I dag föll den nya domen i Högsbymordet

Bakgrund från DN.se:

Klockan 11 meddelades domen i Högsbyfallet där sonen i en familj tidigare dömts för mordet på Abbas Rezai.

Nu dömer Göta hovrätt föräldrarna, Raoof Ataei och Leyla Ataei. som [sic] för hedersmordet. De döms till tio års fängelse.

Göta hovrätt var enig i sin dom. Båda föräldrarna döms för mord och de utvisas ”för all framtid”. Sonen i familjen, som tidigare fällts för mord, har samtidigt fällts för medhjälp till mord. Straffet blir sluten ungdomsvård på ett år och fyra månader. Han ska inte utvisas från Sverige.

Efter att domen meddelades säkrade jag en pdf-kopia. (Du återfinner den inte bland referenserna nedan. Ring eller mejla Göta hovrätt om du vill ha en egen kopia, målnummer B 1338-11.) Det är en utförlig dom som är såväl saklig som resonerande – något av ett konststycke mitt uppe i all den jävlighet som är hedersmordet av Abbas Rezai.

I slutändan tycks sonens, Abdulmajid Ataei (nedan Majid), ändrade vittnesmål ha varit det som vägde tyngst. Jag gör inte anspråk på att vara sakkunnig här, men utifrån strävan efter logisk följdriktighet tillsammans med den tekniska bevisningen och andra vittnesmål, är hans berättelse den enda av de tilltalades som inte leder till den ena motsägelsen efter den andra.

Läs och begrunda Majids vittnesmål, om du har mage för det.

Majid Ataei har berättat i huvudsak följande: Raoof och Leyla bestämde över familjen. Raoof var familjens överhuvud. Om barnen kom med egna förslag fick de stryk. Zarah fick inte titta på tv, klippa håret kort eller på egen hand använda datorn. Hon fick inte heller ha mobiltelefon. Alireza och Mohammad, hans bröder, höll Zarah sällskap när hon var ute. De skulle bl. a. kontrollera Zarahs hår. Om Zarah bröt mot reglerna skulle de slå henne. Om de inte slog Zarah blev de själva straffade. Leyla slog barnen med vattenslang och kablar.

Leyla och Raoof var mycket arga över att Zarah levde tillsammans med Abbas. De sade att Zarah hade förstört familjens heder och att hon lika gärna kunde ha varit död. Enligt Raoof var hundar mycket bättre än Zarah. Leyla kontaktade Bibi Hawa Sadat som bodde i Skellefteå. Leyla sade till Bibi att om Bibi gömde Zarah så visste Bibi vilka konsekvenserna skulle bli. Vid ett tillfälle ringde Abbas till Leyla. Leyla sade till Abbas att denne skulle låta bli hennes dotter för annars skulle Abbas få vad denne förtjänade. Raoof talade också med Abbas och sade att det var ”kört” om Abbas inte lämnade Zarah. Under besöket i Skellefteå var Leyla mycket upprörd och kunde vräka ur sig vad som helst. När han och Leyla kom till huset där Abbas bodde gick Leyla in i bostaden utan att knacka på dörren. Därefter sökte Leyla igenom bostaden. I bostaden fanns tre män. Leyla var hotfull mot dem.

De åkte tillbaka till Högsby. Efter ett tag förändrades Leylas och Raoofs inställning till Zarahs bortavaro från hemmet. Hans föräldrar berättade för honom att Zarah och Abbas skulle komma till Högsby för att gifta sig. Raoof och Leyla betedde sig dock inte som att de verkligen menade att Abbas och Zarah skulle få gifta sig. Hans föräldrar sade att det hade varit bättre om de inte haft en dotter. Raoof köpte hundkexen som påträffats i köket. Raoof sade att eftersom Zarah inte var bättre än en hund så kunde hon äta hundmat. I deras kultur så anses hundar vara smutsiga.

Han blev tillsagd att hämta den aktuella kniven och fotografera sig med den. Han gjorde så och tog några bilder med självutlösaren. Alireza tog också några bilder på honom. Han fotograferade eftersom det påminde honom om filmerna om Rambo. Efter att han hade fotograferat såg han inte till kniven. Han och Alireza brukade leka med baseballträet. Det förvarades i skåpet som stod i hallen i den vänstra lägenheten. Järnröret hade han inte sett före det att den aktuella händelsen inträffade.

Raoof hälsade inte ens på Abbas när denne kom. Raoof slängde in Abbas väska i den vänstra lägenheten. Abbas och Raoof gick in i den mellersta lägenheten. Zarah gick in i den vänstra lägenheten. Raoof brukade hålla isär männen och kvinnorna i familjen. Rolf Kalén och Jaroslav Holinka försökte lugna ned situationen. När Rolf Kalén och Jaroslav Holinka hade lämnat fastigheten fanns det inga andra personer än familjemedlemmarna i lägenheterna. Han och Abbas satte sig i en av de två sofforna som stod i vardagsrummet i den mellersta lägenheten. Han satt till höger och Abbas något till vänster om mitten. Ett soffbord var placerat framför soffan. Raoof lämnade den mellersta lägenheten och gick till den vänstra lägenheten där Leyla och Zarah var. Raoof och Leyla var arga på Zarah. Efter att tag kom Raoof tillbaka till den mellersta lägenheten och satte sig på en stol intill soffbordets ena hörn. Raoof började ställa frågor till Abbas om dennes släkt. Vid detta tillfälle var Alireza troligen inte i den mellersta lägenheten. När han skulle hämta en bricka med te såg han att Leyla krossade två tabletter på en bit papper. Han är säker på att Leyla krossade tabletter. Hon brukade använda sömntabletter, dock utan att först ha krossat dem. Hon lade de krossade tabletterna i ett saftglas och gick med detta till den vänstra lägenheten. Leyla kom tillbaka till den mellersta lägenheten och gick in i köket. När de hade druckit teet gick han dit. Då såg han att Leyla stod vid spisen. När han kom tillbaka till vardagsrummet frågade Raoof varför Abbas inlett en relation med Zarah. Abbas sade att det var fel men att man måste förlåta någon gång. Abbas såg rädd ut. Raoof började hota att han skulle döda Abbas. Situationen blev obehaglig och han gick mot dörren till hallen. Han ville lämna vardagsrummet när Raoof skrek att det var Abbas största misstag att komma med Zarah till Högsby. Leyla kom in i vardagsrummet. Hon rörde sig snabbt och höll en gryta med båda händerna. Hon kastade innehållet i grytan på Abbas som satt i soffan. Han tror att Abbas lutade sig bakåt relativt mycket när vätskan träffade honom i ansiktet. Abbas försökte skydda sig med händerna men han hann nog inte med det. Abbas sprang mot dörren till hallen. Raoof skrek att Abbas skulle stoppas och att denne inte fick lämna lägenheten. Leyla tog tag i Abbas kavaj och drog tillbaka denne. Abbas var först ut i hallen, sedan kom Leyla. Han tryckte sig mot ena väggen i hallen när Leyla tog tag i Abbas kavaj och stod inte i vägen för Abbas. Raoof tog ett basebollträ och slog Abbas med det. Det första slaget träffade Abbas högt upp på ryggen. Det andra slaget tog i dörrkarmen. Slagträet gick av. Leyla höll fortfarande fast Abbas. Raoof tog ett järnrör och slog Abbas med det två till fyra gånger. Ett av slagen träffade uppe på Abbas huvud. Leyla var nära Abbas och Raoof. Abbas låg inte ned utan var framåtböjd. Han hindrade inte Abbas när denne försökte fly från lägenheten. Raoof sade till honom att hämta kniven. Han frågade vilken kniv Raoof menade. Raoof sade att det var den som låg på hatthyllan. Han gjorde som han hade blivit tillsagd. Om han inte hade hämtat kniven skulle Raoof ha attackerat honom. Han kände sig maktlös. När han hade hämtat kniven sade Raoof till honom att hugga Abbas, men han kunde inte förmå sig till att göra det. Raoof sade med ”den stora rösten”, den Raoof använde när han var arg, att han skulle hugga Abbas. Han svarade återigen att han inte kunde göra det. Eftersom det handlade om att ta ett liv kunde han säga emot Raoof. Han förstod att Raoof skulle använda kniven mot Abbas. Raoof tog kniven ur hans hand och började hugga Abbas över hela kroppen. Första hugget träffade Abbas rygg. Raoof siktade även mot halsen. Raoof utdelade vissa hugg med en hand och vissa hugg med båda händerna. Abbas försökte resa sig upp, men Raoof och Leyla tryckte ned Abbas. Raoof högg fem till nio gånger och rörde sig runt Abbas under tiden. Slutligen hamnade Abbas vid garderoben i hallen. Raoof fortsatte att hugga. Han deltog inte i attacken mot Abbas. Han var chockad av det som hände. I samband med detta knackade det på ytterdörren. Leyla öppnade dörren. Utanför stod Zarah och Mohammad. Leyla lämnade snabbt lägenheten och stängde ytterdörren. Raoof sade högt till honom att kontrollera om Abbas levde, men han visste inte hur han skulle göra det. Han tog några steg i riktning mot Abbas och han upplevde det som mycket hemskt. Det var overkligt. Raoof gav honom kniven och sade att han skulle tvätta den. Han tror inte att han använde diskmedel. Han lade kniven på diskbänken men blev sedan blev tillsagd att flytta på den. Han tog då kniven över bladet. Vid detta tillfälle hade Leyla och Raoof plastpåsar på händerna. Han bar jeans vid tillfället; det stänkte blod på dem. Han har fortfarande mardrömmar om händelsen. Han minns hur Abbas skrek och sprang mot dörren. Han kan inte förlåta sig själv för att han inte ingrep.

Efter händelsen sade han att de borde ringa polisen, men det tillät inte Raoof och Leyla. Ungefär en halvtimme innan de lämnade Högsby sade Raoof att han skulle gå till den mellersta lägenheten för att kontrollera om Abbas var död. Han öppnade dörren lite grann, tittade in och kunde se att Abbas i vart fall inte andades. Därefter sade Raoof att han skulle köra ut bilen. När Leyla och Zarah kom ut höll Leyla i Zarah, vilket han tolkade som att Zarah inte kunde gå utan hjälp. Raoof sade att han skulle köra till Göteborg. Raoof var arg under färden och sade att de borde lämna Zarah utmed vägen eller i skogen. Han ignorerade Raoof och sade till slut att han inte ville att de skulle göra det. Raoof blev då arg och anklagade honom för att ta Zarahs parti. När de hade kommit till Göteborg körde de vidare till Malmö. Därefter kom de till Köpenhamn, varpå de fick de kontakt med Mobin och åkte till dennes lägenhet. Där berättade Raoof för Mobin att Abbas dött. Leyla hade problem med brännskadorna och Mobin ordnade med salva. Mobin berättade att underåriga som fällts i domstol i Danmark för liknande gärningar hade dömts till låga straff. Raoof och Leyla sade därför att han, Majid, skulle ta på sig gärningen. Om han inte gjorde det skulle föräldrarna inte kunna ta hand om hans syskon. Han gick därför med på att ta på sig gärningen. Raoof, Leyla och Mobin gick igenom vad han skulle säga. De sade att han skulle säga att Raoof hade varit på toaletten, att Leyla befunnit sig i den vänstra lägenheten och att han och Abbas hade börjat bråka med varandra. Han skulle även säga att Raoof inte hade kunnat förhindra gärningen. Leyla sade vid något tillfälle att om någon frågade om sömntabletter så skulle han inte säga något om det. De åkte tillbaka till Sverige varpå han anmälde sig hos polisen.

Efter att Raoof och Leyla hade släppts ur häkte uppmanade de honom fortlöpande att han skulle hålla fast vid sin berättelse. Den slutna ungdomsvården avtjänade han på Sundbo ungdomshem i Fagersta och på Johannisbergs ungdomshem i Kalix. På Johannisberg fick han behandling av bl.a. psykologen Andrea Aspegren.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Draw Muhammad Day 2

I dag går andra utgåvan av Draw Muhammad Day av stapeln. Förra året sammanställde jag en egen publicering av Muhammed-teckningar, men har i år inte haft tid att engagera mig i frågan.

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Censurerad Non Sequitur

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , ,

Världens mest fruktade man


Via Pharyngula.

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

En dikt om sharia

Ex-muslimen Nessrriinn skriver poesi. I bakvattnet av publicerade Muhammed-teckningar tycker jag att du ska lyssna på hennes dikt om sharia, den muslimska lag som ”rättrogna” lutar sig mot när de hävdar att hädare, som Lars Vilks och Salman Rushdie, måste bestraffas med döden.

Sharia har även en hel del att säga om hur homosexuella, otrogna kvinnor och avfällingar (folk som lämnar tron) ska behandlas.

I slutändan är det ofrånkomligt. Den som försvarar deras rätt att genom hot om våld slippa se ”profeten” i bild, försvarar i längden också övriga konsekvenser av sharia.

Varning för starkt innehåll.

YouTube Preview Image

Bonus: Eftersom jag tycker att hon är fantastisk bjuder jag på en till, där hon pratar om hur hennes kritiska inställning till islam (och alla andra religioner) går hand i hand med ett kärleksbudskap.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den 20 maj tecknar vi profeten Muhammed

YouTube Preview Image

Okej? Bra.

(Erkänner på förhand att jag hade tvåa i bild, men ska göra ett ärligt försök.)

(Vågar du mejla mig din teckning kommer jag självklart publicera den här.)

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Kan. Inte. Låta. Bli.

Jag vet att jag måste ta en paus snart; det här börjar bli för enkelt.

Men ändå. Ibland går det inte att låta bli.

Jag lämnar över ordet till Louis C.K.

YouTube Preview Image

Fotnot: Den som anser att jag bara raljerar kan läsa den här debattartikeln i stället, där Johann Hari ger en mer välbalanserat kritisk inblick i religionernas särställning i samhället – och varför vi måste sluta tillåta dem att begå det ena brottet efter det andra.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Men Efva då

Aftonbladet frontar i dag med nyheten om ”Jihad Jane”, en amerikansk kvinna som planerade att mörda den svenske konstnären Lars Vilks.

Som din främste sanningssökare kan jag avslöja att Aftonbladet har missuppfattat allt – som så många gånger förr.

Den skyldiga är Efva Attling.

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , ,

Är jag mordhotad?

Jag har på mig samma jeans som i går. Som i natt. Den roliga natten. Den berusade natten. Natten jag minns men bara nästan. Du vet, lite tjo och tjim och hej vad vi dricker och nu är det whisky och där somnade jag visst. Tjoflöjt.

Sitter fortfarande kämpandes med morgondagens artikel, justerar positionen och känner plötsligt något i bakfickan. Sticker ned handen och fiskar upp spetsen av en pistolkula.

En maddafakking pistolkula i mina jeans. Som jag inte minns. Som jag tvivlar på att jag har lagt där själv.

Vad är det här? Har någon smugit förbi mig, stuckit ned den i bakfickan och på så vis skickat en signal?

– Passa dig, din jävel. Jag har en kula med ditt namn på.

Någon som vet? Någon som var med i går som kan förklara varför jag har ammunition i fickan?

Jösses. Liksom.

Är det nu jag ska ansöka om skyddad identitet?

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , ,