Han ler, jag skrattar. Det är en tisdag bland tisdagar och klockan närmar sig midnatt. Kaffet smakade beskt men är urdrucket nu. Jag har bytt dryck och isbitarna klirrar i glaset när jag snurrar den klara vätskan. Ord för ord, steg för steg, äventyr per äventyr: vi avverkar de två senaste åren och ler mot varandra.

”Jag trodde inte att jag hade något kvar att lära om mig själv,” säger han. ”Men så dyker de där ögonblicken upp, de som förändrar allt, och du kan bara stå hånflinandes vid sidan av och betrakta hur allt är perfekt på det mest oväntade av sätt.”

Han ler, jag skrattar. Mitt vattenglas är tomt på nytt och jag fyller tvångsmässigt på det. I natt kommer jag kissa gång på gång; jag kommer vara vaken för andra natten i rad. Att kissa blir en ursäkt att kliva upp, sträcka stelheten ur lederna, röka i fönstret och lyssna till Zamzons lugna andetag.

”Det kommer alltid finnas folk som varken kan eller vill förstå,” säger han. ”Ingen kan tvinga någon annan till förändring. Herregud, förändring är det otäckaste vi vet. Jag önskar ofta att jag kunde vrida ned volymen på mig själv för att ta mindre plats. Men hur?”

Han skrattar, jag ler. Två år har passerat på en kort, kort tid och han hjälper mig minnas. Det är brusten kärlek, ilska och ensamma nätter. Det är stökiga dagar, hårt arbete och löften som lämnats ouppfyllda. Men mer än något annat är det glädje, lust och rus – en euforisk resa som lovade att aldrig falla på knä i resignation.

Ändå står vi här. Mitt hem, min hall, min natt. Han ska gå och jag tittar på kassen vid hans fötter. Han ska hem till fru och barn och jag ska räkna tills två dygn blivit tre.

”Vi hörs i morgon,” säger han.
”Kör försiktigt,” svarar jag.

Han går nedför trapporna och jag följer hans steg med slutna ögon. Det klirrande ljudet jämte honom kommer från varje droppe alkohol jag hade kvar.