I kväll ska jag på den värmländska marknadsföreningens gala, Guldvargen. Det är tredje året i rad jag står på gästlistan, och för tredje året i rad slår det mig: Ingen jobbrelaterad tillställning bjuder någonsin upp till lördagsdans. Det är som att lördagar är förbjuden frukt när det ska ordnas kalas som arrangörerna har den goda smaken att ta betalt för.

”Varför?” frågar jag det tomma intet. I min värld vinner lördagen mot övriga dagar i veckan, varje dag i veckan. I stället för att ha en hel arbetsdag i ryggen känner jag mig utvilad. I stället för att stressa hem, göra mig i ordning och infinna mig med ett tillrättalagt leende på utsatt tid (kl. 19.00), kan jag låta processen vara precis så behaglig som jag önskar. Och kanske framför allt: Vi män, som vet att bara amatörer går ut med laddat vapen, får på fredagen försöka klämma in ett nödrunk under lunchtimmen i stället för att låta kuken få sitt när det passar under lördagen.

Fredagar är en usel kväll för glitter och glamour. Men hemligheten bakom denna envisa tradition är lika enkel som sorglig. Vuxna människor vill inte att något bryter livets rutiner. Om detta något trots allt inträffar, bör det ske på en fredag. Då får du ursäkten du behöver, då kan du gå hem med ett gott samvete.

”Jag är ledsen, älskling, jag kommer missa tacokvällen om två månader. Det är en gala jag måste gå på för jobbets skull, och du vet … det är på en fredag.”

Sagt och gjort, fredagar kommer fortsätta härska över vårt avlånga lands näringsliv. Och få klagar. Vid fem i eftermiddag rusar Värmlands mäktigaste män och kvinnor hem för att kliva i Dressmannkostymerna och paljettklänningarna. Det vankas urvattnade drinkar, coverbandets svängigaste version av ”Fortunate Son” och ett och annat visitkort som hittar ned i fickor som du dagen efter vill glömma att du rotade i.

I morgon bänkar sig samma personer framför finalen av Melodifestivalen.

Då är livet är fulländat.