Reklam för Nationalmuseums ”Lust & last” (foto från Fältman & Malmén)

Axess chefredaktör, Johan Lundberg, skriver i dagens DN Kulturdebatt med anledning av den feministiska kritik som Nationalmuseum fått för utställningen Lust & last.

Att en utställning med konst föreställande nakna människor ger upphov till lika upprörda reaktioner 2011 som för femtio eller hundra år sedan är betryggande. Det visar att alla dessa nutida genus-, queer- och hbt-teorier inte har lyckats hindra dagens konst­kritiker och konsthistoriker från att bli lika konsternerade av åsynen av naken hud som sina föregångare. DN:s Birgitta Rubin är upprörd över att de samtida konstverken på utställningen ”Lust & last” signalerar en ”aggressiv och mekanisk sexualitet, egendomligt lustbefriad”. Jag vet inte vad hon fruktar ska hända med museibesökare som konfronteras med en sådan sexualitet, men problemen i fråga kan enligt Rubin avhjälpas med genusvetenskaplig skolning av museipersonalen samt inköp av icke-västerländsk konst.

Därmed ökar, menar Rubin, Nationalmuseums möjligheter att ”tänka klart i presentationen av sexualitet, dygd och synd genom tiderna”, men också att ”hänga med i ny teoribildning och pedagogik”. Medan man naturligtvis aldrig bör underskatta vikten av att tänka klart i presentationer av sexualitet, kan man fråga sig om genusvetenskap verkligen är representativ för ”ny teoribildning och pedagogik”.

De genusteorier som Rubin diskuterar har 40–50 år på nacken. Och deras destruktiva inverkan på nutida forskning kan knappast illustreras bättre än av de två DN-artiklarna om ”Lust & last” av konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier om människan och världen!

De båda forskarna tycks lika litet som Rubin inse att den feministiska teorin inte är någon slutgiltig sanning utan just en teori bland flera likvärdiga. En annan relevant teori i sammanhanget hade kunnat vara den marxistiska. En tredje den att konsten till sitt väsen inte nödvändigtvis eller i första hand är politiskt ideologisk

Rubins poängterande av vikten av att ”hänga med” i ”ny teoribildning och pedagogik” tycks inte ha fått henne att närma sig mer nydanande och aktuella konstteorier än de feministiska. Ett exempel är den evolutionära konstteorin som vuxit sig stark på senare år och som öppnar upp för mer sofistikerade konsttolkningar än den sorts folkuppfostran som tycks ligga såväl Rubin som de feministiska konstforskarna så varmt om hjärtat. För dessa tycks konstutställningars primära mål vara att befria besökarna från historiskt nedärvda och av dagens makthavare ogillade inställningar till sexualitet, genus och normalitet.

Jag tycker att det är härligt. I takt med att kristendomen tappade fotfäste i Sverige, stod feminismens pryda falang redo att axla moralistrollen. För tänk vad tomt det skulle kännas om vi slapp de individer som ständigt tycks redo att påminna oss om när vi borde skämmas över vår sexualitet.

Referenslänkar:

• Johan Lundberg: Nationalmuseum ska inte drilla besökare i feminism
• Nationalmuseum om utställningen Lust & last
• Birgitta Rubin: Vakna, Nationalmuseum!
• Malin Hedlin Hayden & Jessica Sjöholm Skrubbe: Patriarkalt och misslyckat
• Malin Hedlin Hayden & Jessica Sjöholm Skrubbe: Vi är kapabla att njuta av och tänka kring konst samtidigt