”A pipe in the mouth makes it clear that there has been no mistake—you are undoubtedly a man.”
—A.A. Milne

Jag märkte det omedelbart: att röka pipa är att vara en del av ett exklusivt brödraskap. (Ledsen, flickor. Vill ni kämpa för jämställdheten får ni anstränga er lite. Pipsyran dödar inte, den svider bara på tungan och får maten att smaka konstigt i ett par dagar. Ni överlever, kärringar!)

Möter jag en annan piprökare på stan, hälsar jag med en diskret, igenkännande nick. Och det spelar ingen roll om jag har en pipa i mungipan själv. Gubben jag möter förstår. Vi är bröder även om en generation eller två skiljer oss åt.

Häromkvällen befann jag mig på en restaurang på Södermalm, Stockholm, när jag fick sällskap av en främmande karl som plockade fram sin tjugofem år gamla Dunhillpipa, en raritet som kostade fem tusen kronor redan på den tiden. En halvtimme senare hade vi utbytt erfarenheter, jämfört favorittobak och beklagat oss över hur samhället kontinuerligt knuffar vår ädla konst allt längre ut i periferin.

Intressantast hittills är ändå vad som hänt den senaste månaden. På Facebook har en strid ström vänförfrågningar dykt upp, alla från okända män – de flesta från USA. Gemensamt har de en sak: en pipa i munnen på profilbilden.

Jag vet inte hur de hittar mig, men jag är inte förvånad. Vi lever i samförstånd även om de sju haven skiljer oss åt. Vi finner glädje i det perfekta stoppet, drömmer om guldpläterade tändare för en månadslön och viger dygnets sena timmar åt att polera våra samlingar i en meditativ ceremoni som resten av världen aldrig kommer förstå.

Vi är de besatta; vi är filosoferna som gömmer vår visdom bakom en rökridå endast de initierade kan penetrera.

Och vi bidar vår tid. Någon dag reser vi oss unisont och tar tillbaka det som är vårt: salongerna och den offentliga miljön.

Piprevolutionen är nära.