
Snart är det dags, en fullständig redesign av bloggen ligger i startgroparna. I kväll jobbade vi med den, jag och en kollega.
Oj, så hårt vi jobbade.
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.

Snart är det dags, en fullständig redesign av bloggen ligger i startgroparna. I kväll jobbade vi med den, jag och en kollega.
Oj, så hårt vi jobbade.

Nej, jag har inte slutat röka pipa. För fem månader sedan slutade jag köpa cigaretter, för två veckor sedan slutade jag snusa. Pipsamlingen tänker jag däremot låta växa.
Det är en annan form av njutning; en ceremoni; meditation. Endast den som provat kan förstå.
Ligger på soffan med en krönika som måste avslutas i kväll. Runt sex tusen tecken; står fortfarande på noll och hjärnan är blank. Underarmarna bultar. Veckans andra Krav Maga-pass tar ut sin rätt. Slag efter slag efter slag; ben mot ben. Teknikrepetioner låter mjäkigt men liknar kinesisk vattentortyr.
Det är mitt liv just nu. Efter ett år som rymt tillnyktrande, tvivel, självreflektion, femtio fackböcker och textproduktion à la en tegelstensroman, har allt ställts på ända. Eller fallit på plats, beroende på hur du väljer att se på saken.
Plötsligt känner jag hälsan återvända. Nio träningspass förra veckan, sju den här. Ingen sprit, inga cigg, snart slut på snus. Piporna njuter jag när tillfälle ges – med gott samvete, den last jag behöver.
En av er kommenterade i går. Skrev att R. har gjort mig tråkig, att jag begår ett stilbrott som bryter ungkarlslivet och låter mig själv kallas ”darling”.
Ronja kallar mig darling och det är den största lycka jag känt sedan jag minns inte när. Men vi träffas för sällan.
Ja, hon heter Ronja; i morgon åker jag för att spendera helgen med henne i Stockholm. Tiden vi är ifrån varandra påverkar mig, men inte mina chanser att vara ”tillräckligt rolig” i bloggen.
Tillräckligt rolig. Jag vet knappt vad det innebär, men när jag stiger in på SATS klockan halv sju varje vardagsmorgon är rolig det sista ordet på mina läppar. I stället känner jag energi och framtidstro. Det kan sluta hur som helst. Jag känner inte igen mig själv. Livet är aldrig enkla svar. Jag är inte enkel, ej heller hon.
Det är vad jag klamrar mig fast vid: chansen till förändring. Jag vet inte var jag är på väg, men jag är övertygad om att det kommer utveckla såväl min personlighet som mitt skrivande. Skärper jag till mig kanske det till och med slutar lyckligt. Gör det inte det, blir det en fråga att hantera när den väl dyker upp.
Om jag bara kunde få tummen ur i kväll och faktiskt skriva den där krönikan, skulle allt vara guld och gröna skogar. Men fortfarande en jävla massa träningsvärk.
Nu vet du.

”A pipe in the mouth makes it clear that there has been no mistake—you are undoubtedly a man.”
—A.A. Milne
Jag märkte det omedelbart: att röka pipa är att vara en del av ett exklusivt brödraskap. (Ledsen, flickor. Vill ni kämpa för jämställdheten får ni anstränga er lite. Pipsyran dödar inte, den svider bara på tungan och får maten att smaka konstigt i ett par dagar. Ni överlever, kärringar!)
Möter jag en annan piprökare på stan, hälsar jag med en diskret, igenkännande nick. Och det spelar ingen roll om jag har en pipa i mungipan själv. Gubben jag möter förstår. Vi är bröder även om en generation eller två skiljer oss åt.
Häromkvällen befann jag mig på en restaurang på Södermalm, Stockholm, när jag fick sällskap av en främmande karl som plockade fram sin tjugofem år gamla Dunhillpipa, en raritet som kostade fem tusen kronor redan på den tiden. En halvtimme senare hade vi utbytt erfarenheter, jämfört favorittobak och beklagat oss över hur samhället kontinuerligt knuffar vår ädla konst allt längre ut i periferin.
Intressantast hittills är ändå vad som hänt den senaste månaden. På Facebook har en strid ström vänförfrågningar dykt upp, alla från okända män – de flesta från USA. Gemensamt har de en sak: en pipa i munnen på profilbilden.
Jag vet inte hur de hittar mig, men jag är inte förvånad. Vi lever i samförstånd även om de sju haven skiljer oss åt. Vi finner glädje i det perfekta stoppet, drömmer om guldpläterade tändare för en månadslön och viger dygnets sena timmar åt att polera våra samlingar i en meditativ ceremoni som resten av världen aldrig kommer förstå.
Vi är de besatta; vi är filosoferna som gömmer vår visdom bakom en rökridå endast de initierade kan penetrera.
Och vi bidar vår tid. Någon dag reser vi oss unisont och tar tillbaka det som är vårt: salongerna och den offentliga miljön.
Piprevolutionen är nära.

Alla som jobbar vet hur det är. Första veckan efter semestern kryper fram. Du har saker att ta tag i, men de befinner sig precis bortom räckhåll. Ovanpå det är du trött, så trött. Du trycker på snooze ett par gånger extra, förbannar solen och sköljer ned frukosten med så mycket kaffe att halva förmiddagen spenderas på kontorstoan.
Jag hade en plan och ställde klockan på sex i stället för sju, flög upp ur sängen fyra morgnar i rad och kickstartade hjärtat genom att lyfta skrot för första gången på elva år.
Det funkade inte. Hjärnan hängde inte med. Och i morgon ska jag skriva och leverera en ny krönika, men har tyvärr ingen aning om var inspirationen håller hus.
Vilken härlig vecka. Det enda jag tar med mig till nästa är att det är trevligare att röka pipa efter träningen än att stretcha.
Den medvetslöses sömn ledde till lördagen. Huvudet bankar som när alkohol dansar dig till sängs. Är nykter, ser andra dricka, bjuder bort lagret som samlar damm. Det tar tid att tömma låsta skåp.
Inget förändras, men jag är lyckligare nu än då.


Kan inte riktigt sätta fingret på det, men sedan Burt II föddes känns det annorlunda att röka pipa. Perioden mellan skägg och mustasch, när jag var utan ansiktsbehåring, var det hela tiden något som saknades.
Det är sant som de säger: den som är ensam lär känna sig själv.




Meddelar härmed att det går utmärkt att röka pipa även när du är dyngförkyld. Och att läsa evolutionslära.
Jag rekommenderar kombinationen.

Efter att jag lunchrastade Zamzon avverkades ett toalettbesök. Det senaste numret av Pipes and Tobaccos höll mig sällskap.
Inget konstigt med det.