För knappt en månad sedan drog Mårten Schultz, docent och juris doktor i skadeståndsrätt, i gång en liten debatt om retributiv rättvisa, när han i DN koketterade med sin böjelse för actionhjälten Steven Seagals ”öga för öga”-filosofi:

Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.

Jag skriver ”liten debatt” eftersom det egentligen bara bjöds på ordentligt mothugg från Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet:

Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn. Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.

Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv.

[...]

Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.

Då är frågan, var det Steven Seagel som dödade Usama bin Ladin? (Metaforiskt talat.) Eller var insatsen ett uttryck för en rättvisesyn grundad i de förväntat positiva effekterna av hans död?

Vi kan självklart inte svara med säkerhet (och det är fullt möjligt att orsakerna överlappar varandra). USA är en stat som i mångt och mycket präglas av den retributiva synen (ergo, dödsstraff), men det går inte att förneka att världen nu är en massmördande islamistisk terrorist mindre – och att det borde föra med sig positiva effekter, särskilt för de muslimer som drabbats hårdast av bin Ladins religiösa kall.

I stället för att gräva mig djupare i den frågan, vill jag lyfta fram varför jag personligen tar ställning mot den blodtörstiga, retributiva rättvisesynen, för den evidensbaserade, instrumentalistiska.

Och jag gör det med ett citat från Richard Dawkins, som jag hittade via bloggaren och docenten Niclas Berggren när han diskuterade Mårten Schultz’ DN-krönika:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics. When a computer malfunctions, we do not punish it. We track down the problem and fix it, usually by replacing a damaged component, either in hardware or software.

[...]

Why is it that we humans find it almost impossible to accept such conclusions? Why do we vent such visceral hatred on child murderers, or on thuggish vandals, when we should simply regard them as faulty units that need fixing or replacing? Presumably because mental constructs like blame and responsibility, indeed evil and good, are built into our brains by millennia of Darwinian evolution. Assigning blame and responsibility is an aspect of the useful fiction of intentional agents that we construct in our brains as a means of short-cutting a truer analysis of what is going on in the world in which we have to live. My dangerous idea is that we shall eventually grow out of all this and even learn to laugh at it [...] But I fear it is unlikely that I shall ever reach that level of enlightenment.

I går dog Usama bin Ladin. Lika säkert som att han redan har uppnått martyrstatus hos världens jihadister, lika säkert är det att han var en trasig, farlig ”dator” som behövde kopplas bort från mänsklighetens nätverk. Eller stängas av.

Likafullt är etiken bakom USA:s agerande början på en intressant diskussion.

Egna tankar?

Referenslänkar:

• Mårten Schultz i DN: Jag försvarar alltid Steven Seagal
• Christian Dahlmans replik, Dagens juridik: Har straff ett moraliskt egenvärde?
• Mårten Schultz’ slutreplik, Dagens juridik: Om rättvis och orättvis kritik
• Niclas Berggren: Är straff moraliskt motiverade?
• Richard Dawkins: Let’s all stop beating Basil’s car