Häxdoktorer och barnoffer i Uganda

”Allan Ssembatya was the subject of a brutal attack in 2009.” (© Jubilee Campaign)

The villages and farming communities that surround Uganda’s capital, Kampala, are gripped by fear.

Schoolchildren are closely watched by teachers and parents as they make their way home from school. In playgrounds and on the roadside are posters warning of the danger of abduction by witch doctors for the purpose of child sacrifice.

The ritual, which some believe brings wealth and good health, was almost unheard of in the country until about three years ago, but it has re-emerged, seemingly alongside a boom in the country’s economy.

The mutilated bodies of children have been discovered at roadsides, the victims of an apparently growing belief in the power of human sacrifice.

Vi skriver 2011, blundar och reflekterar över allt som är gott med världen. Tack vare den vetenskapliga metoden har vi evidensbaserad vård som inte bara räddar livet på sjuka vars sjukdomar tidigare var dödsdomar, genom vaccinationer, bättre hygien och ökad hälsomedvetenhet är chanserna större än någonsin att slippa smittorna som tidigare härjade över hela vår jord. Och då ska vi inte ens tala om bekvämligheterna som utgör vår vardag: tvättmaskiner, för bövelen; Steve Jobs arv under våra fingertoppar; charterveckor så långt hemifrån att vi för hundra år sedan knappt vågade tänka tanken; med mera.

Vi skriver 2011 och läser att en uråldrig sed på nytt ser dagens ljus i bakvattnet av religion, vidskepelse och okunskap i Uganda, den afrikanska republik som redan gjort sig känd som nationen med ett starkt stöd för att döma homosexuella till döden.

Barnoffer.

Läs det igen: barnoffer.

Orden räcker inte till. Det är 2011 och barnoffer är en industri blott tusen mil hemifrån. Världen är fortfarande för mörk.

At Kampala main hospital, consultant neurosurgeon Michael Muhumuza shows me the X-rays of the horrific injuries suffered by nine-year-old Allan.

They reveal missing bone from his skull and damage to a part of his brain after a machete sliced through Allan’s head and neck in an attempt to behead him; he was castrated by the witch doctor. It was a month before Allan woke from a coma after being dumped near his village home.

Allan was able to identify his attackers, including a man called Awali. But the police say Allan’s eyewitness account is unreliable.

Local people told us that Awali continues to be involved with child sacrifice.

For our own inquiries, we posed as local businessmen and asked around for a witch doctor that could bring prosperity to our local construction company. We were soon introduced to Awali. He led us into a courtyard behind his home, and as if to welcome us he and his helpers wrestled a goat to the ground and slit its throat.

”This animal has been sacrificed to bring luck to us all,” Awali explained. He then demanded a fee of $390 (£250) for the ritual and asked us to return in a few days.

At our next meeting, Awali invited us into his shrine, which is traditionally built from mud bricks with a straw roof. Inside, the floor is littered with herbs, face masks, rattles and a machete.

The witch doctor explained that this meeting was to discuss the most powerful spell – the sacrifice of a child.

”There are two ways of doing this,” he said. ”We can bury the child alive on your construction site, or we cut them in different places and put their blood in a bottle of spiritual medicine.”

Awali grabbed his throat. ”If it’s a male, the whole head is cut off and his genitals. We will dig a hole at your construction site, and also bury the feet and the hands and put them all together in the hole.”

Awali boasted he had sacrificed children many times before and knew what he was doing. After this meeting, we withdrew from the negotiations.

We handed our notes to the police. Awali is still a free man.

Mer information:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

I dag föll den nya domen i Högsbymordet

Bakgrund från DN.se:

Klockan 11 meddelades domen i Högsbyfallet där sonen i en familj tidigare dömts för mordet på Abbas Rezai.

Nu dömer Göta hovrätt föräldrarna, Raoof Ataei och Leyla Ataei. som [sic] för hedersmordet. De döms till tio års fängelse.

Göta hovrätt var enig i sin dom. Båda föräldrarna döms för mord och de utvisas ”för all framtid”. Sonen i familjen, som tidigare fällts för mord, har samtidigt fällts för medhjälp till mord. Straffet blir sluten ungdomsvård på ett år och fyra månader. Han ska inte utvisas från Sverige.

Efter att domen meddelades säkrade jag en pdf-kopia. (Du återfinner den inte bland referenserna nedan. Ring eller mejla Göta hovrätt om du vill ha en egen kopia, målnummer B 1338-11.) Det är en utförlig dom som är såväl saklig som resonerande – något av ett konststycke mitt uppe i all den jävlighet som är hedersmordet av Abbas Rezai.

I slutändan tycks sonens, Abdulmajid Ataei (nedan Majid), ändrade vittnesmål ha varit det som vägde tyngst. Jag gör inte anspråk på att vara sakkunnig här, men utifrån strävan efter logisk följdriktighet tillsammans med den tekniska bevisningen och andra vittnesmål, är hans berättelse den enda av de tilltalades som inte leder till den ena motsägelsen efter den andra.

Läs och begrunda Majids vittnesmål, om du har mage för det.

Majid Ataei har berättat i huvudsak följande: Raoof och Leyla bestämde över familjen. Raoof var familjens överhuvud. Om barnen kom med egna förslag fick de stryk. Zarah fick inte titta på tv, klippa håret kort eller på egen hand använda datorn. Hon fick inte heller ha mobiltelefon. Alireza och Mohammad, hans bröder, höll Zarah sällskap när hon var ute. De skulle bl. a. kontrollera Zarahs hår. Om Zarah bröt mot reglerna skulle de slå henne. Om de inte slog Zarah blev de själva straffade. Leyla slog barnen med vattenslang och kablar.

Leyla och Raoof var mycket arga över att Zarah levde tillsammans med Abbas. De sade att Zarah hade förstört familjens heder och att hon lika gärna kunde ha varit död. Enligt Raoof var hundar mycket bättre än Zarah. Leyla kontaktade Bibi Hawa Sadat som bodde i Skellefteå. Leyla sade till Bibi att om Bibi gömde Zarah så visste Bibi vilka konsekvenserna skulle bli. Vid ett tillfälle ringde Abbas till Leyla. Leyla sade till Abbas att denne skulle låta bli hennes dotter för annars skulle Abbas få vad denne förtjänade. Raoof talade också med Abbas och sade att det var ”kört” om Abbas inte lämnade Zarah. Under besöket i Skellefteå var Leyla mycket upprörd och kunde vräka ur sig vad som helst. När han och Leyla kom till huset där Abbas bodde gick Leyla in i bostaden utan att knacka på dörren. Därefter sökte Leyla igenom bostaden. I bostaden fanns tre män. Leyla var hotfull mot dem.

De åkte tillbaka till Högsby. Efter ett tag förändrades Leylas och Raoofs inställning till Zarahs bortavaro från hemmet. Hans föräldrar berättade för honom att Zarah och Abbas skulle komma till Högsby för att gifta sig. Raoof och Leyla betedde sig dock inte som att de verkligen menade att Abbas och Zarah skulle få gifta sig. Hans föräldrar sade att det hade varit bättre om de inte haft en dotter. Raoof köpte hundkexen som påträffats i köket. Raoof sade att eftersom Zarah inte var bättre än en hund så kunde hon äta hundmat. I deras kultur så anses hundar vara smutsiga.

Han blev tillsagd att hämta den aktuella kniven och fotografera sig med den. Han gjorde så och tog några bilder med självutlösaren. Alireza tog också några bilder på honom. Han fotograferade eftersom det påminde honom om filmerna om Rambo. Efter att han hade fotograferat såg han inte till kniven. Han och Alireza brukade leka med baseballträet. Det förvarades i skåpet som stod i hallen i den vänstra lägenheten. Järnröret hade han inte sett före det att den aktuella händelsen inträffade.

Raoof hälsade inte ens på Abbas när denne kom. Raoof slängde in Abbas väska i den vänstra lägenheten. Abbas och Raoof gick in i den mellersta lägenheten. Zarah gick in i den vänstra lägenheten. Raoof brukade hålla isär männen och kvinnorna i familjen. Rolf Kalén och Jaroslav Holinka försökte lugna ned situationen. När Rolf Kalén och Jaroslav Holinka hade lämnat fastigheten fanns det inga andra personer än familjemedlemmarna i lägenheterna. Han och Abbas satte sig i en av de två sofforna som stod i vardagsrummet i den mellersta lägenheten. Han satt till höger och Abbas något till vänster om mitten. Ett soffbord var placerat framför soffan. Raoof lämnade den mellersta lägenheten och gick till den vänstra lägenheten där Leyla och Zarah var. Raoof och Leyla var arga på Zarah. Efter att tag kom Raoof tillbaka till den mellersta lägenheten och satte sig på en stol intill soffbordets ena hörn. Raoof började ställa frågor till Abbas om dennes släkt. Vid detta tillfälle var Alireza troligen inte i den mellersta lägenheten. När han skulle hämta en bricka med te såg han att Leyla krossade två tabletter på en bit papper. Han är säker på att Leyla krossade tabletter. Hon brukade använda sömntabletter, dock utan att först ha krossat dem. Hon lade de krossade tabletterna i ett saftglas och gick med detta till den vänstra lägenheten. Leyla kom tillbaka till den mellersta lägenheten och gick in i köket. När de hade druckit teet gick han dit. Då såg han att Leyla stod vid spisen. När han kom tillbaka till vardagsrummet frågade Raoof varför Abbas inlett en relation med Zarah. Abbas sade att det var fel men att man måste förlåta någon gång. Abbas såg rädd ut. Raoof började hota att han skulle döda Abbas. Situationen blev obehaglig och han gick mot dörren till hallen. Han ville lämna vardagsrummet när Raoof skrek att det var Abbas största misstag att komma med Zarah till Högsby. Leyla kom in i vardagsrummet. Hon rörde sig snabbt och höll en gryta med båda händerna. Hon kastade innehållet i grytan på Abbas som satt i soffan. Han tror att Abbas lutade sig bakåt relativt mycket när vätskan träffade honom i ansiktet. Abbas försökte skydda sig med händerna men han hann nog inte med det. Abbas sprang mot dörren till hallen. Raoof skrek att Abbas skulle stoppas och att denne inte fick lämna lägenheten. Leyla tog tag i Abbas kavaj och drog tillbaka denne. Abbas var först ut i hallen, sedan kom Leyla. Han tryckte sig mot ena väggen i hallen när Leyla tog tag i Abbas kavaj och stod inte i vägen för Abbas. Raoof tog ett basebollträ och slog Abbas med det. Det första slaget träffade Abbas högt upp på ryggen. Det andra slaget tog i dörrkarmen. Slagträet gick av. Leyla höll fortfarande fast Abbas. Raoof tog ett järnrör och slog Abbas med det två till fyra gånger. Ett av slagen träffade uppe på Abbas huvud. Leyla var nära Abbas och Raoof. Abbas låg inte ned utan var framåtböjd. Han hindrade inte Abbas när denne försökte fly från lägenheten. Raoof sade till honom att hämta kniven. Han frågade vilken kniv Raoof menade. Raoof sade att det var den som låg på hatthyllan. Han gjorde som han hade blivit tillsagd. Om han inte hade hämtat kniven skulle Raoof ha attackerat honom. Han kände sig maktlös. När han hade hämtat kniven sade Raoof till honom att hugga Abbas, men han kunde inte förmå sig till att göra det. Raoof sade med ”den stora rösten”, den Raoof använde när han var arg, att han skulle hugga Abbas. Han svarade återigen att han inte kunde göra det. Eftersom det handlade om att ta ett liv kunde han säga emot Raoof. Han förstod att Raoof skulle använda kniven mot Abbas. Raoof tog kniven ur hans hand och började hugga Abbas över hela kroppen. Första hugget träffade Abbas rygg. Raoof siktade även mot halsen. Raoof utdelade vissa hugg med en hand och vissa hugg med båda händerna. Abbas försökte resa sig upp, men Raoof och Leyla tryckte ned Abbas. Raoof högg fem till nio gånger och rörde sig runt Abbas under tiden. Slutligen hamnade Abbas vid garderoben i hallen. Raoof fortsatte att hugga. Han deltog inte i attacken mot Abbas. Han var chockad av det som hände. I samband med detta knackade det på ytterdörren. Leyla öppnade dörren. Utanför stod Zarah och Mohammad. Leyla lämnade snabbt lägenheten och stängde ytterdörren. Raoof sade högt till honom att kontrollera om Abbas levde, men han visste inte hur han skulle göra det. Han tog några steg i riktning mot Abbas och han upplevde det som mycket hemskt. Det var overkligt. Raoof gav honom kniven och sade att han skulle tvätta den. Han tror inte att han använde diskmedel. Han lade kniven på diskbänken men blev sedan blev tillsagd att flytta på den. Han tog då kniven över bladet. Vid detta tillfälle hade Leyla och Raoof plastpåsar på händerna. Han bar jeans vid tillfället; det stänkte blod på dem. Han har fortfarande mardrömmar om händelsen. Han minns hur Abbas skrek och sprang mot dörren. Han kan inte förlåta sig själv för att han inte ingrep.

Efter händelsen sade han att de borde ringa polisen, men det tillät inte Raoof och Leyla. Ungefär en halvtimme innan de lämnade Högsby sade Raoof att han skulle gå till den mellersta lägenheten för att kontrollera om Abbas var död. Han öppnade dörren lite grann, tittade in och kunde se att Abbas i vart fall inte andades. Därefter sade Raoof att han skulle köra ut bilen. När Leyla och Zarah kom ut höll Leyla i Zarah, vilket han tolkade som att Zarah inte kunde gå utan hjälp. Raoof sade att han skulle köra till Göteborg. Raoof var arg under färden och sade att de borde lämna Zarah utmed vägen eller i skogen. Han ignorerade Raoof och sade till slut att han inte ville att de skulle göra det. Raoof blev då arg och anklagade honom för att ta Zarahs parti. När de hade kommit till Göteborg körde de vidare till Malmö. Därefter kom de till Köpenhamn, varpå de fick de kontakt med Mobin och åkte till dennes lägenhet. Där berättade Raoof för Mobin att Abbas dött. Leyla hade problem med brännskadorna och Mobin ordnade med salva. Mobin berättade att underåriga som fällts i domstol i Danmark för liknande gärningar hade dömts till låga straff. Raoof och Leyla sade därför att han, Majid, skulle ta på sig gärningen. Om han inte gjorde det skulle föräldrarna inte kunna ta hand om hans syskon. Han gick därför med på att ta på sig gärningen. Raoof, Leyla och Mobin gick igenom vad han skulle säga. De sade att han skulle säga att Raoof hade varit på toaletten, att Leyla befunnit sig i den vänstra lägenheten och att han och Abbas hade börjat bråka med varandra. Han skulle även säga att Raoof inte hade kunnat förhindra gärningen. Leyla sade vid något tillfälle att om någon frågade om sömntabletter så skulle han inte säga något om det. De åkte tillbaka till Sverige varpå han anmälde sig hos polisen.

Efter att Raoof och Leyla hade släppts ur häkte uppmanade de honom fortlöpande att han skulle hålla fast vid sin berättelse. Den slutna ungdomsvården avtjänade han på Sundbo ungdomshem i Fagersta och på Johannisbergs ungdomshem i Kalix. På Johannisberg fick han behandling av bl.a. psykologen Andrea Aspegren.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mässlingsråd som dödar

Antroposofernas (sekten bakom varumärket Saltå kvarn) vidriga människosyn uppmärksammas äntligen i media, genom en debattartikel i DN av barnläkaren Mats Reimer.

Den skattefinansierade Vidarkliniken i Stockholms län har på sin hemsida lagt ut råd om antroposofisk behandling av mässlingen. Rekommendationerna – som vänder sig till föräldrar – innehåller tyvärr allvarlig desinformation. Bland annat påstås felaktigt att vaccination mot mässlingen kan orsaka autism och att febersjuka barn ska gnuggas med borste för att utslagen ska blomma ut över hela kroppen. Vidarkliniken motarbetar härigenom det viktiga smittskyddsarbete som övriga läkare inom Stockholms läns landsting bedriver. Nu måste politikerna ingripa och se till att kliniken lever upp till samma krav som andra vårdcentraler, skriver Mats Reimer.

Som vetenskaplig skeptiker finns det en fråga jag får oftare än andra: Varför lägger jag mig i vad andra tror, varför kan de inte få leva och verka i fred?

Det enkla svaret är: Därför att idioter tenderar att aldrig hålla käften. Tvärtom missionerar de ofta sina budskap till alla som gitte lyssna, maskerade under självpåtagna mantlar av auktoritet.

Och som du säkert redan vet vid det här laget, dåliga råd – särskilt de som saknar evidens men ändå kommer från någon som utger sig för att veta vad hon pratar om – kan döda.

Dr Mats Reimer fortsätter:

Antroposofiska läkare är ofta negativa till vaccinationer, liksom Rudolf Steiner var. Man anser att barnens infektioner är andligen utvecklande; man vill att barnen skall genomgå mässling och avstår därför från vaccin. Skolmedicinen däremot ser mässling som en allvarlig virusinfektion som fortfarande dödar 100.000-tals barn varje år. Att vaccinera alla barn i världen mot mässling är ett prioriterat mål för WHO. Vi är på rätt väg och tack vare vaccinering har dödstalen minskat med 75 procent de senaste tio åren. I framtiden hägrar målet att helt utrota sjukdomen så som man lyckades göra med smittkopporna.

Även i europeiska länder är det vanligt att barn med mässling blir så sjuka att de behöver läggas in på sjukhus, och komplikationer är inte sällsynta. Hos enstaka välnärda och tidigare helt friska barn, ungefär ett per tusen, orsakar mässlingvirus en allvarlig hjärninflammation med stor risk för hjärnskada eller till och med död. En promille kan låta som en liten risk, men det betyder att om vi inte alls vaccinerade kan man befara att bortåt 100 svenska barn varje år skulle dö av mässling, eller överleva fast med svåra handikapp.

Dagen efter debattartikeln diskuterades den i en ledare i SvD, av Sanna Rayman:

Mässlingen är numera en sjukdom som syns sällan och som tar allt färre liv. Det betyder inte att sjukdomen har blivit ofarlig, det betyder att vi har blivit bättre på att hantera den.

Därför är det upprörande att läsa (DN Debatt igår) om hur den skattefinansierade antroposofiska Vidarkliniken i Stockholm sprider desinformation, skrämmer bort människor från ett vaccin som räddar liv samt ger behandlingsråd som framstår som rena galenskapen.

Varför betalar vi för detta?

Det kan vi fråga oss, helt klart. Sanna Rayman tar i ledaren även upp en text av Roald Dahl, som förlorade sin sjuåriga dotter i just mässlingen.

Jag blev nyfiken på vad Dahl hade att säga i ämnet. Som väntat är texten så stark att den förtjänar att återges i sin helhet.

Peter Olausson på Faktoider står för den svenska översättningen.

Roald Dahl:

Olivia, min äldsta dotter, fick mässling när hon var sju år gammal. Jag minns hur jag ofta läste för henne vid sängen allt eftersom sjukdomen fortskred, utan att känna mig särskilt orolig. Så en morgon, när hon var en god bit på bättringsvägen, satt jag på sängen och visade henne hur man kan göra små djur av kulörta piprensare. När det blev hennes tur märkte jag hur hennes fingrar och tankar inte samarbetade, hon kunde inte göra någonting.

”Mår du bra?” frågade jag.

”Jag känner mig trött,” sade hon.

En timme senare var hon medvetslös. Tolv timmar senare var hon död.

Mässlingen hade övergått till någonting förfärligt som kallas mässlingsencefalit [hjärninflammation] och det fanns inget läkarna kunde göra för att rädda henne.

Detta var 1962, tjugofyra år sedan, men än idag är det så att om ett barn med mässling utvecklar samma dödliga reaktion som Olivia gjorde, så finns det fortfarande inget läkarna kan göra för att hjälpa henne.

Å andra sidan kan föräldrar idag göra något för att förhindra att samma tragedi inträffar deras barn. De kan se till att få sitt barn immunt mot mässling. Jag kunde inte göra det för Olivia 1962 eftersom man på den tiden ännu inte hade fått fram något pålitligt mässlingsvaccin. Idag finns det bra och säkra vacciner tillgängliga för alla familjer och det enda ni behöver göra är att fråga er läkare.

Det är fortfarande inte allmänt accepterat att mässling kan vara en farlig sjukdom.

Tro mig, det är den. Jag tycker att föräldrar som idag förvägrar sina barn vaccinering riskerar deras liv.

I Amerika, där mässlingsvaccinering är obligatorisk, har mässling liksom smittkoppor praktiskt taget försvunnit.

Här i Storbritannien har vi fortfarande hundratusen fall av mässling om året, eftersom så många föräldrar inte låter vaccinera sina barn, på gund av motsträvighet, okunnighet eller rädsla.

Av dessa hundratusen kommer tiotusen att lida av komplikationer.

Minst tiotusen kommer att få öron- eller lunginflammation.

Cirka tjugo kommer att dö.

BEGRUNDA DET.

Varje år kommer cirka tjugo barn i Storbritannien att dö av mässling.

Hur är det då med riskerna med vaccinering?

De är praktiskt taget obefintliga. Lyssna här. I ett område med ca 300 000 invånare kommer ungefär ett barn på 250 år att utveckla allvarliga bieffekter av vaccineringen! Risken är en på miljonen. Jag skulle tro att risken är större att ditt barn kvävs av en chokladbit än att det blir allvarligt sjuk av en mässlingsvaccination.

Så vad i hela friden oroar ni er för?

Faktum är att det närmast är brottsligt att låta ditt barn vara ovaccinerat.

Den bästa åldern är 13 månader, men det är aldrig för sent. Alla skolbarn som ännu inte blivit vaccinerade borde be sina föräldrar att ordna det så snart som möjligt.

Jag tillägnade Olivia två av mina böcker, den ena var James och jättepersikan. Då levde hon fortfarande. Den andra var SVJ, tillägnad hennes minne sedan hon dött av mässlingen. Du kan se hennes namn i början av båda dessa böcker. Och jag vet hur glad hon skulle ha blivit om hon kunnat veta att hennes död hjälpte andra barn att slippa sjukdom och död.

Referenslänkar:

Kategori: Politik Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

United States of PoPo

YouTube Preview Image

In the video, shot by a police car dash-cam, the man John T. Williams is seem [sic] walking across the street carving a piece of wood. People walking past him and near him show no concern or fear whatsoever. However, when a police officer sees him, John T. Williams’ world ends within seconds. The video shows much of what happened, although you can only hear the shooting. Then you see how Williams dead body is handcuffed and flopped around by other cops responding to the scene.

Mer information:

John T. Williams

Kategori: Nyhetsflödet Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Draw Muhammad Day 2

I dag går andra utgåvan av Draw Muhammad Day av stapeln. Förra året sammanställde jag en egen publicering av Muhammed-teckningar, men har i år inte haft tid att engagera mig i frågan.

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förlorade år i kampen mot hedersmord

Med anledning av resningen i målet om hedersmordet på Abbas Rezai, står Erik Helmerson för en tråkig analys i dagens DN.

Tråkig eftersom den är sann, till de inblandades stora skam. (Förutsatt att de besitter förmågan att inse hur farligt de har agerat, vilket endast Mona Sahlin verkar göra.)

År 1999 mördades Pela Atroshi av hedersorsaker och tre år senare sköts Fadime Sahindal i huvudet av sin egen far. Det svenska samhället reagerade yrvaket och förvirrat på morden. Fanns det något samband? I så fall vad? Hur kunde man uttrycka det – vilka begrepp var tillåtna, vilka var tabu? ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’”, skrev dåvarande ministrarna Mona Sahlin och Margareta Winberg i en artikel på DN Debatt efter mordet på Pela Atroshi. I stycket före slog de fast: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.”

Straxdärefter citerades Ingegerd Sahlström, projektledare för Nationellt råd för kvinnofrid, i DN: ”Jag är rädd att peka ut de invandrade männen. Mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över.”

År 2004 utkom antolologin ”Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism”. Redaktör var Stieg Larsson, då på tidskriften Expo, senare Sveriges mest kände deckarförfattare. Där uttryckte samtliga skribenter sin skepsis mot begreppet hedersvåld och anklagade sina meningsmotståndare för rasism: ”Att det hedersrelaterade våldet på något sätt skulle vara annorlunda än det våld som svenska kvinnor kan råka ut för är svårt att hålla med om”, skrev till exempel en av författarna, Cecilia Englund.

Mona Sahlin kom senare att ändra åsikt och har blivit en av landets starkaste röster mot hedersrelaterat våld. Men först hann hon i den svenska integrationsdebattens kanske största skandal tillsätta Masoud Kamali som offentlig diskrimineringsutredare. Samme Kamali som gång på gång förnekat, relativiserat och trivialiserat hedersvåldet. ”Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter”, som han år 2004 uttryckte det i en intervju för webbtidningen Paraplyprojektet.

I dag är situationen alltså annorlunda, men det kan vara värt att påminna om ett inte alltför avlägset debattklimat när man betraktar tragedin i Högsby. I medierapporteringen om fallet framkommer flera märkliga omständigheter. Socialtjänsten ska ha sett den hatiska stämningen mot dottern som en ”vanlig tonårskonflikt”. Polisens bristande kunskaper om hedersmord gjorde att utredningen blev lidande. De socialtjänstemän som körde Abbas Rezai till mordlägenheten märkte den hatiska stämningen och Rezais rädsla – ändå lämnade de honom hos familjen.

Det är inte långsökt att ana att fallet hade hanterats mer professionellt om inte den första delen av 2000-talet varit förlorade år i kampen mot hedersrelaterat våld.

Varje typ av brottslighet har sin egen problematik som måste diskuteras för att kunna bekämpas och förebyggas. Annars är de enda som drabbas de unga kvinnor och män som riskerar att dödas av sin familj för kärleks skull.

Med facit i hand ter sig de där åren i början av 2000-talet så märkliga och främmande. Det borde inte vara svårt att ha fler än en tanke i huvudet. Naturligtvis kan man fördöma hedersvåld utan att brännmärka hela kollektiv. Det går utmärkt att belysa hedersproblematik utan att samtidigt förringa det våld som utövas av individer, grupper och familjer vid namn Andersson, Pettersson och Lundström.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sam Harris och Richard Dawkins i samtal

YouTube Preview Image

Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.

Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En instrumentalistisk eller retributiv dag?

För knappt en månad sedan drog Mårten Schultz, docent och juris doktor i skadeståndsrätt, i gång en liten debatt om retributiv rättvisa, när han i DN koketterade med sin böjelse för actionhjälten Steven Seagals ”öga för öga”-filosofi:

Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.

Jag skriver ”liten debatt” eftersom det egentligen bara bjöds på ordentligt mothugg från Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet:

Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn. Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.

Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv.

[...]

Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.

Då är frågan, var det Steven Seagel som dödade Usama bin Ladin? (Metaforiskt talat.) Eller var insatsen ett uttryck för en rättvisesyn grundad i de förväntat positiva effekterna av hans död?

Vi kan självklart inte svara med säkerhet (och det är fullt möjligt att orsakerna överlappar varandra). USA är en stat som i mångt och mycket präglas av den retributiva synen (ergo, dödsstraff), men det går inte att förneka att världen nu är en massmördande islamistisk terrorist mindre – och att det borde föra med sig positiva effekter, särskilt för de muslimer som drabbats hårdast av bin Ladins religiösa kall.

I stället för att gräva mig djupare i den frågan, vill jag lyfta fram varför jag personligen tar ställning mot den blodtörstiga, retributiva rättvisesynen, för den evidensbaserade, instrumentalistiska.

Och jag gör det med ett citat från Richard Dawkins, som jag hittade via bloggaren och docenten Niclas Berggren när han diskuterade Mårten Schultz’ DN-krönika:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics. When a computer malfunctions, we do not punish it. We track down the problem and fix it, usually by replacing a damaged component, either in hardware or software.

[...]

Why is it that we humans find it almost impossible to accept such conclusions? Why do we vent such visceral hatred on child murderers, or on thuggish vandals, when we should simply regard them as faulty units that need fixing or replacing? Presumably because mental constructs like blame and responsibility, indeed evil and good, are built into our brains by millennia of Darwinian evolution. Assigning blame and responsibility is an aspect of the useful fiction of intentional agents that we construct in our brains as a means of short-cutting a truer analysis of what is going on in the world in which we have to live. My dangerous idea is that we shall eventually grow out of all this and even learn to laugh at it [...] But I fear it is unlikely that I shall ever reach that level of enlightenment.

I går dog Usama bin Ladin. Lika säkert som att han redan har uppnått martyrstatus hos världens jihadister, lika säkert är det att han var en trasig, farlig ”dator” som behövde kopplas bort från mänsklighetens nätverk. Eller stängas av.

Likafullt är etiken bakom USA:s agerande början på en intressant diskussion.

Egna tankar?

Referenslänkar:

 

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Därför borde fler bränna Koranen

YouTube Preview Image

There’s nothing inherently wrong with criticizing Islam, or burning a copy of the Muslim holy book, or drawing Muhammad. I see nothing wrong with doing those things in protest of how radical Muslims have reacted against them — to me, that’s different from doing it out of pure hatred of Muslims.

That’s why I loved Draw Muhammad Day (DMD) last year. As more people draw Muhammad, the stigma against doing it goes away, and the people who oppose it just look more and more ridiculous. You realize it’s a silly rule that doesn’t apply to non-Muslims and no one has the right to stop you from doing it.

Thunderf00t calls it “diffusion of the threat by dilution.”

Via The Friendly Atheist:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utmärkt om den farliga bluffen homeopati

YouTube Preview Image
Kategori: Nyhetsflödet Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,