Kl. 17.08 var det någon som googlade ”ralph lauren reklam” och hamnade här hos mig. Nu, kl. 20.20, har den besökaren skummat igenom hela bloggen. 30 artiklar per sida. 19 sidor. Totalt 570 artiklar. Skörden jag har klämt ur mig sedan 20 mars i år. Minst ett inlägg om dagen. Inga missade dagar. Hittills.

(Minnesanteckning: Skaffa ett liv.)

Jag är mållös.

I kväll fick jag tre timmar av en främmande människas liv. Vi möttes inte. Vi bytte inga ord. Vi såg inte varandra i ögonen och inga löften lades fram. Ändå känns det intimt. På något vis.

Och jag är tacksam. Trots att jag kanske aldrig får veta vem som besökte mig, känns det som att jag fick en gåva.

En gåva …

Nej! Vänta nu – jag erkänner.

Det jag skrev ovan är sant men jag tog ut segern i förskott. Jag såg besökaren komma till sida 18 av 19, tog ett litet glädjeskutt och började sedan skriva det här inlägget.

Problemet är att sidan 19 aldrig tickade fram i statistiken. Det sista digitala avtrycket lämnades kl. 20.00 och sedan försvann besökaren spårlöst.

Jag var ett uselt litet klick bort från total tillfredsställelse. Men någonstans på sidan 18 tröttnade främlingen, bestämde sig för att göra något vettigare av kvällen och stängde ned min blogg.

Jag som tänkte skriva en superduperödmjuk text om att det är sådant här som ger mig skrivglädje och ork att hitta tid till bloggen även när just tid är en bristvara.

Fy fan.

Förstår du hur snopet det känns?