Hon pratar om alkoholreklamen, så klart. Den reklam som egentligen inte är tillåten, men som ändå förekommer tack vare kryphål och internationella plattformar.

Som en före detta hårdsupare som blivit absolutist har jag ett par saker att flika in i ärendet. Det första är att jag aldrig tänker befatta mig med IOGT-NTO eller någon annan gren av nykterhetsrörelsen – vars medlemmar har en närmast religiös hållning till nykterhet.

Det andra är att det är ljuvligt skoj att webbutgåvan av Carlstedts debattartikel klyvs av en banner med alkoholreklam.

Det är inte så att jag går runt och tänker på det dagligen, däremot. Tvärtom ganska sällan, efter över ett års nykterhet. Men i dag föll det sig annorlunda.

Titta på den här reklamfilmen. Visst är den lysande? Manuset, scenografin, redigeringen, Willem Dafoes rollprestation: allt är genomgjutet.

Det enda smolket i bägaren är avsändaren, Jim Beam.

Sicken djävla dynga.

Click here to view the embedded video.

365 dagar som gjorde livet bättre.

I lördags fick jag en påminnelse om vad jag inte gillar med den berusade världen – vad jag valde bort. Trots det försökte jag hålla humöret uppe för vännernas skull, men var tillbaka hemma strax efter midnatt.

I dag firar jag niomånadersdagen med en kopp te. Och ler åt alla som har synpunkter på att jag räknar dagarna; alla som säger att jag måste välja vilket fack jag vill placeras i om jag ska få leva livet på mitt sätt.

Dra åt helvete.

Hjärnan kommer börja fungera normalt inom en vecka, till dess andas jag djupt och sysselsätter mig så gott jag kan.

Det här är min sista snus.

Det är mitt liv just nu. Efter ett år som rymt tillnyktrande, tvivel, självreflektion, femtio fackböcker och textproduktion à la en tegelstensroman, har allt ställts på ända. Eller fallit på plats, beroende på hur du väljer att se på saken.

Plötsligt känner jag hälsan återvända. Nio träningspass förra veckan, sju den här. Ingen sprit, inga cigg, snart slut på snus. Piporna njuter jag när tillfälle ges – med gott samvete, den last jag behöver.

En av er kommenterade i går. Skrev att R. har gjort mig tråkig, att jag begår ett stilbrott som bryter ungkarlslivet och låter mig själv kallas ”darling”.

Ronja kallar mig darling och det är den största lycka jag känt sedan jag minns inte när. Men vi träffas för sällan.

Ja, hon heter Ronja; i morgon åker jag för att spendera helgen med henne i Stockholm. Tiden vi är ifrån varandra påverkar mig, men inte mina chanser att vara ”tillräckligt rolig” i bloggen.

Tillräckligt rolig. Jag vet knappt vad det innebär, men när jag stiger in på SATS klockan halv sju varje vardagsmorgon är rolig det sista ordet på mina läppar. I stället känner jag energi och framtidstro. Det kan sluta hur som helst. Jag känner inte igen mig själv. Livet är aldrig enkla svar. Jag är inte enkel, ej heller hon.

Det är vad jag klamrar mig fast vid: chansen till förändring. Jag vet inte var jag är på väg, men jag är övertygad om att det kommer utveckla såväl min personlighet som mitt skrivande. Skärper jag till mig kanske det till och med slutar lyckligt. Gör det inte det, blir det en fråga att hantera när den väl dyker upp.

Om jag bara kunde få tummen ur i kväll och faktiskt skriva den där krönikan, skulle allt vara guld och gröna skogar. Men fortfarande en jävla massa träningsvärk.

Nu vet du.

”Skulle faktiskt vara intressant och se vad du Philip tycker om det svenska monopolet på alkohol nu när du sedan ett bra tid (starkt jobbat) tillbaka inte dricker alkohol.”

Okej? Okej. Jag är liberal; det är gött att vara full; vuxna människor ansvarar, på gott och ont, för sina egna handlingar, inklusive vad de stoppar i sina kroppar; hittills har inget övertygat mig om att den svenska modellen är världens bästa policy för att minska de negativa effekterna av missbruk; låt folk handla sprit när och som det passar dem. Att jag är nykter sedan över åtta månader förändrar inte min inställning till vare sig alkohol eller svaga karaktärers förmåga till självdestruktivt beteende oavsett samhällets lagar och förordningar. Det betyder enbart att jag har gjort ett personligt val att utöva självdisciplin i stället för att dricka mig redlös kväll efter kväll.

Utöver det tycker jag fortfarande att det är roligare att umgås med berusade människor jämfört med stela absolutister – men det säger mer om mig än om dem.

Och ja, varje gång jag träffar R. försöker jag supa ned henne. Det gäller att öka chanserna till lite kuttrasju, så att säga.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.

Click here to view the embedded video.

Jag har fortfarande ingen aning om vad han ville eller menade, det enda jag vet är att jag lämnade honom trettio minuter tidigare och att han då drack två Mojitos – samtidigt.

Vilket tydligen gjorde succé på hemmafronten.

Inget förändras, men jag är lyckligare nu än då.