I kväll ser jag tillbaka på en månad med bloggen. 116 inlägg (tack för de tre du bidrog med, Tanten) och 350 kommentarer. X antal tusen besökare.

Tack alla som läst och kommenterat.

Tack alla som läst dagligen och aldrig sagt ett knyst.

Tack alla kollegor som smygläser.

Tack alla som läser för att hålla mina ord mot mig.

Jag är ganska nöjd med mig själv. På det sättet jag aldrig är nöjd med mig själv. Men jag har hittat en röd tråd. Och för det är jag tacksam.

Gjorde min bloggåterkomst mitt uppe i den svettigaste arbetsperiod jag nånsin befunnit mig i. Trots 65-timmarsveckor månad efter månad hittade jag till slut tid till att publicera både genomtänkt och ogenomtänkt material. Ibland latade jag mig. Ibland ansträngde jag mig mer än vad som är sunt och sansat. Ibland skrev jag berusad. Andra gånger bakfull. Ett fåtal gånger helt opåverkad. Men jag skrev alltid med ett syfte och mål.

Bloggen har gett mig glöd igen. Den har till och med hjälpt mig i min yrkesroll. Jag var på väg mot en mur av tristess och apati. Jobbet blev så mycket att det slutade vara kul. Men i går kom jag på mig själv med att skriva med ett återupptäckt flöde – en känsla jag saknat sedan i höstas. Eller saknat och saknat. Har behövt ge för mycket av mig själv för att åstadkomma det jag velat uppnå.

Nu flyter det igen. Och du får ursäkta, det är inte din förtjänst.

Jag har alltid varit duktigast på att roa mig själv.

Var glad att jag låter dig läsa.