Tack, det här var intressant

Visst kändes det konstigt att be er läsa nånting jag inte visste vad jag skulle tycka om själv. Men så här i efterhand ångrar jag det inte.

Tack. Jag är uppriktigt förvånad över att så många hörde av sig. Och ni gav en massa vänlig återkoppling och fina ord, men den konstruktiva kritik jag bad om utebliv. Lugnt, det gör inget. Jag är inte poet och känner mina brister.

Mest förvånad är jag att en handfull totala främlingar vågade mejla och be om dikten. Vi känner inte varandra, ni har aldrig kommenterat och jag har ingen aning om hur ni hittat hit.

Jag skulle hyckla om jag påstod att jag bara skriver för min egen skull – som skribent skriver jag självklart för att bli läst.

Därför riktar jag ett särskilt stort tack till er.

Jag tror att alla som livnär sig på att skriva nån gång kommer till samma slutsats. Visst vill vi bli uppskattade av nära och kära, men det finns en tydlig skillnad i hur en text tas emot av nån som känner dig väl kontra nån som känner dig knappt eller inte alls.

Låt mig förklara.

Om du har en emotionell koppling till mig är det inte konstigt alls att du blir orolig när jag skriver att jag varit full trettio dagar i sträck, att kvinnorna passerar på löpande band eller att jag fått en stålstav uppkörd i kuken. Omgivningens reaktioner har stundtals gränsat till ledsna hundögon och ”hur mår du egentligen?”, medan jag själv känt att mig liv är som det alltid är och att det är helt i sin ordning.

Om du inte känner mig alls och har hittat hit … Ja, hur har du egentligen hittat hit? Nå väl. Om du inte känner mig över huvud taget kommer du läsa exakt samma texter och se helt andra nyanser. Kanske gillar du att jag för ett liv som är långt från ditt (och sätter ord på det). Kanske njuter du av min stundande undergång. Kanske tycker du att jag förtjänar en rejäl åthutning och att du kan vara den som ger den till mig. Jag vet inte.

Men jag vet att det är du som är min riktiga läsare. Alla mina vänner får ursäkta. Självklart skriver jag för er också (och mig själv). Men sist jag kollade var jag en hyfsat asocial individ utan särskilt stort kontaktnät. Och i slutändan vill jag bli läst av så många som möjligt.

Därför blir jag glad över att mitt stigande besökarantal skvallrar om att fler och fler totala främlingar hittar hit.

I dag skålar jag för er.

(Kom igen. Det är lördag och solen steker – det är absolut inte för tidigt att ta första ölen innan klockan slagit två.)

Kategori: Personligt
Etiketter: , , ,

Ett ovanligt erbjudande

I kväll skrev jag poesi. Det var flera år sen sist.

Vill du läsa? Jag vet inte om jag är klar; jag vet inte om jag är nöjd; jag vet inte om den hör hemma här.

Är du genuint intresserad och beredd att komma med konstruktiv kritik?

Skicka ett mejl till philipwildenstam snabel-a gmail punkt com (tror du fattar grejen).

Jag förbehåller mig rätten att inte skicka dikten om jag ångrar mig.

Kategori: Personligt
Etiketter:

En dag för romantisk sörja

Pablo Neruda

Med handen på hjärtat: Jag är kass på att vara ledig. En normal helg följer alltid samma mönster. Jag går ut på fredagen, vaknar trött på lördagen, tvättar, städar och förbereder mig för ännu en utekväll. Och när söndagen kommer återstår bara att sjunka ner i djup dvala.

Nu är det fredag och jag har varit ledig sen lunch i onsdags. Det är fredag och jag har inga planer alls, än mindre ork eller vilja att ta mig ut i kväll. Eller i morgon, för den delen.

Jag har tjatat och gnällt om att få ett par dagar ledigt.

Nu vet jag inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig.

Så jag surfar runt planlöst och hamnar till slut på favoriten PoemHunter.com, en fantastisk källa för en blödig själ som jag.

Och den där Pablo – han kunde, han. Ända sen jag såg Il Postino för tio år sen har jag återkommit till hans stundtals överdrivet romantiska sörja.

Romantisk sörja.

Lev me’t.

* * *

If You Forget Me

I want you to know
one thing.

You know how this is:
if I look
at the crystal moon, at the red branch
of the slow autumn at my window,
if I touch
near the fire
the impalpable ash
or the wrinkled body of the log,
everything carries me to you,
as if everything that exists,
aromas, light, metals,
were little boats
that sail
toward those isles of yours that wait for me.

Well, now,
if little by little you stop loving me
I shall stop loving you little by little.

If suddenly
you forget me
do not look for me,
for I shall already have forgotten you.

If you think it long and mad,
the wind of banners
that passes through my life,
and you decide
to leave me at the shore
of the heart where I have roots,
remember
that on that day,
at that hour,
I shall lift my arms
and my roots will set off
to seek another land.

But
if each day,
each hour,
you feel that you are destined for me
with implacable sweetness,
if each day a flower
climbs up to your lips to seek me,
ah my love, ah my own,
in me all that fire is repeated,
in me nothing is extinguished or forgotten,
my love feeds on your love, beloved,
and as long as you live it will be in your arms
without leaving mine.

– Pablo Neruda

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , ,

Två vägar (en trött mans tröst)

Ja, vi har alla sett Dead Poets Society och hört utdraget från dikten nedan. Men har du nånsin läst hela?

Jag är övertrött och låter andra sätta tonen. Så varför inte Robert Frost, som jag citerade så fint i går?

Puss.

* * *

The Road Not Taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I marked the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

– Robert Frost

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , ,

En ny trend

Senaste tiden har lyriken hittat ny kraft i mitt liv. Det känns ganska trevligt.

Ännu trevligare är min nya trend: Jag har börjat näthandla böcker på fyllan.

Och det har lett till ett par överraskningar.

I dag får jag tydligen hämta ut The Selected Poetry of Rainer Maria Rilke.

The Sonnets to Orpheus II, 29

Silent friend of many distances, feel
how your breath enlarges all of space.
Let your presence ring out like a bell
into the night. What feeds upon your face

grows mighty from the nourishment thus offered.
Move through transformation, out and in.
What is the deepest loss that you have suffered?
If drinking is bitter, change yourself to wine.

In this immeasurable darkness, be the power
that rounds your senses in their magic ring,
the sense of their mysterious encounter.

And if the earthly no longer knows your name,
whisper to the silent earth: I’m flowing.
To the flashing water say: I am.

– Rainer Maria Rilke

(Undrar om jag beställde nåt i natt. I så fall vad? Fernet kan säkert inspirera till rejäla överraskningar.)

Uppdaterat: Efter bokleverans har jag ersatt översättningen med Stephen Mitchells version. Varför? Den sägs vara mest lik originalet.

Kategori: Personligt
Etiketter: , ,

Bluebird

YouTube Preview Image

there’s a bluebird in my heart that
wants to get out
but I’m too tough for him,
I say, stay in there, I’m not going
to let anybody see
you.

there’s a bluebird in my heart that
wants to get out
but I pour whiskey on him and inhale
cigarette smoke
and the whores and the bartenders
and the grocery clerks
never know that
he’s
in there.

there’s a bluebird in my heart that
wants to get out
but I’m too tough for him,
I say,
stay down, do you want to mess
me up?
you want to screw up the
works?
you want to blow my book sales in
Europe?

there’s a bluebird in my heart that
wants to get out
but I’m too clever, I only let him out
at night sometimes
when everybody’s asleep.
I say, I know that you’re there,
so don’t be
sad.
then I put him back,
but he’s singing a little
in there, I haven’t quite let him
die
and we sleep together like
that
with our
secret pact
and it’s nice enough to
make a man
weep, but I don’t
weep, do
you?

– Charles Bukowski

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , ,

Det finns en aldrig avslutad sång

”Det finns en aldrig avslutad sång
som känns sannare än perfektionen
Vad jag tänkt är brustet och halvt
Min kärlek har tappat tonen
Det är som jag spelat för hårt och spänt
på ett alltför lackerat instrument
när det är för babblet som jag har känt
och chansen på millionen

//

Jag vill älska skärvan och spillran
det halva och ofullgångna
Jag vill vara i fred
men skrika ändå
skrika ändå har jag sagt
mot en värld som jag inte vågar mig på
och en makt som jag tror är en övermakt
och ändå stanna här i mitt rum
rädd och krum
och försöka dränka de blödandes skrik

i kammarmusik”

– Lars Forssell, Oktoberdikter, 1971

Mina första, staplande steg in i skrivandets värld togs som svårmodig tonårspoet. Nyckeln till pojkrummet var omvriden, lampan övertäckt med en tshirt för rätt dunkel, och stereon ljöd ömsom av Dylan, ömsom av klassisk musik.

Farfar var nydöd.

Mina första rader handlade om hans begravning. Kalla det katalysatorn, kalla det startpunkten. Det var oundvikligt oavsett. I poesin mötte jag en helt ny värld. Stundtals smutsig, kall och rå. Oftare varm, kärleksfull och självutlämnande.

Mina första dikter banade väg åt en tio år lång hatkärlek. I takt med att jag skrev växte kraven jag satte på mig själv. Till slut dög jag inte längre.

Inget jag skrev kunde mäta sig med det jag älskade.

I poesins värld är dikten ansvarig för min skallighet. Jag slet – bokstavligen – mitt hår. Men det fanns inget som hjälpte. Till slut la jag ifrån mig pennan.

Nu är det länge sedan jag skrev dikter. Stundtals saknar jag det. Oftare inte.

I dag är mitt förhållande till poesi mindre konstlat. Jag har kommit till ro med mina brister som poet. Istället kan poesin vara min största källa till inspiration när de egna orden tryter. Som raderna överst. Boken har stått inom räckhåll det senaste decenniet.

Det är inledningsdikten som gör det för mig.

”Jag vill älska skärvan och spillran
det halva och ofullgångna
Jag vill vara i fred
men skrika ändå”

Det är uppenbarelsen jag söker mig till. Det är oket jag lyfter från mina axlar. Och det är påminnelsen jag behöver varje gång mina egna ord försvinner:

I slutändan är dikt bara prosa som inte bryr sig om att vara annat än poesi.

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , , ,