En fråga om det statliga alkoholmonopolet

Danne kommenterade helgens inlägg om drogpolitik och avslutade med en vagt relaterad fråga. (En spännande diskussion pågår bland kommentarerna. Missa inte!)

”Skulle faktiskt vara intressant och se vad du Philip tycker om det svenska monopolet på alkohol nu när du sedan ett bra tid (starkt jobbat) tillbaka inte dricker alkohol.”

Okej? Okej. Jag är liberal; det är gött att vara full; vuxna människor ansvarar, på gott och ont, för sina egna handlingar, inklusive vad de stoppar i sina kroppar; hittills har inget övertygat mig om att den svenska modellen är världens bästa policy för att minska de negativa effekterna av missbruk; låt folk handla sprit när och som det passar dem. Att jag är nykter sedan över åtta månader förändrar inte min inställning till vare sig alkohol eller svaga karaktärers förmåga till självdestruktivt beteende oavsett samhällets lagar och förordningar. Det betyder enbart att jag har gjort ett personligt val att utöva självdisciplin i stället för att dricka mig redlös kväll efter kväll.

Utöver det tycker jag fortfarande att det är roligare att umgås med berusade människor jämfört med stela absolutister – men det säger mer om mig än om dem.

Och ja, varje gång jag träffar R. försöker jag supa ned henne. Det gäller att öka chanserna till lite kuttrasju, så att säga.

07 Sep 2010
Publicerat av Philip
 

Den nyktra sanningen

Ungkarl. Med åren har ordet blivit heligt. Jag kan själv; är ensam; vinner och förlorar om vartannat; gömmer mig i solljuset och lever ut i skuggorna; alltid ensam.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.

YouTube Preview Image
28 Aug 2010
Publicerat av Philip
 

Ett underbart liv

För andra morgonen i rad klev jag in på SATS före klockan sju. Tjejen i entrén tilltalade mig med förnamn, som om vi kände varandra – men jag vet att hon bara läste mitt medlemskort. För sådana är de, träningsfolket. Hurtiga och välkomnande för att maskera det djävulskap som väntar i tortyrkammaren.

Efter två veckor fyllda av diverse fysiska aktiviteter, utan en enda vilodag, har kroppen börjat acklimatisera sig till det så kallade nya livet.

Det känns härligt, intalar jag mig. Och snart är det dags att börja jogga också, enligt de maskulina tajts som ligger på köksbordet och väntar.

Jag ska bara gå sönder lite mer innan dess.

10 Aug 2010
Publicerat av Philip
 

Semestereremiten, dag 4

Kombinationen semester och vackra, varma sommarkvällar är magisk. Addera vänner, ett soldäck på Klarälven, rosévin, iskall pilsner, mojitos och 90-talets hitkavalkad à la Warren G, Skee-Lo och Infinite Mass, så lägger du grunden för minnen vars kraft kan bära dig genom de ruskigaste novemberstormarna.

Kärlek.

Att sitta lite vid sidan av, beskåda de spirande sommarromanserna, röka febrilt för att hålla myggen borta, svettas och känna den svenniga bonnbrännan svida under tröjan, resa dig, gå fram till den söta bartendern, harkla upp att du vill ha en Coca-Cola, lämna två kronor i dricks, svepa glaset, hasta hem och somna med en bok på bröstkorgen?

Inte lika minnesvärt.

15 Jul 2010
Publicerat av Philip
 

Sex månaders nykterhet i siffror

Det är bara en siffra, men när jag bestämde mig för att försöka sluta dricka trodde jag inte att jag fortfarande skulle vara nykter i dag, sex månader senare.

Så vad passar bättre än att sammanfatta halvåret i siffror?

Antal utlästa fackböcker: 35

Antal nyktra kvinnor som velat ligga: 0

Jag fattar vinken.

04 Jul 2010
Publicerat av Philip
 

Inget att se här

Besökte Systembolaget i dag – de hade gjort om sedan sist. Där spriten stod förut hittade jag bara vin.

Det var förvirrande och det tog tid att hitta vad jag sökte: en flaska Fernet-Branca.

Bra skit, italienarna vet vad de pysslar med. Många fina nätter har rymt plats för Fernet och efter varje shot har brösthåret vuxit ett par millimeter.

Jag gav bort flaskan.

I morgon har jag varit nykter i fem månader.

Das war alles.

03 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Konsten att sätta fart på kvinnor

Systembolaget tar tvåhundranitton kronor för ett helrör Glen Clova. På The Leprechaun i Karlstad är centiliterpriset elva kronor för samma dryck, vilket ger dig en lämplig följeslagare till de irländskt gröna tapeterna och de halvsovande gubbarna i baren. Att whiskyn är från Skottland gör knappast någon skillnad. Till priset av en pint Guinness får du i stället tre fingrar eld att rosta både hjärna och hjärta med. Och att eld är den enda smaksensationen gör inte heller någon skillnad – inte när du är snål nog att köpa Glen Clova.

Jag hade ingen aning om att min lördagskväll skulle gå i fulwhiskyns tecken när jag sent omsider bestämde mig för att ta en dusch, kränga på mig kavajen, rasta jycken och möta upp ett par vänner framåt midnatt, för en natt på de etablissemang som annars lämnas utanför rotationen.

Ännu mindre visste jag att det skulle bjudas på en överkurs i det sociala samspelet mellan man och kvinna (eller mellan jägare och offer, för den som hellre ser det så), och att det skulle mynna ut i en ny förståelse av framför allt den ena av kvällens vänner – huvudrollsinnehavaren i det skådespel jag kommer vårda ömt så länge jag lever – och hans djupa insikter i det täcka könet.

Alla var redan fulla när jag för första gången såg insidan av The Leprechaun, i baren höll den irländska folksångaren låda för trötta öron och längst inne i ett hörn satt de: flickorna som gjorde hela skillnaden. När medelåldern överstiger femtio är det omöjligt att inte lägga märke till två blonda uppenbarelser som knappt lämnat tonåren bakom sig. Deras rådjursblickar skvallrade om att de egentligen inte hörde hemma där; deras sätt att försöka undvika uppmärksamhet berättade att de helst av allt ville slippa att en bartender skulle reagera och be om legitimation.

Sedan var det vännen. Han. Den berusade komikern. Charmören.

”Vi sätter oss hos er,” sa han oblygt. Och det gjorde vi. Jag sippade på en Zingo (det fanns varken Coca-Cola eller Fanta), alla presenterade sig för varandra och mellan oss killar tävlades det om vem som kunde komma undan med de största lögnerna. I ena stunden var vi revisorer, i andra representanter för ett företag som bara anställer folk med Aspergers syndrom. Och så fortsatte det tills flickorna inte visste vad som var in eller ut, upp eller ned.

”Tar ni studenten om en vecka?” frågade jag och fick mina åldersmisstankar bekräftade. Ingen annan noterade deras svar. Arton eller tjugo, det var de enda kvinnorna vi hade till buds.

När den tredje rundan Glen Clova beställdes in reagerade de. ”Varför dricker du inget?” frågade den pratsammaste av de två.

”Jag håller mig till läskeblask nu för tiden, för hälsans skull.”

Det var det senare i uttalandet som gjorde det: hälsa kontra läskeblask. Vår huvudrollsinnehavare reagerade och han reagerade hårt. Fem minuter senare hade vi lärt oss allt om korrelationen mellan socker och fetma, socker och diabetes, och socker och dålig musiksmak. Flickorna såg skärrade ut.

”Jag dricker säkert en och en halv liter läsk om dagen,” sa den pratsamma.

”Det måste du sluta med,” upplyste han. ”Det är verkligen inte bra för dig.”

Hon log mot oss, förde handen genom det blonda håret och nästan kvittrade fram sin replik. Det var ett fniss och en deklaration av levnadsglädje, allt på en och samma gång, och jag smälte.

”Vem vet hur länge vi lever egentligen?” sa hon. ”Jag har alltid trott att jag kommer dö innan femtio ändå, så varför inte njuta medan jag kan?”

Njuta. Leva. En flicka i min smak, även om åldern präglade hennes livsåskådning med naiva inslag. Vi såg på varandra i samförstånd och alla runt bordet drog en lättnadens suck över att det seriösa snacket äntligen var överspelat.

Alla utom han. Den berusade komikern. Charmören.

”Du,” sa han med en röst som var en oktav lägre än tidigare. Hans glada blick var utbytt mot en kombination av allvar och likgiltighet. Tjejen slutade fnissa och såg honom i ögonen.

”Ja?”

”Du kommer vara död inom femtio minuter om du inte slutar irritera mig.”

Medan vår huvudrollsinnehavare kontemplerade det bästa sättet att släta över sin kommentar, samlade flickorna ihop sina tillhörigheter, tog handväskorna och lämnade oss att ensamma begrunda kvällens egentliga läxa.

Det är en myt att kvinnor inte kan göra sig i ordning snabbt. Allt du behöver göra är att mordhota dem först.

23 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

Inte i dag

I dag ville jag börja supa igen. Och jag ville börja ligga med fel flickor igen, berusad av tron att det inte finns någon som är rätt.

Jag vacklar ibland och det måste få vara så, sa jag till journalisten som intervjuade mig i går.

I dag vacklade jag. Sedan rökte jag pipa i stället.

Hörs i morgon.

13 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

Chefen sammanfattade mitt år

Vi hade årsbokslut den trettionde april. I morse gick vi igenom året som gick på reklambyrån.

Det var ett bra år. Personalstyrkan växte, vi stal ett par prestigekunder och tjänade pengar. På ett ungefär – men det visste vi redan.

Desto intressantare var sammanfattningen av medarbetarnas år på det personliga planet.

Någon började spela gitarr, en annan slutade snusa nio gånger, en tredje fick veta att han fyllde fyrtio – två år för tidigt. Och så vidare.

Själv fick jag tre punkter i den evighetslånga presentationen. Och chefen slog huvudet på spiken.

1. Philip slutade supa.

2. Philip odlade skägg.

3. Philip slutade ligga.

10 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

Middag serveras annorstädes


Jag köpte köksbordet för hundrafemtio spänn på en loppis. Det är från en annan period av livet, från när jag var arbetslös och varje krona var en utgift värd att begrunda.

Nästan tio år senare är jag inte säker på varför jag har det kvar. Det är fult och slitet, jag har råd att köpa ett nytt och för ett år sedan fick jag det perfekta tillfället att säga farväl. Att det fortfarande står upp efter den här incidenten är förvånansvärt.

Kanske känner jag att köksbordet förtjänar att bevaras efter att ha varit centrum för otaliga middagar, fester och tysta frukoststunder morgonen efter. Eller för att ha stått som trotjänare under fler skrivtimmar än jag orkar minnas.

Förmodligen har jag bara inte känt för att spendera ett gäng tusenlappar.

Just i dag känns det inte som att det spelar någon roll. Den senaste tiden har jag inte ens kunnat passera köket utan att göra samma reflektion: Sedan ett halvår har jag inte ett köksbord, jag har en hållplats för böcker.

Allt började när jag bestämde mig för att öka utbildningstakten genom att läsa minst en bok i veckan. I stället för att köpa en handfull åt gången fyllde jag kundkorgen med tjugotals titlar. Evolutionslära, fysik, psykologi, filosofi, religion, kreativt skrivande med mera – när jag slutade dricka behövde jag annat att fylla kvällarna med och köksbordet blev avlastningsplatsen för varje ny beställning.

Sedan nyår har högen varit under konstant förändring men den har aldrig flyttats eller försvunnit. I dag försöker jag se till att alltid ha minst tjugo verk att välja bland när föregående är utläst.

Häftigt, va? Som att du inte redan visste att jag läser. Det här handlar om den andra delen av reflektionen.

Sedan nyår har jag inte ätit middag i köket. Inte en enda gång.

Och när jag tänker efter inser jag att jag inte har bjudit någon av det andra könet på mat sedan semestern förra sommaren.

Tio månader utan en middagsdejt.

Slå det om du kan.

01 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

Skär upp mig!

Det är märkligt att man ska behöva påminnas om saker hela tiden. Och med ”man” menar jag ”jag”. Det tog mig flera år att till slut få tummen ur och lämna Svenska kyrkan, trots att jag sedan länge bekände mig som ateist. Och när gjorde jag det? Först efter att jag påmindes om det, så klart. (Det var förra sommaren, för den som undrar.)

Min kärlek till vetenskapen har en rad andra positiva konsekvenser utöver ateismen. En av dem är att jag anser att vi ska rädda så många liv som möjligt eftersom vi bara har här och nu. Inget paradis hägrar efter döden och inget straff väntar den som vaccinerar sig, lämnar blod, donerar organ eller på annat sätt bidrar till att liv räddas genom läkarvetenskapen.

Därför skäms jag lite över att jag behövde en påminnelse om att anmäla mig till donationsregistret. Bloggaren Nonicoclolasos skrev om det i dag, berättade att endast 1,5 miljon svenskar är anmälda och vädjade till oss som inte är det att omedelbart registrera oss.

Jag registrerade mig för hela paketet. Skär upp mig, slit ut allt ni hittar av värde (levern och lungorna får ni säkert kassera) och donera resten till forskarna.

Det känns inte bara skönt, det känns häftigt också. Om jag dör i förtid hoppas jag att något av mina organ hamnar hos en snubbe med ett aktivt sexliv.

Då får jag åtminstone ligga som död.

Så där, nog om mig. Har du anmält din vilja att donera? Om inte går du genast in här.

29 Apr 2010
Publicerat av Philip
 

Den nyktre prinsen

I dag fick jag en försenad födelsedagspresent av en kollega som hade ansträngt sig för att hitta den perfekta gåvan till mannen som fortfarande väntar på att få ligga nykter.

Tydligen hittade hon svaret hos IOGT-NTO och Mikael ”Prinsen” Trolin.

2004 gav de ut singeln ”Man kan ragga brudar utan sprit”. De lyckades till och med få med sig den före detta direktören för Systembolaget, Gabriel Romanus, på ett hörn – så du fattar ju att vi snackar om en kvalitetssatsning.

Har du hört låten? Jag har letat nätet runt efter en digital version, men till ingen nytta.

Därför får du nöja dig med min recension:

”Tack IOGT-NTO och Mikael ”Prinsen” Trolin. Efter tre och en halv månad i nyktert tillstånd är jag mer sugen än någonsin på att börja supa igen.”


Nej, historien förtäljer inte varför ”Prinsen” ser ut som en inbrottstjuv med en ros i munnen.

19 Apr 2010
Publicerat av Philip
 

Ge mig din åsikt

Saker förändras, du och jag likaså. För drygt fyra månader sedan registrerade jag ett nytt domännamn – det är snart dags att aktivera det.

Om en stund kommer jag be dig svara på ett par frågor, men först en kort bakgrund.

Vi har kommit långt tillsammans det senast året. Vad du har pysslat med har jag ingen aning om, men genom att följa mig känns du som en del av resan jag gjort. Med nästan nio hundra inlägg och fyra tusen kommentarer har åtminstone vårt samtal varit allt annat än enkelriktat.

Efter ett år med philipwildenstam.se behöver jag en ny utmaning, något som rimmar bättre med hur mitt liv har förändrats. Jag är fortfarande ungkarl, men sedan tre månader en nykter sådan. Att skriva förblir min största passion, men tidigare ämnen lockar mindre till förmån för nya.

Jag har märkt det. Du har märkt det. Nu är det dags att vi gör något åt det.

När den nya bloggen har premiär pekar jag om den här domänen dit. Alla gamla inlägg och kommentarer hänger med, men det blir ändå en typ av nystart under nytt namn, nytt upplägg och ny form. Vissa kategorier dödar jag (i den mån de inte redan är döda), andra läggs till och jag vill inget hellre än att skapa utrymme för gästbloggare (något som känns märkligt i en blogg döpt efter mig).

Även om jag aldrig tänker släppa taget om det personliga och historieberättandet, är jag redo för en blogg med en tydligare agenda.

Förändringen träder i kraft så snart jag får mitt webbteam att prioritera mig – med en lagom stor dos av hot om våld borde det inte ta mer än en månad. Under tiden fortsätter allt precis som vanligt.

Nu vill jag ha din uppriktiga, kritiska syn på mitt bloggande. Kommentera anonymt om du önskar. Kommentera om du aldrig har gjort det tidigare. Kommentera om du gillar mig. Kommentera om du vill se mig uppspikad på ett kors och spetsad med en lans. Kommentera hemskt gärna om du vill ligga.

Sedan du började läsa mig, vad är det du har uppskattat mest? Minst? Vad vill du läsa mer om? Mindre?

Svårare än så är det inte. Ge mig din åsikt.

06 Apr 2010
Publicerat av Philip
 

Max 8 personer eller 630 kg

Goda nyheter: jag skötte mig exemplariskt i går. Var inte otrevlig mot en enda tjej, sköt inte mig själv i foten och blev inte ens irriterad över att alla var fulla medan jag var nykter.

Förklaringen kan vara att jag inte besökte nattklubben.

Orsaken kan vara att jag i stället spenderade trettiosju minuter fast i en hiss tillsammans med sex av mina vänner, och att kön till nattklubben hade vuxit sig en timme lång när vi väl kom dit.

Men det är något oklart.

”Ska du med hem till mig och åka hiss?”

04 Apr 2010
Publicerat av Philip
 

Varning på stan

Eftersom jag gjorde det till en konstform att låta de senaste årens fyllor smälta samman till en utdragen jättefylla, har jag inget minne av hur påsken såg ut förra året. Kanske var det juldagen i miniatyr, med långa köer och folk överallt. Kanske var det stendött. Hur som haver, jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig av kvällen – min första kroglördag på vad som känns som en evighet.

Vad jag däremot vet är att jag kommer vara patenterat otrevlig mot de tjejer som vågar komma fram för att prata. Det är hemligheten till att få ragg, har jag hört.

(Att skjuta mig själv i foten är en annan konstform jag håller på att förfina.)

(Ovanpå det har jag fått en finne på kinden, tyvärr inte under skägget.)

(Och parenteser är det nya svarta, påstår jag.)

(Skjut mig.)

(Äsch, jag stannar nog hemma i stället.)

(…)

( o Y o )

(Ha ha, bröst.)

03 Apr 2010
Publicerat av Philip
 

Topp 5: De mest lästa inläggen under året som gick

Läsare kommer och går. Mitt första år som bloggare kan, minst sagt, beskrivas som ambivalent. Grunden har alltid varit en vilja att berätta historier – både stora och små – men uttrycket har växlat i takt med alkoholnivån i mitt blod.

Det som har behagat en läsare har fått någon annan att tröttna. Typ.

Efter ett år väntar jag fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Tillfredsställelsen i att växa långsamt är inte särskilt tillfredsställande alls.

Men det är ett problem jag får ta enskilt med mitt ego; knappast något jag kan lasta över på dig.

I stället vill jag fokusera på det positiva – på de inlägg som har lyckats hitta en större publik än vad jag normalt har.

Med hjälp av Google Analytics presenterar jag härmed bloggens hittills mest lästa inlägg, för dig som inte har hängt med från början.

Plats 5: Den bortglömda konsten att prata med kvinnor
En iskall natt på Koriander i Karlstad, en vacker flicka och mina främsta förfararkonster. Bäddat för succé.

Plats 4: Jag lärde mig aldrig (till hon som inte är här)
Tonårspoesi, en ovälkommen återförening, en otrogen flicka. Mitt 2009.

Plats 3: Släck religionens heliga sken
Religiösa samfunds främsta bedrift är att de har fått dig att tro att du behöver deras vägledning för att vara en moralisk varelse. Jag (och det sunda förnuftet) håller inte med.

Plats 2: Ett brev till mamma
Internationella kvinnodagen, min uppväxt, min historia.

Plats 1: Låt Thomas Di Leva vara i fred (seriöst, undvik honom oavsett pris)
Thomas Di Leva är ett ärkekräk som borde åtalas för bedrägeri. Nog sagt – det roligaste med inlägget är de hetsiga kommentarerna.

Bonus: Årets mest korkade självporträtt

28 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Pipdilemmat

Glöden slocknar gång på gång. Tunga och gom svider och all mat smakar äckligt. Ögonen tåras.

Att röka pipa är något du lär dig genom dina misslyckanden – en konstform som får mig att famla långsamt framåt medan jag spottar och svär åt varje misstag.

Efter fyra dagar konstaterar jag att pipan har mig i sin makt. Efter elva år som storrökare inser jag att jag glömmer bort att röka cigaretterna som väntar i jackfickan, trots att det bara blir två pipstop per dag.

Det är en fantastisk känsla och jag tar tacksamt emot den. Om någon vill hävda att jag till slut har hittat en hobby som inte handlar om böcker och skrivande, tänker jag inte säga emot.

I stället kan jag berätta att jag beställde två nya pipor i dag, plus rengöringsmedel, diverse verktyg, pipställ, en pipväska och mer tobak.

Utöver att det är dyrt att förföras av pipans värld har jag bara en reservation.

Vad händer efter sex? Om jag slutar röka cigaretter nu, vad händer med min efter-sexet-ritual?

Kalla mig negativ, men jag ser inte fram emot att avsluta ett samlag med att, inför flickan, plocka fram en mer imponerande och välsnidad pjäs än den naturen gav mig. Och dessutom stoppa den i munnen på mig själv.

Savinelli Giotto Pot 122, en av modellerna som levereras till mig inom kort.

26 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Lite gubbgrinighet

Sent i går landade ett högst oväntat mejl. En kille jag snackade med som hastigast under en blöt utekväll hörde av sig och mindes mer än jag om vad som sades. I förbifarten diskuterade vi tydligen hans entreprenöriella ambitioner – och glad i hågen nämnde jag något om att peka honom i rätt riktning marknadsföringsmässigt.

Mejlet gjorde mig glad (att få minnesluckor ifyllda utan att framstå som en idiot är alltid en trevlig överraskning) och jag ska återkoppla till honom så snart jag hittar tid. Ett löfte är ett löfte och jag får ovanpå det känna mig duktig.

Problemet är just tid. Jag må leva ett stillsamt liv, men jag har fyllt det med saker jag inte är beredd att prioritera bort. Utöver att dagligen skriva privat i ett par timmar, efter 8-16 timmar långa arbetsdagar, har jag hittills under 2010 betat av drygt tjugo facklitterära titlar – och ytterligare fyrtio ropar efter min uppmärksamhet, behändigt placerade på köksbordet.

När jag slutade supa gick min vetgirighet in i överväxel. Jag är på väg någonstans och längtar efter att ta reda på vart färden tar mig.

För att sammanfatta: Jag kanske verkar sysslolös, men det är jag inte. Min tid är viktig för mig och den räcker knappt till. Precis som det är för de flesta, antar jag.

De senaste månaderna har jag blivit kontaktad av ett flertal främlingar. En handfull har mejlat, två har ringt. Den gemensamma faktorn har varit bloggen du läser just nu, och en tro på att jag kan hjälpa dem professionellt. Vissa förfrågningar har varit blygsamma, andra mer krävande.

Det här är grejen: Jag accepterar inte svartjobb. Dels har jag inte tid med dem, vidare är den tänkta ersättningen sällan värd ansträngningen. Och i de fall någon tror att jag hjälper till gratis bara för att personen i fråga gillar mitt blogghantverk?

”Vilken vacker fru du har, är det okej om lånar henne? Du får tillbaka henne i bättre begagnat tillstånd.”

Nog om det. Jag är copywriter på en reklambyrå, mitt timarvode ligger på över tusen kronor och du får min hjälp först efter att du har bokat ett möte med någon av våra fem projektledare.

25 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Nya och gamla attribut

Det går inte en kväll utan att jag saknar glaset. Öl, vin eller whisky – min kära whisky. Med tiden utvecklades en rutin, och som jag älskade den. Äta middag, rasta Zamzon, fylla glaset, skriva. Fyra steg: receptet för kväll efter kväll efter kväll.

Jag är en ensam man.

Det finns ingen dysterhet i konstaterandet – bara ett val som egentligen aldrig var ett val. Jag har vänner. Kloka vänner, vackra vänner, roliga vänner. Och jag har tid för dem. Ibland. Redan som barn sökte jag lugnet i ensamheten när allt runt mig blev för utdraget, intensivt och befolkat. I ensamheten fann jag böcker om exotiska djur, utdöda arter, galaxer, påhittade världar, romanser, krig, sinnessjukdom, den gamle och havet, frigjorda flickor och hämmade pojkar.

Hemingway sa att du ska skriva full men redigera nykter. Som vuxen förstod jag till slut vad han menade. När du bröstar upp dig mot giganter kommer du inte stå kvar med hedern i behåll. Och hur mycket jag än läste, tänkte och skrev, kunde inget mäta sig med vad jag fann mellan pärmarna hos författare efter författare. Det kallas självkritik och det har följt mig genom livet.

Inget fyllo skapar magi, men magi finns i flaskan. Dosera rätt och du härskar ditt universum. Varje tanke strålar okritiskt samman och du hittar vägen att färdas dit du önskar.

Tills du en kväll sätter dig för att skriva, bara för att upptäcka att du hellre fyller på glaset på nytt än avslutar meningen framför dig.

I dag har jag varit nykter i två månader och nitton dagar. Jag har, på gott och ont, aldrig varit mer ensam. Varje gång en vän höjer glaset känner jag avund. Varje gång en kvinna närmar sig känner jag avsmak. Efter ett dussin försök att vara helgsocial, har jag dragit mig undan. Allt jag klarade full har bytts mot misslyckanden. Jag kan inte längre se mig själv med en kvinna om hon bara bjuder sin kropp; jag kan inte skratta runt ett bord om skrattet kommer ur flaskan; och jag kan inte sluta längta hem när jag är borta.

Jag vaknade till en insikt i morse: Jag har blivit en författarkarikatyr. Utan att jag märkte det har attributen hamnat på plats. Det misslyckade kärlekslivet, alkoholen, gubbkepsen, skägget, tweedkavajen, svårmodet och ensamheten – allt går att bocka av.

Allt utom pipan och det faktiska författarskapet.

I handlingskraftens namn bestämde jag mig för att bocka av den viktigaste av de två sista punkterna.

23 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Natten i tre punkter

Nattens höjdpunkt
Bartendern bjöd på Coca-Colan jag beställde. Det var oväntat, vänligt och en anledning att för en sekund glömma kaoset runt mig – den typ av kaos som bara uppstår kvällar när kön utanför är en halvtimme lång. Folk trängdes bakom mig och utan att tänka mig för släppte jag fram nästa flock törstiga. Jag ångrar att jag inte lämnade dricks.

Nattens samtal
”Jag hörde att du har slutat dricka,” sa hon. ”Är det inte jobbigt med alla fulla människor? Tror inte jag skulle stå ut med att vara här om jag inte drack.”
”Det enda som är jobbigt är att jag med varje cell av min kropp önskar att jag var en av dem,” svarade jag.

Nattens lågpunkt
Kvällens födelsedagsbarn fick ledas hem; allt jag ville vara som man befann sig någon annanstans; i en spegel på förfestens toalett såg jag för första gången bakhuvudets utväxt och slogs ned av saknaden därav; ”Drick ölen, för helvete,” skrek vännen och tryckte den mot mitt bortvända ansikte; jag hämtade ut jackan fyrtiofem minuter innan stängning. Nattens lågpunkt var att kvällens höjdpunkt blev en gratisläsk. Jag önskar att jag hade lämnat dricks.

07 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Samtal med två kollegor

Kollega 1: Ska du vara nykter på galan nästa fredag? Du funderar inte på att göra ett undantag?

Jag: I dag har jag varit nykter i exakt två månader. Nej, min enda behållning blir att se när ni gör bort er.

Kollega 2: Jag längtar tills du börjar supa igen.

Jag: Ursäkta?

Kollega 2: Du var mycket behagligare att jobba med när du var bakis varje dag.

YouTube Preview Image
04 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Skäggrapport #2

I morgon gör skägget societetsdebut. Efter bio två lördagskvällar i rad, vankas det nattklubb, mingel, dans och Coca-Cola.

Jo då, jag är nykter fortfarande. Medan skägget växer närmar sig tvåmånadersdagen.

Något helt annat är en tvådagarsdag. En sådan får du stå ut med när du inte kan eller hinner sova mellan den ena och den andra arbetsdagen.

Kl. 03.39 dokumenterade jag dagens skäggrapport. Då sov du.

26 Feb 2010
Publicerat av Philip
 

Finish

We are like roses that have never bothered to
bloom when we should have bloomed and
it is as if
the sun has become disgusted with
waiting

– Charles Bukowski

Varje söndag är förlamande lång tid, ögon som öppnas i gryningen, rader som faller mellan raderna, en mobil som aldrig blinkar och böcker som hånflinar åt mig – alltmedan kuken dinglar obesudlad.

Sedan jag slutade supa hatar jag söndagar.

Basattuvet.

21 Feb 2010
Publicerat av Philip
 

En liten vardagsrevolution

Jag är en bohem med folkvett. I korthet innebär det att jag avskyr att städa, men jag gör det ändå när det finns en möjlighet att någon tittar förbi. Nej, inte för att jag skäms om någon ser min lya i ostädat tillstånd. Det handlar enbart om hänsyn – vissa verkar inte tåla lite knaster under strumporna – och jag fuskar enligt konstens alla regler. Hör ytan inte till de mesta uppenbara, undersök den inte.

Vi snackar hundhår bonanza.

Med åren har jag utvecklat vanan att städa varje lördag. Tjugo minuters duttande tar hand om mina femtiosex kvadratmeter.

I dag gjorde jag mig redo igen. Jag tog sats mentalt, började röra mig mot dammsugaren men stannade mitt i ansatsen. ”Vad håller jag på med?” mumlade jag i min ensamhet.

Det är lördag. Jag har slutat dricka. Jag har slutat bjuda hem folk på fest. Jag har slutat träffa kvinnor jag ändå inte vill träffa.

Det är lördag. Ingen utom jag kommer sätta sin fot här vare sig i dag, i morgon eller nästa vecka.

Jag städade inte.

Jag har sällan känt mig mer som ett geni än vad jag gör just nu.

(Men att det skulle ta så lång tid innan jag upptäckte denna fabulösa möjlighet med det nya livet – det är väl märkligt?)

13 Feb 2010
Publicerat av Philip
 

Livet under en trave böcker

Jag vet inte vad som har negativast inverkan på mitt sexliv: att jag inte längre dricker 24/7 eller att jag spenderar kvällarna begravd under en stadigt växande trave böcker.

I dag hämtade jag ut den beställning som fick en Bokus-anställd att kommentera som en byfåne. Leveransen landade på 8,6 kg kärlek – och så här i efterhand hade det varit mer logiskt av Bokus att försöka värva mig som kund genom att erbjuda rabatt eller liknande, jämfört med att ägna sig åt fula metoder.

Men förlåt, det var bara ett sidospår. Det jag vill komma fram till är:

Han som vet mest när han dör fick ligga minst.

I den här kartongen finns det en hel värld av kunskap.

Tack och lov finns det en hel värld av porr gratis på nätet, annars hade jag aldrig orkat bära hem kartongen.

10 Feb 2010
Publicerat av Philip
 

31 dagar senare

Längs vägen passerade jag ett trettioårskalas, en kickoff med kollegorna, en bröllopsfest och en vanlig utekväll på Karlstads vattenhål Koriander.

När jag vaknade i morse väntade inga fyrverkerier: ingen kom med blommor, ingen sa grattis, folk kantade inte gatorna och inga vackra flickor stod på kö för att kyssa mig.

Allt jag fick var morgonhuvudvärk, en lika trött jycke och ett snöoväder som fick oss båda att vilja krypa tillbaka under täcket.

Tacken för en månad nykter.

Jag svor hela promenaden till jobbet.

04 Feb 2010
Publicerat av Philip
 

Herr Posör

Ser du? Ett sportigt underställ. På mig.

Det har gått elva år sedan jag trasade sönder knät och la allt idrottande på hyllan; elva år sedan jag senast besökte ett gym.

I dag har jag dragit på mig den hurtiga fasaden, men låt dig inte luras. Dagens kick-off med jobbet inleds med ett par timmar planerad utomhusaktivitet. Tänk skidor, skridskor och så vidare.

I korthet innebär det att jag står vid sidan av och gör mitt bästa för att inte frysa ihjäl. Över understället drar jag strax på mig en stickad Acne-tröja, ett par Our Legacy-jeans, boots från Gant och en vinterparkas från Whyred. Ska jag frysa tänker jag göra det med (svensk) stil – som den posör jag är.

När dagen övergår till kväll blir det fest för hela slanten. Personligen ska jag fortsätta mitt nyktra liv.

Men jag är inte bitter.

Nej, nej.

29 Jan 2010
Publicerat av Philip
 

Innan Justin Vernon blev Bon Iver

YouTube Preview Image

”To the sermon on the mount, I am listening
Tough guy’s running his mouth, I am glistening in
Saviour spit is heading south, and I am getting in the way

Said ‘Wait one minute, son, you’re right, they’re just listening,
Worried, sinned and lacking sight, wanting christening,
Go shine this motherfucking light on all the people who can hear.’”

Och så vidare. Jag ska inte dricka i kväll heller.

22 Jan 2010
Publicerat av Philip
 

Nykterheten och dess sidoeffekter

Efter snart två veckor har livet stabiliserats. Jag vaknar inte längre med huvudvärk, skakningarna är borta och jag klarar mig genom kvällarna utan att tvångsmässigt tänka på alkohol en gång i kvarten. Trots att jag fortfarande sover ytterst tveksamt har jag till och med börjat lokalisera fördelarna med mitt nya, nyktra liv.

Nyfiken? Läs vidare. Om inte får du visa mig lite tålamod, jag räknar med att hitta tillbaka till den här typen av bloggande inom en snar framtid.

• Jag slipper raka mig. Den trettionde januari ska jag på bröllopsfest, innan dess har jag inte ett enda åtagande inbokat som kräver att jag ser ut som en socialt välanpassad varelse. Nej, jobbet räknas inte. Jag är kreatör och kan komma undan med lite vad som helst så länge jag skyller på att det är ett uttryck för min djupa – och stundtals svårförståeliga – kreativitet.

• Vilket går hand i hand med att jag för första gången på en väldigt lång tid inte har en romantisk eller sexuell kontakt med någon från det täcka könet. Kalla det avhållsamhet, celibat, torka eller bara en total oförmåga att uppvakta kvinnor utanför kroglivets dunkla sken: som nykter får fröken Höger räkna med en mer aktiv fritid. (Säg inget till henne om min otrohetsaffär med slampan Vänster, är du snäll. Det är så tråkigt när de två är ovänner.)

• Min önskelista hos nätbokhandeln har vuxit sig åtta tusen kronor lång. Sedan jag lärde mig läsa har jag haft för vana att simultanplöja ett par böcker. Nu är takten ökad och 2010 har redan sett fem böcker avverkas. Favoritämnena för stunden är allt som har att göra med skrivkonsten (så klart), kreativitet och antropologi (läran om människan). För att stötta nykterheten är målet att avverka hela önskelistan innan året är slut. Nackdelen är att listan hela tiden växer. Jag är inne i en period där jag läser uteslutande facklitteratur, och all god facklitteratur har en inbyggd förmåga att uppmuntra till vidare läsning. (Varje bok avslutas med ett referensbibliotek och vissa av dessa böcker insisterar författaren på att ”du bara måste läsa, de är så fantastiska”, och jag tänker ”klart jag måste läsa dem, de sägs ju vara fantastiska” – alla briljanta forskare, vetenskapsmän o.s.v. kan således dra åt helvete.)

• Jag tvingas återupptäcka en annan del av livet. Hur umgicks vi när allt var oskyldigare? När fritidsgården stod på menyn; när folköl var höjden av lyx och langades av en snubbe som ville bli kallad Höken; när ljudet från trimmade mopeder framkallade mer eller mindre sanna historier om fräna polisjakter genom skog och villaområden? I går kväll skrattade jag mig igenom ett uselt biljardparti, drack Coca-Cola och var i säng innan klockan slog fem-i-två-ragg.

Två veckor har lyckats ställa allt på ända. Just nu känns det okej.

16 Jan 2010
Publicerat av Philip
 

Vardagsrealism

Vakna, bajsa, duscha, gå till jobbet. Kaffe, Ipren, hålla huvudet högt, skratta på rätt ställen, bajsa, lunch. Rasta Zamzon, gå till jobbet, le på rätt ställen, inte bråka, inte sura, hålla huvudet högt, bajsa. Gå hem, Ipren, lägga huvudet på kudden, läsa, äta middag, dricka vatten, läsa, kissa, läsa, försöka sova.

Andra veckan nykter och de nya rutinerna börjar ta form. Rytmen är inte riktigt där än, men jag ser mig om efter den varje dag. Snart, kanske. Snart kanske huvudet slutar dunka. Snart kanske arbetsdagarna börjar flyta normalt igen. Snart kanske jag hittar den produktiva ådra som göder den lilla kreativitet som borde finnas inom mig.

Snart. Kanske.

När ena projektledaren mejlar över ett nytt uppdrag glömmer jag bort att le. ”Kan du skicka ett korrektur före lunch, tisdag?” Klockan är elva och tjugo, tisdag.

Jag håller huvudet högt och ropar över hela lokalen.

”Nej, det kan jag inte.”

Lunch, går hem, rastar Zamzon, ser mig om efter rytmen.

12 Jan 2010
Publicerat av Philip
 
 

Powered by WordPress