Skillnaden mellan minus tio och minus femton grader är människor. Vid den förra hade rökarna hittat ut – i stället står jag här ensam. Den svarta ullkavajen skyddar något så när, min tjocka mössa bidrar desto mer till att jag inte skakar sönder av kylan.
Lördagsnatt. Min Camel brinner långsamt medan jag betraktar folkhavet bakom fönsterrutorna. Basen från dansgolvet går som stickningar genom fingertopparna, terrassens plankor knarrar när jag rör mig och i magen gör två flaskor vitt vin sitt bästa för att sjunga mig till ett leende.
Dörren öppnas; hon står jämte mig innan jag hinner reagera. En kvart tidigare stod jag i baren, betraktade henne på avstånd och hoppades på ett välkomnande ögonkast. Hon noterade mig inte. Tre andra män höll hov och hon var mitten av deras uppmärksamhet. Lång. Mörk. Två sekunder före dig i tanken, medveten om sin egen skönhet och reserverad av den.
”Hej,” säger hon. ”Får jag låna en cigg?”
(Du får låna vad du vill, baby.)
”Ja.”
”Det är kallt.”
(Varför tror du att vi är ensamma här ute?)
”Det finns filtar där borta,” svarar jag.
På tredje försöket lyckas jag tända hennes cigarett. Mina klumpiga, stelfrusna ansträngningar att göra eld får henne att le avslappnat.
”Du bor inte här?” frågar jag.
”Nej, jag är bara hemma över jul. Träffar familjen och vännerna från förr.”
(Har du pojkvän?)
”Men du bor här,” snarare konstaterar än frågar hon.
(Har du pojkvän?)
Jag berättar hastande om livet, jobbet, hunden: allting. Försöker skynda, vill tillbaka till henne. Men hon ser inte ut att ha bråttom. Hon skrattar artigt på rätt ställen och föser det långa håret tillrätta när det faller framåt.
”Hur länge stannar du i Karlstad?”
(Vad håller du på med? Säg något intressant, beröm henne eller ställ åtminstone en mer tänkvärd fråga. Kom igen, du kan det här.)
”Jag blir kvar över nyår.”
(Oj, vi kanske hinner ses. Säg något smart, säg något bra.)
”Hur ska du fira?” frågar jag.
(Inte med pojkvännen, inte med pojkvännen.)
”Jag ska laga mat tillsammans med ett par vänner.”
Hon har nästan rökt färdigt, jag har glömt bort hur kallt det är. Snart går hon in igen. Tillbaka till hovet av uppvaktande karlar, bort från den ensamhet som gett mig en oväntad pratstund med kvinnan som nyss inte ens märkte att jag var här.
”Du …” säger jag och känner hur jag blir varm om kinderna.
Det är tomt. Jag har ingen aning om vad jag ska säga härnäst. Något i stil med en komplimang, men vad? Håret, ögonen, de välskötta naglarna? Allt känns ytligt och fånigt.
”Ja?” Hon ler.
(Kvinnor är tokiga i skor, men hennes val för kvällen ser mer praktiska än fashionabla ut. Hon kanske tror att jag skämtar om jag berömmer ett par kängor som hon bara har satt på sig för att stå emot kylan.)
”Jag heter Philip, förresten.”
(Men vad fan. Ge henne en komplimang innan hon går!)
”Hej Philip, jag heter –”
”Jag gillar dina höfter,” är orden jag avbryter henne med.
(…)
”Mina höfter?” svarar hon.
(Titta inte på mig. Du är ensam nu, buddy boy.)
”Ehm.”
”Vad är det med dem?”
(Okej, du kan fortfarande rädda det här. Höfter, grabben. Säg något bra om höfter så har du ditt på det torra.)
”Jo, alltså. Du ser ut att kunna föda många barn.”
Hon svarar inte, fimpar, vänder sig om och går in.
Utan att säga hej då.
