Pengar | Philip Wildenstam | Med förnuft och känsla, pucko

1 juli 2011: Nyhetsflödet

En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Comments

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: Afrika, Argumentationsfel, Bibeln, Brott, Debatt, Demokrati, Dilsa Demirbag-Sten, DN, Etnicitet, Forskning, Galago, Hedersmord, Hedersvåld, Humanism, Invandrare, Invandring, Irak, Islam, Islamofobi, Jämställdhet, Juridik, Koranen, Kristendom, Kultur, Liberalism, Logik, Mänskliga rättigheter, Moral, Mordhot, Norge, Övergrepp, Paulina Neuding, Pengar, Per Gudmundson, Populism, Rasism, Sekularism, Sharia, Somalia, Statistik, SvD, Sveriges riksdag, Upplysningen, Våld

8 juni 2011

Mässlingsråd som dödar

Antroposofernas (sekten bakom varumärket Saltå kvarn) vidriga människosyn uppmärksammas äntligen i media, genom en debattartikel i DN av barnläkaren Mats Reimer.

Den skattefinansierade Vidarkliniken i Stockholms län har på sin hemsida lagt ut råd om antroposofisk behandling av mässlingen. Rekommendationerna – som vänder sig till föräldrar – innehåller tyvärr allvarlig desinformation. Bland annat påstås felaktigt att vaccination mot mässlingen kan orsaka autism och att febersjuka barn ska gnuggas med borste för att utslagen ska blomma ut över hela kroppen. Vidarkliniken motarbetar härigenom det viktiga smittskyddsarbete som övriga läkare inom Stockholms läns landsting bedriver. Nu måste politikerna ingripa och se till att kliniken lever upp till samma krav som andra vårdcentraler, skriver Mats Reimer.

Som vetenskaplig skeptiker finns det en fråga jag får oftare än andra: Varför lägger jag mig i vad andra tror, varför kan de inte få leva och verka i fred?

Det enkla svaret är: Därför att idioter tenderar att aldrig hålla käften. Tvärtom missionerar de ofta sina budskap till alla som gitte lyssna, maskerade under självpåtagna mantlar av auktoritet.

Och som du säkert redan vet vid det här laget, dåliga råd – särskilt de som saknar evidens men ändå kommer från någon som utger sig för att veta vad hon pratar om – kan döda.

Dr Mats Reimer fortsätter:

Antroposofiska läkare är ofta negativa till vaccinationer, liksom Rudolf Steiner var. Man anser att barnens infektioner är andligen utvecklande; man vill att barnen skall genomgå mässling och avstår därför från vaccin. Skolmedicinen däremot ser mässling som en allvarlig virusinfektion som fortfarande dödar 100.000-tals barn varje år. Att vaccinera alla barn i världen mot mässling är ett prioriterat mål för WHO. Vi är på rätt väg och tack vare vaccinering har dödstalen minskat med 75 procent de senaste tio åren. I framtiden hägrar målet att helt utrota sjukdomen så som man lyckades göra med smittkopporna.

Även i europeiska länder är det vanligt att barn med mässling blir så sjuka att de behöver läggas in på sjukhus, och komplikationer är inte sällsynta. Hos enstaka välnärda och tidigare helt friska barn, ungefär ett per tusen, orsakar mässlingvirus en allvarlig hjärninflammation med stor risk för hjärnskada eller till och med död. En promille kan låta som en liten risk, men det betyder att om vi inte alls vaccinerade kan man befara att bortåt 100 svenska barn varje år skulle dö av mässling, eller överleva fast med svåra handikapp.

Dagen efter debattartikeln diskuterades den i en ledare i SvD, av Sanna Rayman:

Mässlingen är numera en sjukdom som syns sällan och som tar allt färre liv. Det betyder inte att sjukdomen har blivit ofarlig, det betyder att vi har blivit bättre på att hantera den.

Därför är det upprörande att läsa (DN Debatt igår) om hur den skattefinansierade antroposofiska Vidarkliniken i Stockholm sprider desinformation, skrämmer bort människor från ett vaccin som räddar liv samt ger behandlingsråd som framstår som rena galenskapen.

Varför betalar vi för detta?

Det kan vi fråga oss, helt klart. Sanna Rayman tar i ledaren även upp en text av Roald Dahl, som förlorade sin sjuåriga dotter i just mässlingen.

Jag blev nyfiken på vad Dahl hade att säga i ämnet. Som väntat är texten så stark att den förtjänar att återges i sin helhet.

Peter Olausson på Faktoider står för den svenska översättningen.

Roald Dahl:

Olivia, min äldsta dotter, fick mässling när hon var sju år gammal. Jag minns hur jag ofta läste för henne vid sängen allt eftersom sjukdomen fortskred, utan att känna mig särskilt orolig. Så en morgon, när hon var en god bit på bättringsvägen, satt jag på sängen och visade henne hur man kan göra små djur av kulörta piprensare. När det blev hennes tur märkte jag hur hennes fingrar och tankar inte samarbetade, hon kunde inte göra någonting.

”Mår du bra?” frågade jag.

”Jag känner mig trött,” sade hon.

En timme senare var hon medvetslös. Tolv timmar senare var hon död.

Mässlingen hade övergått till någonting förfärligt som kallas mässlingsencefalit [hjärninflammation] och det fanns inget läkarna kunde göra för att rädda henne.

Detta var 1962, tjugofyra år sedan, men än idag är det så att om ett barn med mässling utvecklar samma dödliga reaktion som Olivia gjorde, så finns det fortfarande inget läkarna kan göra för att hjälpa henne.

Å andra sidan kan föräldrar idag göra något för att förhindra att samma tragedi inträffar deras barn. De kan se till att få sitt barn immunt mot mässling. Jag kunde inte göra det för Olivia 1962 eftersom man på den tiden ännu inte hade fått fram något pålitligt mässlingsvaccin. Idag finns det bra och säkra vacciner tillgängliga för alla familjer och det enda ni behöver göra är att fråga er läkare.

Det är fortfarande inte allmänt accepterat att mässling kan vara en farlig sjukdom.

Tro mig, det är den. Jag tycker att föräldrar som idag förvägrar sina barn vaccinering riskerar deras liv.

I Amerika, där mässlingsvaccinering är obligatorisk, har mässling liksom smittkoppor praktiskt taget försvunnit.

Här i Storbritannien har vi fortfarande hundratusen fall av mässling om året, eftersom så många föräldrar inte låter vaccinera sina barn, på gund av motsträvighet, okunnighet eller rädsla.

Av dessa hundratusen kommer tiotusen att lida av komplikationer.

Minst tiotusen kommer att få öron- eller lunginflammation.

Cirka tjugo kommer att dö.

BEGRUNDA DET.

Varje år kommer cirka tjugo barn i Storbritannien att dö av mässling.

Hur är det då med riskerna med vaccinering?

De är praktiskt taget obefintliga. Lyssna här. I ett område med ca 300 000 invånare kommer ungefär ett barn på 250 år att utveckla allvarliga bieffekter av vaccineringen! Risken är en på miljonen. Jag skulle tro att risken är större att ditt barn kvävs av en chokladbit än att det blir allvarligt sjuk av en mässlingsvaccination.

Så vad i hela friden oroar ni er för?

Faktum är att det närmast är brottsligt att låta ditt barn vara ovaccinerat.

Den bästa åldern är 13 månader, men det är aldrig för sent. Alla skolbarn som ännu inte blivit vaccinerade borde be sina föräldrar att ordna det så snart som möjligt.

Jag tillägnade Olivia två av mina böcker, den ena var James och jättepersikan. Då levde hon fortfarande. Den andra var SVJ, tillägnad hennes minne sedan hon dött av mässlingen. Du kan se hennes namn i början av båda dessa böcker. Och jag vet hur glad hon skulle ha blivit om hon kunnat veta att hennes död hjälpte andra barn att slippa sjukdom och död.

Referenslänkar:

Comments

Kategori: Politik Skepticism Vetenskap
Etiketter: Antroposofi, Barndom, DN Debatt, Föräldraskap, Idioti, Läkare, Livet, Mässling, Mats Reimer, Mord, Pengar, Peter Olausson, Pseudovetenskap, Roald Dahl, Rudolf Steiner, Saltå kvarn, Sanna Rayman, Sekt, Sjukdom, Stockholm, Vaccin, Vidarkliniken, WHO

1 juni 2011

May the bioenergi be with you

Tic-Clip, i stället för en bjällra?

Som hundägare har jag genom åren stött på både det ena och det andra. Om du tror att huskurer och dylikt, där den ena är än mer korkad än den andra, är reserverade för oss människor, tänk igen. (Fast skyll inte på djuren. This is all on us.)

Trots det tappade jag hakan under gårdagens besök i djuraffären, när jag skulle köpa mat till Zamzon. Till den grad att jag höll på att glömma bort torrfodret.

Det enda jag kunde göra var att läsa reklamtexten alldeles intill kassan, på första parkett inför alla kunder.

”Skydda ditt djur mot fästingar! Tic-Clip är laddat med bioenergi som skapar ett oscillationsfält runt ditt husdjur.”

Pris: 399 riksdaler.

Den unga tjejen bakom kassan tittade på mig medan jag läste texten en gång till:

Anibio Tic-Clip erbjuder en revolutionerande metod för att skydda ditt husdjur från fästingar och loppor, utan bekämpningsmedel, fästingdroppar, sprayer eller lokal applicering av något slag!

Tic-Clip är laddad med bioenergi som skapar ett oscillationsfält runt ditt husdjur som stöter bort skadeinsekter i två år. Detta fästingmedel skapades i Tyskland och har varit en stor succé i hela Europa.

VATTENTÄT, LUKTFRI, INGET BATTERI, UPP TILL 2 ÅRS SKYDD!

När jag läste texten en tredje gång, i stället för att sträcka över mitt kontokort, la hon på ett leende och gjorde entré i min värld av häpnad.

”Den där är väldigt populär,” sa hon.

Jag kunde inte – ville inte – gå i klinch. Förmågan att genomskåda idioti förutsätter ett visst mått kritiskt tänkande. Och hur mycket vi än skryter över att leva i ett sekulariserat, akademiskt land, är kritiskt tänkande inget som kommer med modersmjölken. Långt därifrån.

”Det tror jag säkert,” svarade jag och sträckte över kontokortet för att betala hundmaten. Min förhoppning var att signalera att jag inte var intresserad av fortsatt konversation, att ämnet därmed var dött.

”Vi har kunder som berättar att de nästan helt sluppit fästingproblemet,” sa hon.

”Min hund får aldrig fästingar,” ljög jag och gick, efter att ha önskat henne en fortsatt fin dag.

En googling avslöjar att Tic-Clip sprids inom husdjurskretsar både i Europa och USA. I nätforum diskuteras produkten av djurägare som ”upplever att fästingarna åtminstone har minskat något” och den går att köpa både online och hos fysiska återförsäljare.

I nätbutiken Fastinghalsband.se marknadsförs Tic-Clip med i stort sett samma ord som mötte mig i djurbutiken i Karlstad (jag tog mig friheten att citera dem ovan) och priset är detsamma: fyra hundra kronor.

Bonusen de bjuder på, jämfört med djurbutiken, är ett försök att förklara magin bakom Tic-Clip:

Det låter flummigt men väldigt många djurägare och uppfödare är nöjda med fästingbrickan. [...] Tic-Clip funktion är lite abstrakt jämfört med det traditionella insektsgifter, men produkten är resultatet av många års forskning och Tic-Clip har väldigt många nöjda användare.

Vem som stått för forskningen och hur den utförts nämns så klart inte. Konstigt vore väl annat, att hänvisa till forskning om hur man tillverkar nyckelbrickor och marknadsför dem som ”bioenergiska” torde minska trovärdigheten.

Fast kanske inte. Lurendrejeri och kvacksalveri existerar inom nästa alla branscher. Sorgligt nog tycks det aldrig råda brist på kunder.

Eftersom den här produkten ändå framstår som harmlös (inte sant?), varför är jag så nedlåtande mot de stackare som slösar hundratals kronor på ett verkningslöst halsband åt hunden eller katten? (Kanske tusentals, om de är nöjda och köper flera exemplar.)

Därför att fästingar är ett reellt problem för både människa och djur. Därför att produkter som Tic-Clip riskerar att vagga in kunderna i falsk säkerhet utan att erbjuda ens en gnutta förhöjt skydd.

Fästingar är smittbärare. Borrelia, anaplasmos och TBE är tre sjukdomar som kan drabba djur vars ägare är oaktsamma. Eller ägaren själv, om fästingen lämnar djurets päls och klättrar över till människan.

Nåväl. Att vara korkad är inte straffbart. Och sjuk kan du bli oavsett hur försiktigt du lever.

Att spendera fyra hundra spänn på Tic-Clip är däremot ett effektivt sätt att demonstrera för omvärlden att du är olämplig som husdjursägare. Och då har vi inte ens gått in på vad det säger om företagen som väljer att sälja bluffen.

Referenser:

Comments

Kategori: Skepticism Vetenskap
Etiketter: Anaplasmos, Bioenergi, Borrelia, Fästingar, Forskning, Hund, Husdjur, Idioti, Intelligens, Källkritik, Karlstad, Konfirmeringsbias, Kvacksalvare, Livet, Magi, Pengar, Pritax AB, Sjukdom, TBE, Tic-Clip, Zamzon

31 maj 2011: Nyhetsflödet

Vad är grejen med forskning som bekräftar vad vi redan vet?

Alkoholkonsumtion försämrar reaktionsförmågan. Kvinnor som får ryggmärgsbedövning i samband med barnafödsel upplever mindre smärta. Alzheimerspatienter är sämre bilförare. Feta män har svårare att hitta partners. ”Roliga” träningsformer får ungdomar att träna mer än ”tråkiga”. Och så vidare.

Vad är egentligen grejen med forskning som bekräftar vad vi redan vet? Med jämna mellanrum publiceras nya studier i stil med ovan. Vi skakar våra huvuden och muttrar om slöseri på skattepengar och forskningsanslag.

Tyvärr har vi oss själva att skylla, i breda drag.

[T]here’s more to duh research than meets the eye. Experts say they have to prove the obvious — and prove it again and again — to influence perceptions and policy.

”Think about the number of studies that had to be published for people to realize smoking is bad for you,” said Ronald J. Iannotti, a psychologist at the National Institutes of Health. ”There are some subjects where it seems you can never publish enough.”

Indeed, people are still arguing about cigarettes almost 50 years after the U.S. surgeon general first linked their use to cancer and lung disease. In a recent issue of the Canadian Medical Assn. Journal, a detailed analysis painstakingly laid out a notion that most take for granted: that secondhand smoke in cars is bad for children.

Duh.

Att veta vad som är sant och agera därefter går alltför sällan hand i hand. Lägg till människans osvikliga förmåga att gömma sig bakom mantrat ”Jag har min sanning!”, så kan du börja närma dig frustrationen som upplevs av vetenskapsmän världen över.

[C]onsider the case of Harvard sleep expert Dr. Charles Czeisler, who has spent about $3 million over the years demonstrating over and over that doctors who don’t get enough sleep make mistakes on the job.

This seems painfully clear. But getting the medical establishment to start believing it — much less change the rules governing doctors’ working hours — has taken Czeisler the better part of three decades. Long shifts for interns and residents are a staple of hospital culture.

When Czeisler presented evidence that workers on rotating shifts at a chemical plant suffered on disrupted sleep, the medical establishment said that doctors were different. When he published results showing that physicians’ 24-hour-plus shifts contributed to car accidents and attention lapses at work, some acknowledged it might be true — but not for them.

Everyone had an anecdote. Czeisler had data. ”It was dismissed out of hand,” he said. ”They use the same argument over and over, even when we’ve tested it. It drives me up the wall.”

Utöver att bekräfta det självklara, för att bekämpa attityder och regelverk som strider mot sunt förnuft, finns det ytterligare en aspekt av forskningen som är minst lika viktig:

Att motbevisa vad vi anser oss veta tack vare samma ”sunda förnuft”.

Sometimes, a study that seems poised to affirm the conventional wisdom produces a surprise. Many have taken the value of popular programs like DARE — in which police warn kids about the dangers of drug use — as an article of faith. But Dennis Rosenbaum of the University of Illinois at Chicago and other researchers have shown that the program has been ineffective and may even increase drug use in some cases.

Exemplet ovan kanske är luddigt för oss i Sverige, långt från USA:s misslyckade krig mot droger (även om vår lag präglas av samma naiva nolltolerans). Lyckligtvis ger fysikern Tom Swanson prov på ett tydligare fall när han kommenterar LA Times-artikeln som citeras ovan:

[C]onventional wisdom isn’t always right. It’s necessary to do studies to confirm that actions are having the outcomes we think they are, even if nine times out of ten they do. One of the more famous examples is the conventional medical wisdom that peptic ulcers were caused by stress or spicy foods, and how that colored their treatment. Because that conventional wisdom was challenged, we learned that most of these ulcers are cause by the Helicobacter pyloribacterium.

För att vi ska få vår världsbild skakad med jämna mellanrum behövs även studier som inte ens orsakar minsta lilla vibration. All forskning kan inte revolutionera världen du och jag lever i, men det minskar inte behovet av forskning på både högt och lågt. I stället för att se ”uppenbara resultat” som ett misslyckande, tycker jag att du kan unna dig själv att känna dig extra smart för en stund när du läser om sådant du redan ansåg dig veta.

Eller varför inte bara tacka för underhållningsvärdet nästa gång forskare anstränger sig för att upplysa dig om att det faktiskt är mer sannolikt att famla i mörkret nattetid?

Referenser:

Comments

Kategori: Nyhetsflödet Politik Vetenskap
Etiketter: Falska förhoppningar, Förnuft, Forskning, Inspiration, Intelligens, Livet, Medicin, Pengar, Psykologi, Sjukdom, USA

10 maj 2011: Nyhetsflödet

Konsumentverket vann över kvacksalvarna bakom spikmattan

År 2009 sågs den av många som årets julklapp, nu får företaget bakom den pseudovetenskapliga succén böta en halv miljon kronor för vilseledande marknadsföring.

Bolaget bakom mattan kunde inte bevisa att mattan botar de sjukdomar som reklamen påstod.

Företaget Team Shakti AB, som nu bytt namn till Mattkometen AB, påstod att spikmattan kunde bota flera allvarliga sjukdomar som depression, migrän, lungsjukdomen KOL, artros med flera. Bolaget påstod dessutom att mattan kunde ge flera positiva hälsoeffekter. Konsumentombudsmannen, KO, menade att marknadsföringen var vilseledande och stämde bolaget inför Stockholms tingsrätt.

Bra så. Skit ska skit ha; Stockholms tingsrätt fattade rätt beslut.

Smolket i bägaren är att en halv miljon knappast gör skillnad för individerna som redan skott sig genom att bedra den stora, utsatta grupp människor som ofta är beredda att pröva vad som helst: de kroniskt sjuka.

Läs hela pressmeddelandet hos Konsumentverket:

Spikmattan gav 500 000 kronor i böter

Tipstack till Henrik Sköld. Här tar du del av hans läsvärda blogg.

Comments

Kategori: Nyhetsflödet Reklam Skepticism Vetenskap
Etiketter: Hälsa, Juridik, Konsumentverket, Kvacksalvare, Mattkometen, Pengar, Pseudovetenskap, Sjukdom, Spikmatta, Team Shakti

10 april 2011: Nyhetsflödet

Den amerikanska plutokratin

Illustration av Stephen Doyle

Some people look at income inequality and shrug their shoulders. So what if this person gains and that person loses? What matters, they argue, is not how the pie is divided but the size of the pie. That argument is fundamentally wrong. An economy in which most citizens are doing worse year after year—an economy like America’s—is not likely to do well over the long haul.
[…]
The more divided a society becomes in terms of wealth, the more reluctant the wealthy become to spend money on common needs. The rich don’t need to rely on government for parks or education or medical care or personal security—they can buy all these things for themselves. In the process, they become more distant from ordinary people, losing whatever empathy they may once have had. They also worry about strong government—one that could use its powers to adjust the balance, take some of their wealth, and invest it for the common good. The top 1 percent may complain about the kind of government we have in America, but in truth they like it just fine: too gridlocked to re-distribute, too divided to do anything but lower taxes.
[…]
Much of today’s inequality is due to manipulation of the financial system, enabled by changes in the rules that have been bought and paid for by the financial industry itself—one of its best investments ever. The government lent money to financial institutions at close to 0 percent interest and provided generous bailouts on favorable terms when all else failed. Regulators turned a blind eye to a lack of transparency and to conflicts of interest.
– Joseph E. Stiglitz, nationalekonom

I dag kontrollerar en procent av USA:s befolkning hela fyrtio procent av nationens rikedomar. Det är möjligt att det fortfarande går att beskriva USA som en välfungerande demokrati, men den som vill göra det bör slå knut på det egna intellektet först.

Det borde vara uppenbart att vi numera pratar om en plutokrati.

Tyvärr.

Läs hela artikeln hos Vanity Fair:

Of the 1%, by the 1%, for the 1%

Comments

Kategori: Nyhetsflödet Politik
Etiketter: Demokrati, Ekonomi, Fattigdom, Förtryck, Globalisering, Idioti, Jämställdhet, Joseph E. Stiglitz, Pengar, Plutokrati, Stephen Doyle, USA, Välfärd, Vanity Fair

7 april 2011: Nyhetsflödet

Dilsa Demirbag-Sten: ”Vi väljer våra religiösa ståndpunkter och kan därför hållas ansvariga för dem”

Humanisten Dilsa Demirbag-Sten är DN:s färskaste krönikör. Redan känd som en av Sveriges stringentaste kritiker av hedersvåld och annat religiöst förtryck, är hon ett välkommet tillskott i en tidning som alltför ofta snöar in på att vara en livsstilsguide för kidsen innanför tullarna.

Redan i debuten markerar hon att skitsnack, det får andra pyssla med. Till exempel vår kristdemokratiske civil- och bostadsminister Stefan Attefall:

I tidningen Dagen (25/3) svarar civil- och bostadsministern Stefan Attefall (KD) på frågan om vad som menas när det i statsbidragsbestämmelserna står att trossamfunden måste dela de grundvärderingar som samhället vilar på: ”En del i medierna tror att det betyder att katolska kyrkan måste anställa kvinnliga präster. Men det är en missuppfattning. Diskrimineringslagstiftningen är tydlig på den punkten. Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen.”

Det är den vanliga melodin om kollektivets godtyckliga rätt över individen; en position lätt att upprätthålla för folk som Stefan Attefall, desto svårare för dem som saknade turen att födas på rätt sida av mänskligheten i ett redan sekulariserat samhälle.

Och sedan var det grejen med att likställa biologiska egenskaper med fria val.

Uttalandet fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag vet inte vad som är mest oroväckande – att Attefall anser att kön och politiska åsikter är jämförbara ur diskrimineringsaspekt eller att samfunden tilldelas pengar trots att de diskriminerar kvinnor. Med lagens goda minne.

Vi väljer våra politiska och religiösa ståndpunkter och kan därför också hållas ansvariga för dem. Socialdemokraterna har, som Attefall påpekar, rätt att avslå en uttalad moderats ansökan om inträde i partiet. Till skillnad från politiska ställningstaganden är kön, hudfärg och etnisk bakgrund däremot något vi föds med, inte kan byta och därför inte heller är ansvariga för.

Det Kristdemokraterna har gemensamt med trossamfund i allmänhet, är att man gärna pratar om frihet och de sociala normer som kan upprätthålla den. Problemet är att retoriken grundar sig i en förhatlig människosyn, där man må älska syndaren men hatar synden. Eller, för att tala klarspråk, ett ideologiskt ställningstagande med avstamp i tron på den egna rätten – inte andras.

Religiösa företrädare söker statliga bidrag i samma andetag som de kräver särskilda rättigheter för att bedriva koscherslakt, bära niqab i alla sammanhang eller – som tidigare Jehovas vittnen – frikallas från värnplikt med hänvisning till sin tro. Men när religionskritiska argument framförs känner de sig kränkta och åberopar den privata sfären. Alla andra som gör anspråk på våra gemensamma medel, till exempel politiker och forskare, måste dock tåla kritik och granskning.

Handen på hjärtat – vilka andra arbetsgivare skulle komma undan med att vägra att anställa kvinnor? I konsekvensens namn borde det väl i så fall vara lika acceptabelt att neka mörkhyade och homosexuella arbete inom kyrkan? Normalt skulle en sådan människosyn rubriceras som kvinnoförakt, rasism och homofobi. Men det är något med religion som får många att tindra med ögonen och ana en djupare mening bakom tramset.

Länk i inlägget: