Om jag var nio igen

Nästa år fyller jag tjugonio. I går började jag av okänd anledning fantisera om hur det vore att vara nio år igen, men med all fysisk utveckling plus kunskaper och erfarenheter från de gångna tjugo åren med mig i bagaget.

Glöm för en sekund det omöjliga i premissen. Eller att det skulle se väldigt märkligt ut med en skäggig snubbe på nästan en och nittio, lekandes på skolgården med de andra tredjeklassarna.

Förstår du hur hårt jag skulle äga hela omgivningen?

Om fröken frågade vad nio gånger nio är, skulle jag direkt räcka upp handen och ropa ”Åttioen!”. De andra barnen skulle inte fatta vad som hände.

Om det blev snöbollskrig skulle jag krama de hårdaste isbollarna du kan tänka dig och socka en rakt i bakhuvudet på rektorn. De andra barnen skulle samlas i ring runt mig, gå ned på knä och mässa ”We’re not worthy, we’re not worthy” (jag skulle så klart lära dem en massa häftiga, engelska fraser i förväg).

Och så vidare.

Då har vi inte ens gått in på gymnastiklektionerna. Fotboll, cirkelövningar och kilometervarvet runt skolgården: jag skulle dominera skiten ur de töntiga, normalutvecklade ungarna. Och efter lektionen, när det blev dags att duscha och byta om, skulle de andra pojkarna tappa sina små hakor i förvåning.

Här snackar vi en nioåring med garanterat störst kuk i årskullen.

Fatta frän.

Sedan började jag tänka på hur samma premiss hade sett ut om jag var tretton i stället.

Då var det inte längre roligt att fantisera.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Ansluten och fokuserad

Mitt yrke tillåter mig att surfa en hel del under arbetstid. Research, inspiration och omvärldsbevakning: allt finns online. Världen är fucking connected, om du inte redan har märkt det.

Tyvärr får jag ibland höra att jag slösar bort arbetsdagen på struntsaker.

Jag förstår inte vad som gett min chef den uppfattningen.

Titta exempelvis på vad jag hittade i dag.

Habegär? Enormt.

Relevans för dagens arbetsuppgifter? Oroa dig inte, jag kommer snart på en bra ursäkt.

Illustrationerna kommer från ollymoss.com
Illustrationerna är ärligt stulna från OllyMoss.com

Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Saker jag gillar #1

Det blir mycket hat just nu. Julen står mig upp i halsen; jag skulle helst av allt isolera mig från omvärlden de närmaste veckorna.

Hat är bra. Hat är en konstruktiv känsla när den hanteras rätt. Hat bygger band och driver människan framåt.

Att älska är motsatspunkten. Att kunna älska går hand i hand med att hata.

Nu vill jag, blott för en stund, lägga fokus på vad jag älskar – på saker som gör mig lycklig.

Först ut?

Oväntade kontraster

Det mesta i livet är urvattnat, förutsägbart och rent ut sagt fördjävla trist. Få områden belyser det tydligare än musikens värld. Slå på radion, se på Idolfinalen eller fråga gemene man på stan: generisk och tom musik slår alltid igenom till förmån för mer konstnärliga utsvävningar.

Tack och lov finns det gott om undantag: musik som vågar vara oväntad och personlig.

Du hittar den sällan på topplistorna, men när du väl hittar den stannar den med dig livet ut. Min musiksamling är full av låtar som överlevt tiden, och det vore en dåres uppdrag att försöka sammanfatta dem alla.

I stället ska jag ge ett exempel från ett band som är lätta att avfärda vid första genomlyssningen. Här har du ett gäng grabbar, någon trummar, en annan spelar gitarr och en tredje sjunger om hjärta och smärta. Hyfsat förutsägbart, inte sant?

Tänk om, tänk rätt. The Nationals katalog är full av små oväntade kontraster. Och när Matt Berninger i låten ”Slow Show” plötsligt sjunger om sin kuk, kan jag för allt i världen inte förstå varför de inte redan har raderat Coldplay från kartan.

Oväntade kontraster inom musik, relationer och livet i stort: jag älskar dem nästan lika mycket som min egen kuk.

”Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick
My leg is sparkles, my leg is pins
I better get my shit together, better gather my shit in
You could drive a car through my head in five minutes
from one side of it to the other”

YouTube Preview Image
Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Dagens sanning

Nej då, lilla gumman. Du är säkert inte alls förutsägbar.
Frågor på det?

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , ,

Vuxna män gör salonger tillsammans

Jag har förälskat mig, skrämt slag på en servitris och sett Karlstad slockna i fosterställning. Varje tillställning tycks börja med en kollektiv vilja till förbrödring, sofistikering och ork över till efterföljande arbetsdag.

Det har hittills inte fungerat.

Grabbkväll.

När kvinnorna på jobbet samlas gör de det över hemlagad mat, ett par flaskor vin och skvaller alldeles lagom länge. Dagen efter dyker de upp på kontoret med fräscha blickar när morgonkaffet serveras.

Jag vet inte vad vi gör fel, men vi lyckas inte matcha deras vuxna inställning till umgänge.

I kväll går vi ut. I morgon släpar vi oss upp.

Däremellan ska jag försöka undvika att förälska mig, skrämma slag på servitriserna och se Karlstad slockna i fosterställning.

Men jag kan inte lova något.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

På nya äventyr med tidshanteraren

På nya äventyr med tidshanteraren
Jag har blivit en expert på tidshantering. För att hinna allt ungkarlslivet kräver av mig hittar jag hela tiden nya vägar att effektivisera och rationalisera. Tandborstningen avklaras i duschen, sömn kläms in när det hinns och tillfällena då jag bara andas och varvar ned blir allt färre.
Klockan är halv ett på natten och jag räknar inte med att gå hem innan fredagens arbetsdag börjar. Eller innan den slutar.
Än så länge är jag inte ensam. Två kollegor sliter tappert med en film som måste bli klar, medan jag sitter en våning ned och tuggar texter vars innebörd jag inte riktigt har klart för mig.
Blott ännu en natt på kontoret, med andra ord.
För en halvtimme sedan möttes vi i köket. Midnattsmat. Andreas stekte kött, jag rökte. Tredje kollegan satt kvar och vägrade komma ned innan stekoset skvallrade om läckerheterna.
Det är här jag kommer på mig själv med att tänka på mitt senaste påfund. Det är även här jag kommer på mig själv med att tänka att jag knappast är ensam om det – att det här är något normalt, något män världen över gjort innan mig. Och det är här jag kommer på mig själv med att berätta för Andreas om mitt senaste sätt att spara ett par minuter varje morgon.
Han tittar på mig.
Han tittar på mig ännu mer.
Han tittar på mig och ser inte det minsta ut som den avslappnade, bekymmersfria Andreas jag jobbat tillsammans med i över två år.
Han tittar på mig och ser ut att söka de rätta orden. Han söker hårt och länge och hans underläpp börjar vibrera.
Till slut kommer orden.
Till slut skriker han dem rakt i ansiktet på mig.
”För helvete, Philip! Du fattar väl att du inte kan käka fil och müsli när du sitter och morgonbajsar?”

Jag har blivit expert på tidshantering. För att hinna allt ungkarlslivet kräver av mig hittar jag hela tiden nya vägar att effektivisera och rationalisera. Tandborstningen avklaras i duschen, sömn kläms in när det hinns och tillfällena då jag bara andas och varvar ned blir allt färre.

Klockan är halv ett på natten och jag räknar inte med att gå hem innan fredagens arbetsdag börjar. Eller innan den slutar.

Än så länge är jag inte ensam. Två kollegor sliter tappert med en film som måste bli klar, medan jag sitter en våning ned och tuggar texter vars innebörd jag inte riktigt har klart för mig.

Blott ännu en natt på kontoret, med andra ord.

För en halvtimme sedan möttes vi i köket. Midnattsmat. Andreas stekte kött, jag rökte. Tredje kollegan satt kvar och vägrade komma ned innan stekoset skvallrade om läckerheterna.

Det är här jag kommer på mig själv med att tänka på mitt senaste påfund. Det är även här jag kommer på mig själv med att tänka att jag knappast är ensam om det – att det här är något normalt, något män världen över gjort innan mig. Och det är här jag kommer på mig själv med att berätta för Andreas om min senaste metod för att spara ett par minuter varje morgon.

Han tittar på mig.

Han tittar på mig ännu mer.

Han tittar på mig och ser inte det minsta ut som den avslappnade, bekymmersfria Andreas jag jobbat tillsammans med i över två år.

Han tittar på mig och ser ut att söka de rätta orden. Han söker hårt och länge och hans underläpp börjar vibrera.

Till slut kommer orden.

Till slut skriker han dem rakt i ansiktet på mig.

”För helvete, Philip! Du fattar väl att du inte kan käka fil och müsli när du sitter och morgonbajsar?”

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Sanningen om dagens klädval

Jag har fått beröm hela dagen. För ovanlighetens skull dök jag upp på kontoret i skjorta och slips – något som uppskattas av framför allt projektledarna. Du vet, de där typerna som hela tiden bryr sig mer om vad kunderna tycker och tänker, än hur vi kreatörer mår.

I alla fall.

Vill de berömma mig tar jag tacksamt emot. Det skadar aldrig att plocka pluspoäng hos de som styr över min lön.

Det här är den officiella version gällande dagens klädval:

Chefen: Vad snyggt klädd du är i dag. Någon särskild anledning?
Jag: Två kundmöten, vet du. Det gäller att se skarp ut.
Chefen: Toppen! Vad skönt att du tar ansvar.

Det här är den inofficiella versionen:
Jag kom knappt ur sängen i morse, staplade upp, insåg att jag var försenad, ramlade in i duschen, trillade ut och såg tvättkorgen. Överst i högen låg kläderna jag sparkade av mig runt klockan tre på morgonen i söndags, när jag var för full och trött för att orka vare sig vika eller hänga upp. Utan att kolla efter ölfläckar eller svettstank halkade jag i lördagsdressen och skyndade i väg till kontoret – utan en tanke på dagens kundmöten.

Slutsats:
Jag behärskar ungkarlslivet till fullo. Helt klart.

Berätta inte det för min chef, är du snäll.

Philip Wildenstam i skjorta och slips, en ovanlig syn på kontoret

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

För det vackra och sköra

Vi för en daglig kamp, livet och jag. För varje sak jag hittar att omfamna och älska, dyker något upp att hata och förakta. Med tiden har det blivit en balans jag uppskattar. I dag vet jag att jag inte kan ha det ena utan det andra – att mitt liv skulle vara fattigare om jag bekämpade varje uttryck av vrede, irritation, avsmak och sorg.

Artonårige jag fnös åt det sköra, vackra eller gulliga. Romantiska komedier var fåniga, bäbisar löjliga och sorg den känsla som mer än någon annan skulle sopas under mattan.

Tjugoåttaårige jag får gåshud av skönsjungande människor, varvar ned ensam till Hollywood-rullar med lyckliga slut och låter sig beröras av vänners med- och motgångar.

Någon dag kanske jag till och med lär mig gråta. Någon dag kanske jag lyckas besegra den sista machobarriären.

Den dagen är inte här än. När jag nås av nyheten att en av mina mest omtänksamma läsare har dött i en trafikolycka, bildas en klump som fastnar i halsen. Med i bilen fanns hennes båda barn. Sonen kommer förhoppningsvis överleva, dottern tog avsked tillsammans med sin mor.

Det är som det är och det är inte mer med det. Folk dör varje dag. Ägnar du dig åt weltschmerz kommer du leva ett jobbigt liv.

Ändå.

Under loppet av ett halvår fick jag en vän som alltid hade något att säga. Hon blandade eftertanke med glädje och underfundiga betraktelser med skruvad galenskap. Tillsammans delade vi kärleken till det skrivna ordet och kommunikation.

Sedan tar djupet i vår relation slut. Vi träffades aldrig. Vår vänskap sträckte sig inte förbi kommentarer i min blogg och meddelanden på Facebook och Twitter. Tiden hade sannolikt inte fördjupat vårt utbyte. Tvärtom. Människor har en tendens att komma och gå.

Vissa stannar en stund, andra lite längre.

Den här gången skedde det inte genom tidens naturliga gång. I stället rycktes hon bort på det mest abrupta av sätt.

Så som det blir ibland. Det blir som det blir och det är inte mer med det.

Ändå.

Vackert och skört. Rått och avskyvärt.

Livet.

YouTube Preview Image
Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Frihet i en liten påse

Står inne på ICA, väljer bland tvättmedlen och känner en hand varsamt kupa mina genitalier. Jag fortsätter mot kassan – kupandet följer efter. Och hela promenaden hem är det likadant. Mitt paket får sig ett trevligt lyft. Min pung befinner sig i sjunde himlen. Och jag? Jag flinar som en liten skolpojke som nyss fått en smygtitt på frökens byst.

Det är frågan om ett vardagsmirakel. Men nej. Det är inte en osynlig kvinna som förföljer mig på det trevligaste av sätt. I stället handlar det om en innovativ kalsong som radikalt förändrar kalsongupplevelsen för de män modiga nog att prova.

Frigo.

Kalsongen med en påse för kuken.

Låter ganska knäppt, eller hur?

Det är det inte. Bortsett från att det lilla lyftet är skönt (och för all del framställer det du har i ett mer fördelaktigt ljus) så raderar det nästintill mannens behov av att ständigt justera lillkillens position.

I dag är det premiär för mig och jag anar redan att det här är början på en underbar kärlekstriangel.

Kuken, jag och Frigos penispåse.

Frigo välkomnar kuken till 2000-talet

Kategori: Personligt
Etiketter: , , ,

Som att jag inte redan vet hur jag ska få kuken att se större ut?

YouTube Preview Image
Kategori: Reklam
Etiketter: ,