En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.

Kategori: Krönikor Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur du hanterar idioti

Som trogna läsare redan vet är jag motståndare till lagen om hets mot folkgrupp. I stället för att sortera individer efter kollektiv, lagstifta om vad som är eller inte är kränkande samt kompromissa med yttrandefriheten, anser jag att det alltid – alltid – finns föredömligare metoder för att handskas med samhällets hatiska (och oftast redan stigmatiserade) falanger.

När ökända Westboro Baptist Church skröt om en kommande anti-homodemonstration i samband med komikern Lisa Lampanellis show i Topeka, Kansas, valde hon att gå till motangrepp på ett vida listigare sätt än vad korkad lagstiftning någonsin skulle mäkta med.

Se själv.

YouTube Preview Image

Mer information:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Biskop i Svenska kyrkan ser glädje som sabotage

Enligt Wikipedia är applåder ett sätt att uttrycka gillande genom att klappa i händerna.

Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift, är av en annan uppfattning. Utöver att vara en av Svenska kyrkans kraftfullaste röster mot samkönade äktenskap, tar han nu ställning mot applåder i kyrkan.

Denna helg har det ordnats en fantastisk orgelfestival i Karlstads Domkyrka. Skickliga organister har mött den nyrestaurerade orgeln och ljuv musik har uppstått. Två konserter hann jag med. Båda fantastiska men med en skillnad. I den första applåderade åhörarna mellan varje avdelning. I den andra väntade man till slutet. Jag kan förstå behovet att också i en kyrka få visa sin uppskattning med applåder. Applåden kan riktas både till Gud och människor. Att applådera mellan varje stycke är väl närmast att se som sabotage. I kyrkan ska det vara sparsmakat med applåder.

Nej till homosexuella, nej till glädje. Biskopen förtjänar åtminstone beröm för den logiskt följdriktiga tolkningen av Bibeln, där genuint människohat återfinns sida upp och sida ned.

Tillåt mig applådera dig, Esbjörn. Du vet vad som är viktigt här i livet.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

För snart ett år sedan

När Victoria och Daniel gifte sig skrev jag så här:

Till alla som vill bevara monarkin: Ni är medvetna om att ni säger rakt ut att ni är mindre värda som människor? Är det okej om jag anser att ni är så lite värda att ni inte borde få utnyttja er rösträtt? Är det okej om jag anser att ni borde tvingas in i det yrke som en avlägsen förfader tog åt sig själv, förmodligen med våld? Är det okej om jag anser att all läkarvård ni behöver, antingen nu eller senare i livet, borde utföras av läkare vars enda kvalifikationer är att deras föräldrar också var outbildade läkare? Är det okej om jag anser att piloten som flyger er på charterresan bör har förtjänat flyglicensen via arv? Är det okej om jag anser att jag har rätt att snoka i varenda detalj av era liv och skriva spaltmeter efter spaltmeter om varje skandal eller misstag som inträffar? Är det okej om jag behandlar er som cirkusapor?

Jag orkar inte linda in det. Ni borde skämmas.

Det tål att upprepas med anledning av dagens bröllop i Storbritannien.

Det tål också att missuppfattas, såväl då som nu.

Det här med att inte riktigt förstå logisk följdriktighet

Referenslänkar:

Kategori: Personligt Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tuve Skånberg (KD) vill inskränka yttrandefriheten

Tuve Skånberg, porträttfoto från Riksdagen.se

Tuve Skånberg är kristdemokratisk riksdagsledamot, tillika bokstavstroende kristen och en av grundarna av den så kallade tankesmedjan Claphaminstitutet – en sammanslutning fundamentalister som desperat stöttar minsta lilla vetenskapliga eller akademiska formulering som ger [skenbart] stöd åt Bibelns sörja, men aktivt förnekar den enorma mängd evidens som går emot deras tro.

Intellektuell ohederlighet i all sin prakt, med andra ord.

I riksdagen har Tuve Skånberg bland annat motionerat om att göra blasfemi straffbart, något som gravt skulle inskränka yttrandefriheten för en parvel som jag. (Samtidigt går Claphaminstitutet ut i dagens SvD och kritiserar den muslimska blasfemilag som drabbar kristna i Pakistan, så dubbelmoralen är fullständig.)

Nåväl, varför är allt detta intressant innan vi kommer till det egentliga ämnet? Därför att Claphaminstitutet har som förenande krav på sina medlemmar, som kommer från hela spektret av tossiga Jesusrunkare, att de ställer sig bakom Lausannedeklarationen. Och vad har då denna trosbekännelse att berätta för oss om den sanna inställningen till Bibeln?

Att Bibeln är Guds ofelbara ord, så klart.

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.
– Lausannedeklarationen § 2: Bibelns auktoritet och kraft

Så, ja … Det är väl ingen skräll att just Kristdemokraterna har en riksdagsledamot som anser att Bibeln är en felfri skrift, att jorden är blott 6000 år och att den som dristar sig att påpeka exakt hur urbota djävla korkad det gör honom, borde bestraffas av det svenska domstolsväsendet.

Det är däremot stundtals riktigt underhållande att följa hans blogg, för en inblick i hur ett defekt, konspirationsteoretiskt, indoktrinerat psyke fungerar. Som i dag, när Tuve Skånberg bestämde sig för att (än en gång) slå ett slag mot de mänskliga rättigheterna. Och (än en gång) är det yttrandefriheten som står på spel. Givetvis inte hans egen, det är bara yttrandefriheten för alla som inte håller med honom som borde reduceras.

Bloggposten Vem ska granska granskaren? är även publicerad i den kristna dagstidningen Världen idag, så låt oss för ordningens skull citera den senare källan.

I en undersökning från Institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som har störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Märker du felsluten Tuve Skånberg kommer fram till?

Först begår han misstaget att automatiskt sätta ett likhetstecken mellan vad allmänheten anser/tror och vad den faktiska verkligheten är. Det är möjligt att media har större makt över dagordningen i Sverige än exempelvis regeringen, men det krävs mer än allmänhetens åsikt i frågan för att påvisa att det faktiskt är så.

Därefter går han i tankefällan att tillskriva svensk media en enhetlig kropp. I Tuve Skånbergs värld existerar det nämligen ingen mångfald; alla tidningar, tv-kanaler och radiostationer har exakt samma dagordning och mål för sina respektive verksamheter. Även om jag ibland dagdrömmer om att det vore just så – om att alla plötsligt hoppar över till en sekulärt humanistisk världsbild där alla människor är individer som tillskrivs samma grundvärde – kan jag aldrig med hedern i behåll påstå att det ser ut så.

Att tesen faller ytterligare på att Tuve Skånberg fann publikation i en kristen dagstidning med relativt god spridning, gör bara retoriken ännu lustigare (läs: bedrövligare).

Och då har vi inte ens börjat titta på implikationen av vad han beklagar sig över: en inskränkning av yttrandefriheten för att kunna ”granska granskaren”. Det vill säga, introduktionen av förhandsgranskning och censur i en av de mänskliga rättigheter som bidrar mest till att vi kan kalla oss ett demokratiskt, jämställt land.

Yttrande- och tryckfriheten slåss fast i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10:

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighetsinblandning och oberoende av territoriella gränser.

Eller för att i stället citera Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, under rubriken Varför yttrandefrihet?

En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att medborgarna skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut. Yttrandefriheten kan också sägas fylla en mer kritisk funktion genom att välinformerade medborgare samt fria massmedier ges goda möjligheter att granska och uttala sin mening om hur den offentliga makten utövas.

Vad är egentligen problemet? Självklart en personlig upplevelse! Tuve Skånberg bubblar först något om hur drottning Silvia hetsades ”av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier”, som om yttrandefriheten skulle stå och falla med att en individ som tar emot apanage glömmer bort att det gör henne till allmänt villebråd. Men när han hastat förbi det spåret, går han över till det andra exemplet (som också visar sig räcka för att bygga hela teorin om medias moraliska förfall):

Under flera månader har Frälsnings­armén belägrats av TV4:s journalister från Kalla fakta inför ett program som de avser att sända i vår. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

Det framkommer inte om journalisterna har försökt tvinga sig in i Frälsningsarméns lokaler, endast att de har vistats utanför dem i ett försök att få till stånd en intervju med högsta hönset, även känd som kommendör Marie Willermark. Skandalöst, minst sagt. Men det blir än mer traumatiskt.

I onsdags kväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska evangeliska alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? – Vad vill ni uppnå? – Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? – Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? – Finns någon från Frälsningsarmén här? – Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Å nej! Journalisterna fortsatte försöken att fullfölja sin yrkesutövning. Visst, de väntade snällt utanför kyrkan (trots att kyrkor har för vana att släppa in gemene man), men kom igen … Vem kan gå vidare från den brutala upplevelsen av att bli ombedd att framföra en hälsning med en intervjuförfrågan? Eller att behöva bokstavera sitt eget namn?

Inte Tuve Skånberg, som känner sig förföljd på ett sätt som endast kan likställas med nazisternas metoder.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 nedanstående dikt.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Nej, jag skämtar inte. Han skrev faktiskt så. På fullaste allvar.

Lysande.

Länkar i inlägget och övriga referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Paulina Neuding om Kulturhusets självcensur

Det finns förvisso begåvade och mindre begåvade provokationer. Den amerikanske pastorn Terry Jones offentliga koranbränning inför den samlade världspressen i förra veckan hör till det senare slaget. Ändå kan inte konflikten kring hans bokbål läsas enbart som en kraftmätning mellan fanatiker på båda sidor. Han visar återigen – liksom Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Lars Vilks och Kurt Westergaard före honom – det hot som muslimsk fanatism utgör mot människor som offentligt gör klart att de inte vill underordna sig islams förbud och påbud.
[…]
Man kan tycka att det är onödigt att bränna koraner, teckna Muhammed som rondellhund eller göra film om islam med en massa naken hud, men islamister och demokrater kommer inte alltid att landa i samma uppfattning om vad som utgör en legitim provokation.

Förr eller senare sätter självcensuren in mot provokationer som vi gillar. Och även om svenska tyckare just nu unisont fördömer Terry Jones, så bör vi väl kunna ställa oss bakom tjejer som dansar för kvinnlig frigörelse?

Jag är oense med Paulina Neuding om att den feministiska prägeln på dansuppvisningen skulle ha något att göra med händelseutvecklingen – det förringar vissa muslimers osvikliga förmåga att känna kränkthet inför vårt fria samhälle i stort – men hennes kolumn är trots det full av goda poänger. Du hittar hela borta hos SvD.

Uppdatering: Mustafa Can skriver ett öppet brev, också i SvD, till Eric Sjöström och Nina Röhlcke, för att tacka dem för upplysningen om hur kränkt han borde känna sig som muslim.

Ni har förstått det bättre än andra att det bara finns ett sätt att utrota islamofobin. Anpassa samhället helt efter muslimska önskemål. Det borde vara enkelt; ty ni vet att muslimerna har en kollektiv vilja. Att vi tänker med en enda hjärna, känner med ett enda hjärta, agerar med en enda kropp.

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dilsa Demirbag-Sten: ”Vi väljer våra religiösa ståndpunkter och kan därför hållas ansvariga för dem”

Humanisten Dilsa Demirbag-Sten är DN:s färskaste krönikör. Redan känd som en av Sveriges stringentaste kritiker av hedersvåld och annat religiöst förtryck, är hon ett välkommet tillskott i en tidning som alltför ofta snöar in på att vara en livsstilsguide för kidsen innanför tullarna.

Redan i debuten markerar hon att skitsnack, det får andra pyssla med. Till exempel vår kristdemokratiske civil- och bostadsminister Stefan Attefall:

I tidningen Dagen (25/3) svarar civil- och bostadsministern Stefan Attefall (KD) på frågan om vad som menas när det i stats­bidragsbestämmelserna står att trossamfunden måste dela de grund­värderingar som samhället vilar på: ”En del i medierna tror att det betyder att katolska kyrkan måste anställa kvinnliga präster. Men det är en missuppfattning. Diskrimineringslagstiftningen är tydlig på den punkten. Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen.”

Det är den vanliga melodin om kollektivets godtyckliga rätt över individen; en position lätt att upprätthålla för folk som Stefan Attefall, desto svårare för dem som saknade turen att födas på rätt sida av mänskligheten i ett redan sekulariserat samhälle.

Och sedan var det grejen med att likställa biologiska egenskaper med fria val.

Uttalandet fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag vet inte vad som är mest oroväckande – att Attefall anser att kön och politiska åsikter är jämförbara ur diskrimineringsaspekt eller att samfunden tilldelas pengar trots att de diskriminerar kvinnor. Med lagens goda minne.

Vi väljer våra politiska och religiösa ståndpunkter och kan därför också hållas ansvariga för dem. Socialdemokraterna har, som Attefall påpekar, rätt att avslå en uttalad moderats ansökan om inträde i partiet. Till skillnad från politiska ställningstaganden är kön, hudfärg och etnisk bakgrund däremot något vi föds med, inte kan byta och därför inte heller är ansvariga för.

Det Kristdemokraterna har gemensamt med trossamfund i allmänhet, är att man gärna pratar om frihet och de sociala normer som kan upprätthålla den. Problemet är att retoriken grundar sig i en förhatlig människosyn, där man må älska syndaren men hatar synden. Eller, för att tala klarspråk, ett ideologiskt ställningstagande med avstamp i tron på den egna rätten – inte andras.

Religiösa företrädare söker statliga bidrag i samma andetag som de kräver särskilda rättig­heter för att bedriva koscherslakt, bära niqab i alla sammanhang eller – som tidigare Jehovas vittnen – fri­kallas från värnplikt med hänvisning till sin tro. Men när religionskritiska argument framförs känner de sig kränkta och åberopar den privata sfären. Alla andra som gör anspråk på våra gemensamma medel, till exempel politiker och forskare, måste dock tåla kritik och granskning.

Handen på hjärtat – vilka andra arbetsgivare skulle komma ­undan med att vägra att anställa kvinnor? I konsekvensens namn borde det väl i så fall vara lika acceptabelt att neka mörkhyade och homosexuella arbete inom kyrkan? Normalt skulle en sådan människosyn rubriceras som kvinnoförakt, rasism och homofobi. Men det är något med religion som får många att tindra med ögonen och ana en djupare mening bakom tramset.

Länk i inlägget:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Islamiska förbundet förklarar livets värde

… och det är mindre än en boks, närmare bestämt en sjundedel.

Jag tycker att hela historien bara är sorglig. Hur man verkställer hatet mot muslimer på det mest medeltida sättet. Att bränna böcker på bål gjorde man liksom på medeltiden. […] Och när den här symboliska hatgesten kommer, ”nu bränner vi Koranen”, det blir liksom startpunken för [de afghanska muslimernas] missnöje.

uttrycker sig Omar Mustafa, ordförande för Muslimska Brödraskapets svenska falang, Islamiska förbundet, tillika professionell förvillare och människovärdesrelativist. Eller hur förklarar du att han ursäktar och likställer slakten av sju FN-anställda i Afghanistan med att en galen amerikan, Terry Jones, brände en kopia av Koranen?

Är du intresserad av att fördjupa dig i Omar Mustafas lögnaktiga retorik, hittar du en prekär genomgång borta hos Nima Dervish.

Om du hellre stannar kvar här en stund, kan vi tillsammans gräva ned oss i hur andra reagerat på den massaker som nu resulterat i 22 förlorade liv och 140 skadade.

I Sam Harris nystartade blogg (äntligen!) påminner han oss om vad han försökt belysa ända sedan The End of Faith:

Muslims appear to be far more concerned about perceived slights to their religion than about the atrocities committed daily in its name. Our accommodation of this psychopathic skewing of priorities has, more and more, taken the form of craven and blinkered acquiescence. There is an uncanny irony here that many have noticed. The position of the Muslim community in the face of all provocations seems to be: Islam is a religion of peace, and if you say that it isn’t, we will kill you. Of course, the truth is often more nuanced, but this is about as nuanced as it ever gets: Islam is a religion of peace, and if you say that it isn’t, we peaceful Muslims cannot be held responsible for what our less peaceful brothers and sisters do. When they burn your embassies or kidnap and slaughter your journalists, know that we will hold you primarily responsible and will spend the bulk of our energies criticizing you for “racism” and “Islamophobia.”

Någon som tar en helt annan position är FN:s chefssändebud i Afghanistan.

The UN’s chief envoy to Afghanistan, Staffan de Mistura, blamed Friday’s violence in the northern city of Mazar-e Sharif on the Florida pastor who burnt the Koran on 20 March. ”I don’t think we should be blaming any Afghan,” Mr de Mistura said. ”We should be blaming the person who produced the news – the one who burned the Koran. Freedom of speech does not mean freedom from offending culture, religion, traditions.”

Omar Mustafa kan således glädja sig åt medhåll från högsta håll. Det är okej att mörda så länge du känner dig kränkt nog av den materiella förlusten av någon annans exemplar av den enda bok du tillåtits fästa dig vid.

Det kan inte bara vara jag som blir mörkrädd av denna människosyn (Mattias Gardell är ursäktad). Och det är det lyckligtvis inte. I bloggen Pharyngula hittar vi en av de starkaste artiklarna som någonsin skrivits av en av de mäktigaste rösterna i bloggosfären, PZ Myers.

Genom att påminna oss om tragedin som följer med varje mord, dråp eller krigsoffer, tillför han det perspektiv som de flesta av oss försöker blunda för.

These twelve people were human beings, reduced to a statistic in a newspaper article, and dehumanized and exterminated by a mindless mob, inflamed by religious fanatics. Similarly, the hundred thousand or more killed in Iraq, the ongoing war in Afghanistan, all of these are also genuine, thinking, feeling human beings, wiped out in a cold-hearted calculus of delusion and greed. There is no justification sufficient for these acts.

PZ Myers har även svar på tal till Omar Mustafa och Staffan de Mistura.

Yet somehow we get lost in the wrong questions. Do we have the right to burn the Koran? Is it unreasonable to think that Afghans might have cause to be angry? Should we not defend the right of fascist politicians to live, and perhaps it is OK to grant a limited license to murder to certain people if they are of the correct political stripe or the appropriate faith? Shall we weigh the sins of a Florida preacher against those of three Afghan clerics, and come up with a number that will tell us which is the greater offender, and by how much?

Är det inte lustigt? Myers beskrivs ofta, av sina meningsmotståndare, som en ”militant ateist”. Konsten att urholka ord kanske följer med konsten att nedgradera människors värde?

I’m an extremist in this debate, I will freely confess. I hold an absolute view that no killing is ever justified, that individuals have the necessity to defend themselves against assailants, but that even that does not grant moral approval to snuffing out the life of another. Don’t even try to pull out a scale and toss a copy of the Koran on one side and the life of a single human being on the other — the comparison is obscene. Do not try to tell me that some people are ‘moderates’ when they tolerate or even support and applaud war and death and murder for any cause, whether it is oil, or getting even, or defending the honor of wood pulp and ink.

Då var det sagt.

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kvinnofirande ställdes in av kränkta muslimer

Kulturhuset i Stockholm ställde i helgen hastigt in dansföreställningen Celebration of Womanhood, efter lördagens genrep. Varför? En muslim i publiken kände sig kränkt av ett inslag med en tonsatt vers från Koranen, gick hem och uppdaterade sitt Facebookkonto om detta och fick [förmodat hotfullt] medhåll av ett fyrtiotal [förmodat religiösa] vänner.

Sveriges Radio har ett inslag om spektaklet.

Från arrangören Freshest sida vill man inte kännas vid att det skulle vara frågan om någon form av censur, enligt en intervju i Feministiskt perspektiv.

Alla är väldigt chockade, koreografen och dansarna i gruppen är helt förstörda. Varken vi i Freshest eller Kulturhuset visste att numret innehöll religiösa texter. Hade vi vetat det hade vi bett dem plocka bort det. Freshest har skrivit till alla som deltog i Facebooktråden och förklarat att ingen avsikt att kränka någon funnits.
– Anonym, livrädd representant för Freshest

Så, nej, det är inte censur eftersom de självmant hade plockat bort det påstått stötande innehållet om de känt till det i förväg. Eller?

Även Kulturhuset representant, produktionschef Nina Röhlcke, förnekar att det handlar om censur.

Vi var inte insatta i innehållet i föreställningen. När det rör sig om så här brännbara ämnen måste vi ta vårt ansvar som utgivare. Om vi hade haft längre varsel hade vi kunnat skapa en diskussion kring stycket där alla hade kunnat komma till tals. Men när vi bara hade några timmar på oss att ta ställning till innehållet så hade vi inga andra möjligheter att hantera situationen än att ställa in. Inte ens arrangörerna kände ju till att stycket skulle ingå. Det här betyder naturligtvis att vi måste se över vår kommunikation med externa arrangörer.

Så, nej även här, det handlar absolut inte om censur – bara en total avsaknad av ryggrad.

Det är en sorglig väg vi färdas på när religiösa våldsivrare tillåts diktera det offentliga samtalet och samhällets kulturyttringar. Sorglig, men inte oväntad efter vår kollektiva, på tok för utdragna oförmåga att diskutera vår generations kanske viktigaste fråga: försvaret och spridandet av upplysningens ideal i en värld präglad av religiöst vansinne.

Uppdaterat: I ett blogginlägg förklarar Eric Sjöström, konstnärlig ledare för Kulturhuset, varför han är en feg krake som anser att muslimer i allmänhet är oförmögna att ta ansvar för sig själva och därför måste särbehandlas, samt att yttrandefriheten är värd att offra varje gång enskilda muslimer känner sig kränkta.

Eftersom det var en nyhet både för oss och för Freshest att en grupp hade använt en bön ur Koranen, så upplevde jag att det hade varit ansvarslöst av Kulturhuset att genomföra arrangemanget, med tanke på att en möjlig riskabel situation hade kunnat uppstå.

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,