har drivit människan framåt genom historien. När folk dog som flugor av nittonhundratalets senaste epidemi, dök det upp en jeppe som tvingade sig själv att tänka till ett varv extra över en mögelbit i laboratoriet. Och när arbetarna sades upp på löpande band i industristaden Liverpool ett par decennier senare, tittade tonåringarna John Lennon och Paul McCartney på varandra, skakade pottfrisyrerna och svor en ed om att aldrig bli som sina föräldrar.

Misär föder kreativitet, sägs det. Om det är sant är det kört för Hammarö. Eller kört och kört, Hammarö har aldrig riktigt haft en chans.

Om Sverige är landet lagom, är Hammarö ett destillat av själva begreppet lagom. Stryk samernas historiskt utsatta position i norr, radera integrationsproblemen i storstäderna och glöm att det finns svenskar som pratar skånsk rotvälska de knappt ens förstår själva. Kvar har du en liten ö strax söder om Karlstad; en ö där varje konflikt är skapad ur tristess, där skillnaderna mellan fattig och rik kan mätas genom att jämföra familjebilarnas årsmodeller, och där de utslagnas problematik sammanfattas i frasen, ”Helvetes jävla skit, vi vann inte på Postkodmiljonären den här veckan heller.”

På Hammarö bor Värmlands snyltgäster, en homogen skara människor vars liv definieras av viljan att inte sticka ut och längtan efter solsemester i det land som turistbyrån menar är hetast just nu. Framför allt annat består Hammarö av skattebetalare som låter pengarna gå till nya kuttersmycken medan dagarna spenderas i Karlstad – kommunen de för allt i världen inte vill vara med och bekosta.

Att Hammarö hyser Värmlands högsta medelinkomst är således inte ett chockbesked.

Livet är inte bekymmersfritt för någon, men det finns grader i helvetet. Som pojke oroade jag mig över att inte vara tuff nog, att förlora mina manicklar på skolgården. komma klädd i fel jacka när höstvindarna hälsade på, förbli okysst, behöva gå hem med en lapp från läraren, bli vald sist i rastfotbollen, få erektion i badhuset eller bli påkommen med att gilla Bryan Adams.

Däremot behövde jag aldrig fundera över när jag skulle få mitt nästa mål mat, om pappa skulle bli skjuten i ett krig, om mamma hade ork att fortsätta uppfostra mina elva syskon eller om vår katolske präst ville leka ”gömma krucifixet” även nästa gång vi sågs.

För bövelen, jag växte upp i en normal barnaskara i ett sekulärt hem med två egenföretagare till päron. Sannolikheten att jag skulle utveckla en livsreflekterande ångest i tolvårsåldern var ungefär lika stor som att Roger Moore, James Bond i egen hög person, skulle gifta sig med en kärring från trakten. (Vänta nu?)

Det enda Hammarö kan skryta med är Skoghall. Där hittar du illusionen av ett brukssamhälle mitt i skärgårdens vykortsmiljö, med pappersmaskiner vars skorstenar sprider en sur odör som förpestar läkarnas och advokaternas mångmiljonvillor om det vill sig så illa att vinden vänder. Men hur mycket infödingarna än vill relatera till arbetarrörelsens blod-, svett- och tårar-mantra, inträffar skiftbytena lagom till nästa utslagstid på Hammarö golfklubb.

Så har det varit och så kommer det förbli. Den svenska musikhistorien kommer fortsätta gapa tomt under Hammaröfliken, ingen Nobelpristagare i litteratur kommer någonsin nämna kommunen i sitt tacktal och chansen att nästa Zlatan Ibrahimović skolas i IFK Skoghall är lika stor som att Göran Hägglund blir statsminister samtidigt som denna tidning dimper ned i din brevlåda.

Sådan är förbannelsen som vilar över ön som aldrig spelat en annan roll än den som Karlstads skönmålade blindtarm. Och för de flesta är det helt i sin ordning. Kommunen kommer fortsätta rekrytera de som inget hellre vill än att leva i anonymitetens skugga – och deras barn kommer i sin tur långsamt slussas in under trygghetens ok.

För vad finns kvar att säga om den oas som till och med Ingvar Kamprad finner lämplig som semesterort en vecka per år? På ytan är Hammarö den perfekta svenska kommunen. Problemet är att inget bubblar därunder.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kortvalet.se: Demokrati ryms inom 140 tecken

Min kollega, vän och träningspartner, Andreas Stjärnhem, fick en idé förra veckan. Efter en lika rörig valrörelse som vanligt kom han på ett sätt att be om ökad tydlighet.

Kortvalet.se ger Sveriges tio största partier chansen att rangordna sina fem viktigaste frågor och destillera dem till maximalt 140 tecken styck, à la Twitter.

Efter en intensiv helg och kontakt med alla partier, lanserades tjänsten i dag. Än har alla partier inte svarat, men bland de som gjort det är det tydligt varför Andreas bad om tydlighet från första början. Medan exempelvis Socialdemokraterna och Moderaterna har uttryckt sig så koncist som möjligt, svävar Kristdemokraterna ut i tomma plattityder – vilket visserligen kan ses som en bedrift på så få tecken.

Roligast är ändå att Piratpartiet inte har svarat än.

Kategori: Personligt Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Därför är Hammarö en mardröm för alla barn

Följande krönika publicerades i andra numret av Hammarö i folkmun. Krönikan i premiärnumret hittar du här.

*   *   *

Jag gillar inte Hammarö, inget snack om saken. Drabbas jag någonsin av en oöverkomlig vilja att åka dit där inget händer, placerar jag kommunen jämte Årjäng och Deje på topplistan över resmål i Värmland. Och då ska vi komma ihåg att Årjäng har ett troll som extraknäcker som balkong, medan Deje stoltserar med en butik som säljer både bildelar och skor – en målgruppsanalys så genialisk att näringslivets giganter snarast måste boka in ett studiebesök.

Hur väljer Hammarö att konkurrera med det? I samband med mitt senaste besök, den första lördagen i juli, hölls en internationell bangolftävling. Nu hade jag visserligen inte chansen att ta del av folkfesten – jag var där för att fira en födelsedagsgubbe – men det märktes att alla på ön gick man ur huse för att sluta upp bakom de lokala stjärnorna.

Själv satte jag mig i en taxi så fort kalaset var över, slöt ögonen och valde att ignorera det pittoreska sommarlandskap som målades upp utanför bilen, i väntan på miljön jag vant mig vid och älskar: stadsarkitekturen.

*   *   *

Att min aversion mot Karlstads blindtarm skulle bero på att jag växte upp där, är bara en delförklaring. Medan stockholmare och göteborgare trycker upp sina hemstäder i nyllet på allt och envar, kommer jag på mig själv med att harkla när någon frågar. ”Hammarö,” svarar jag. ”Det är en ö strax söder om Karlstad. Om den är känd för något? Christer Sjögren har flyttat dit.”

*   *   *

Efter studenten kunde jag inte lämna Hammarö fort nog. Flyttlasset fylldes med pojkrummets pinaler, farsan backade ut från garageuppfarten, noga med att inte köra över grannens perenner, och jag svor att aldrig återvända. Men jag kom inte långt. Tio år senare sitter jag i en vindsvåning vid Karlstads domkyrka, brisen från takfönstren är varm och klibbig, soldyrkarna har övergett staden och det verkar inte hända mycket alls – inte här heller. Den knappa mil som separerar mig från barndomens ö har aldrig varit obetydligare.

Karlstad eller Hammarö, samma lika.

*   *   *

Min enda räddning är att jag vet att det går över. När semestern är passerad vaknar Karlstad till liv på nytt, butikerna tar in höstens kollektioner, alkoholisterna bryter upp lägret vid stranden och återvänder till centrum, gymnasieungdomarna poppar upp som akneinfekterade svampar och pensionärerna drar på sig vinterkläderna lagom till det första oktoberregnet.

Vad händer på Hammarö? Den sista golfrundan gås, badarna överger de klippiga stränderna, seglarna tar upp båtarna och därefter väntar nio månaders stiltje. Med lite tur kommer en full tonåring krossa ett par rutor på skolan, någon annan kanske stjäl en cykel och en tredje kommer ut ur garderoben. Så att det åtminstone finns något att prata om.

*   *   *

Det händer att jag, precis som de flesta, drömmer mardrömmar. Oftast befinner jag mig i trängd situation, jagad och panikslagen. Men ibland, bara ibland, blir det riktigt otäckt – och det är alltid samma dröm. Jag befinner mig i ett vakuum: ensam och utan förmågan att röra mig. Inget händer över huvud taget, bara tystnad och handlingsförlamning, och det är det som är så skräckinjagande. När jag vaknar är lakanen så svettiga att de måste bytas.

Att växa upp på Hammarö var samma sak. Allt jag ville göra hände någon annanstans, men det riktiga problemet var att jag knappt visste vad jag ville göra. Först när jag började gymnasiet förstod jag hur mycket jag hade gått miste om. De nya klasskamraterna hade historier att berätta, själv hade jag bara frågor.

”Menar du att polisen kom till skolan?” kunde jag fråga.
”Sa du att det utbröt slagsmål på fritidsgården? På riktigt?”
”Hade ni invandrare i klassen? Hur är de?”

Plötsligt fanns det nyanser av livet som jag aldrig hade hört talas om, och i en värld där erfarenheter var lika med respekt, stod jag handfallen och tom.

Jag kände mig bestulen.

*   *   *

Snart är jag trettio och runt mig börjar vännerna sakta ned. De kallar det att stadga sig, tänka på framtiden, bilda familj och avla en framtida plats i genpoolen. (Möjligen uttrycker de saken annorlunda.) Värst av allt är att Hammarö har börjat dyka upp i våra samtal. Det är tydligen så det är om du bor i en central lägenhet i Karlstad. Det duger inte att fostra en unge i innerstan, du måste kolla på alternativ. Och har du en lönecheck som tillåter annat än gourmetmiddagar bestående av mikropiroger och plockgodis, vänder du snart blicken mot villageggan vi kallar Hammarö.

”Har vi råd?” frågar du din partner, fullt medveten om allt du måste offra för en överprisad skokartong på Lövnäs. (Du vet lika väl som jag att ingen drömmer om att flytta till Skoghall; till och med infödingarna i Årjäng och Deje känner till skammen som är associerad med den postkoden.)

”Spelar det någon roll?” får du till svar. ”Vi måste ju ge våra barn en bra uppväxt.”

*   *   *

Varje år migrerar hoppfulla par till Hammarö för att ge framtida barn illusionen av ett liv. På köpet får de en adress att skryta med inför andra par som inte lyckats ta steget, plus direktnumret till kronofogden. Men vet de verkligen vad de köper? Jag protesterar högljutt så fort ämnet kommer på tal, men möts alltid av samma verklighetsfrånvända retorik. ”Det är bara en mil till stan,” resonerar de hoppfulla. ”En mil är ingenting.”

En mil är allt, särskilt när du är tolv och precis har fått könshår. En mil är skillnaden mellan att umgås med folk som delar dina intressen eller att tvingas samman med grannpojken som äter sitt snor – bara för att mamma och pappa inte har lust att skjutsa dig så fort du ska någonstans.

Och en mil är skillnaden i mitt liv i dag. Det är ett försumbart avstånd när du befinner dig på rätt sida gränsen, och just däri ligger tjusningen. Jag kan sticka upp huvudet i takfönstret, vända blicken söderut och ana siluetten av vad jag en gång lämnade – på det mest skadeglada av sätt eftersom jag vet att ni där ute vänder blickarna hitåt. Medvetna om allt ni gav upp, nedstämda, besegrade av tristessen.

*   *   *

Precis som jag åker ut till er ibland, är ni välkomna att hälsa på i den riktiga staden. Men vänligen stäng dörren efter er när ni åker tillbaka; vi vill inte att någon ska förirra sig till Hammarö av misstag.

Tillräckligt många gör det redan av oförstånd.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bästa. Reklamfilmen. Någonsin.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Politik Reklam Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Le eller dö

YouTube Preview Image
Barbara Ehrenreich är en intellektuell hjältinna. Lyssna på henne, är du snäll. Och sluta flina hela jävla tiden.

Kategori: Personligt Politik Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du har ingen rätt att slippa förolämpas

Den brittiske författaren, och frispråkige ateisten, Philip Pullman har med sin nya roman, The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ, retat upp kristna världen över.

Premissen är något i stil med att Maria födde tvillingar. Den ene var Jesus, en karismatisk men något korkad snubbe, medan den andre var Christ, en skrupellös lirare fast bestämd att skapa en ny kyrka.

Är du nyfiken på vad som händer sedan får du köpa boken. Personligen är jag inte överdrivet intresserad, men vem vet? Efter en utdragen vistelse i facklitteraturens värld kanske jag gör 2011 till skönlitteraturens år.

Anledningen till att jag tar upp Pullmans bok är författarens briljanta svar till alla som känner sig förolämpade av hur han solkar ned lögnen om Jesus. På mindre än en minut lyckas Pullman sammanfatta allt som behöver sägas i ämnet, och det är lika applicerbart på exempelvis de muslimer som skriker sig blåa över de som vågar narra pedofilen Muhammed.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

9399 SEK 2010

”Tänk även på att du har valt Gratisfrakten och då tar lite längre tid för dig att få böckerna från att vi skickar iväg dem. Om du vill att det ska gå fortare rekommenderar jag att du väljer Miljösnabbfrakten, då tillkommer en kostnad på 19kr men då ska paketet vara framme hos ditt Schenker Ombudet dagen efter vi har skickat paketet om allt går som det ska. Hör gärna av dig snarast i så fall så att vi hinner ändra i din beställning före den hinner skickas iväg!”

Jag mejlade Adlibris för att höra hur de låg till med beställningen jag la för elva dagar sedan, 25 böcker för totalt 3883 kronor.

Som vanligt vill jag vara den som är den. Därför undrar jag, när tänker man som företag ett steg längre? När kickar kundvårdsreflexen i gång?

Vi tar det igen: Jag beställde böcker för 3883 kronor, Adlibris föreslår att jag lägger till 19 kronor för snabbare leverans.

Det fick mig att kolla hur mycket jag har handlat för hos dem under 2010.

9399 SEK. Nio tusen trehundranittionio kronor på ett halvår, fördelat på fyra beställningar, som privatkund – och de bjuder inte på den snabbare leveransen.

Jag är mållös. Och snål av princip.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Ensam slipper du åtminstone herpes


”I can’t write without a reader. It’s precisely like a kiss—you can’t do it alone.”
– John Cheever

Kategori: Språk
Etiketter: , , , , , , , ,

Lite som Jesus, faktiskt


”An author is a fool who, not content with boring those he lives with, insists on boring future generations.”

– Charles de Montesquieu

Kategori: Språk
Etiketter: , , , , , , ,