Religiös kausalitet

Via:

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Draw Muhammad Day 2

I dag går andra utgåvan av Draw Muhammad Day av stapeln. Förra året sammanställde jag en egen publicering av Muhammed-teckningar, men har i år inte haft tid att engagera mig i frågan.

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sam Harris och Richard Dawkins i samtal

YouTube Preview Image

Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.

Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En instrumentalistisk eller retributiv dag?

För knappt en månad sedan drog Mårten Schultz, docent och juris doktor i skadeståndsrätt, i gång en liten debatt om retributiv rättvisa, när han i DN koketterade med sin böjelse för actionhjälten Steven Seagals ”öga för öga”-filosofi:

Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.

Jag skriver ”liten debatt” eftersom det egentligen bara bjöds på ordentligt mothugg från Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet:

Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn. Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.

Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv.

[...]

Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.

Då är frågan, var det Steven Seagel som dödade Usama bin Ladin? (Metaforiskt talat.) Eller var insatsen ett uttryck för en rättvisesyn grundad i de förväntat positiva effekterna av hans död?

Vi kan självklart inte svara med säkerhet (och det är fullt möjligt att orsakerna överlappar varandra). USA är en stat som i mångt och mycket präglas av den retributiva synen (ergo, dödsstraff), men det går inte att förneka att världen nu är en massmördande islamistisk terrorist mindre – och att det borde föra med sig positiva effekter, särskilt för de muslimer som drabbats hårdast av bin Ladins religiösa kall.

I stället för att gräva mig djupare i den frågan, vill jag lyfta fram varför jag personligen tar ställning mot den blodtörstiga, retributiva rättvisesynen, för den evidensbaserade, instrumentalistiska.

Och jag gör det med ett citat från Richard Dawkins, som jag hittade via bloggaren och docenten Niclas Berggren när han diskuterade Mårten Schultz’ DN-krönika:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics. When a computer malfunctions, we do not punish it. We track down the problem and fix it, usually by replacing a damaged component, either in hardware or software.

[...]

Why is it that we humans find it almost impossible to accept such conclusions? Why do we vent such visceral hatred on child murderers, or on thuggish vandals, when we should simply regard them as faulty units that need fixing or replacing? Presumably because mental constructs like blame and responsibility, indeed evil and good, are built into our brains by millennia of Darwinian evolution. Assigning blame and responsibility is an aspect of the useful fiction of intentional agents that we construct in our brains as a means of short-cutting a truer analysis of what is going on in the world in which we have to live. My dangerous idea is that we shall eventually grow out of all this and even learn to laugh at it [...] But I fear it is unlikely that I shall ever reach that level of enlightenment.

I går dog Usama bin Ladin. Lika säkert som att han redan har uppnått martyrstatus hos världens jihadister, lika säkert är det att han var en trasig, farlig ”dator” som behövde kopplas bort från mänsklighetens nätverk. Eller stängas av.

Likafullt är etiken bakom USA:s agerande början på en intressant diskussion.

Egna tankar?

Referenslänkar:

 

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ayaan Hirsi Ali om en viktig aspekt av yttrandefriheten

Besides being accused of blasphemy, I have been accused of bad manners. But good manners should not be confused with free speech. Having good manners means that when I meet a closet Islamist like the Oxford professor Tariq Ramadan, I don’t pour my glass of water on his head and call him names. Exercising free speech means that I can call his book, In the Footsteps of the Prophet, a badly written piece of proselytism and say that he doesn’t deserve the title of professor or a university chair from which to propagate his program of medieval brainwashing. All this will no doubt offend Ramadan, but you cannot subject Karl Marx to scrutiny and give the Prophet Muhammad a free ride.

Free speech is the bedrock of liberty and a free society. And yes, it includes the right to blaspheme and offend.

Citat hämtat från sidan 215 i Nomad: From Islam to America: A Personal Journey Through the Clash of Civilizations.

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Därför borde fler bränna Koranen

YouTube Preview Image

There’s nothing inherently wrong with criticizing Islam, or burning a copy of the Muslim holy book, or drawing Muhammad. I see nothing wrong with doing those things in protest of how radical Muslims have reacted against them — to me, that’s different from doing it out of pure hatred of Muslims.

That’s why I loved Draw Muhammad Day (DMD) last year. As more people draw Muhammad, the stigma against doing it goes away, and the people who oppose it just look more and more ridiculous. You realize it’s a silly rule that doesn’t apply to non-Muslims and no one has the right to stop you from doing it.

Thunderf00t calls it “diffusion of the threat by dilution.”

Via The Friendly Atheist:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bländande intelligenssatir hos SvD

Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei är verksamma religionsvetare vid Södertörns högskola, samma lärosäte som regeringen – i genuint sadistisk anda – belönade med en vetenskapsfientlig rektor, Moira von Wright.

Dock verkar det inte som att alla uppskattar skämtet, och för att påvisa bristerna i högskolans förmåga att fostra klarsynta, intelligenta tänkare, har Olsson och Sorgenfrei slagit sina kloka knoppar samman och krystat fram vad som måste ses som årets mest bländande satir över fördumningen av en hel generation.

En ofta framförd åsikt är att man inte kan kritisera ”islam” utan att bli beskylld för att vara islamofob.

Att begreppet islamofobi diskuteras i samband med religionskritik är ingen slump, eftersom det ofta är just ”islam” som hamnar i fokus när religion kritiseras. Vi tror att förklaringen till detta ligger i hur man, i det svenska religionskritiska samtalet, förstår fenomenet ”religion”.

Det dröjer bara ett par rader innan smilbanden närmar sig öronen. Ser du det geniala ovan? Islam och religion sätts inom citattecken, medan hittepåordet islamofobi står utanför, som det enda faktiska fenomenet i vår värld.

Det här är ironi på en nivå som går de flesta förbi, så var på din vakt för nu åker vi.

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Pang, du är död! Eller åtminstone allt du trodde dig veta efter seriös kontemplation av all empirisk evidens mot religion i allmänhet och islam i synnerhet. Glöm orsakssambandet mellan Koranens mer mordiska påbud och de individer som hjärntvättats till att följa dem. Glöm den överväldigande korrelationen mellan bokstavstro och våldsdåd genom mänsklighetens skrivna historia. Glöm att ens religionsvetare anser att det existerar observerbar religion. Allt är en rökridå för den postmodernistiska, värderelativistiska icke-sanningen: nana-gaga-bobo. [Sätt in fri tolkning utifrån din personliga identitet och de maktrelationer som omger dig.]

Mer än någon annan religion är det just islam som görs till ett handlande subjekt av såväl Humanister som Sverigedemokrater. Vi tror att anledningen till detta ligger i att båda dessa grupper fokuserar på uttryck för religion som känns främmande och skrämmande, medan positiva eller neutrala uttryck faller utanför definitionen. Därigenom blir patriarkala eller förtryckande religionstolkningar och praktiker som förknippas med islam tydliga, medan svenskkyrklig religiositet flyger under radarn. När man vill förpassa religion från det offentliga rummet lyfter man fram burkan som exempel, men tänker inte på att man då också måste förbjuda folk att bära vigselring på jobbet.

Visst är det härligt med intellektuell hederlighet, denna hoppets och trovärdighetens pelare som jag ständigt återkommer till? Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei nyttjar här sin kollektiva kraft av hundratals högskolepoäng till att belysa att burkan, ett islamiskt yttrande av kvinnlig underkastelse inför mannen och Allah, och vigselringen, en superdupermegasekulariserad intygelse av kärlek mellan två individer (som kanske till och med är bögar!) är exakt samma sak.

Exakt. Samma. Sak.

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Vänta nu, jag känner igen det där argumentet. Är det inte? Jo då, det är det! Jag undrar hur det ser ut om vi för över det på något annat …

T-tröja lånad från tshirthell.com

Att ständigt låta Usama bin Ladin definiera vad som är islam, istället för exempelvis feministen Amina Wadud stärker de muslimer som stödjer en extremistisk islamtolkning.

Här når mitt asgarv nya höjder. Satiren är helt enkelt för skarp! Medan Usama bin Ladin ger en fullt rimlig tolkning av Koranens budskap, lever Amina Wadud med ständiga dödshot på grund av hennes blasfemiska försök till reformation av samma skrift.

Fram till och med nu har jag sett på världens alla goda muslimer och glatts åt allt de väljer att bortse från i Koranen och haditherna, på samma sätt som kristna valde att bortse från så mycket i Bibeln att en ordentlig reformation till slut blev möjlig – en reformation islam är i desperat behov av i dag.

Men nej. Från och med nu ska jag luta mig bakåt och förnöjt tänka: ”Det där fixar Amina Wadud av egen kraft. Hon behöver inte mitt stöd.”

Att belysa det faktum att det finns islamofobiska tendenser i samhället betyder inte att man försvarar muslimer som använder våld, liksom att kritisera muslimska tolkningar av islam inte måste betyda att man är islamofob.

Man får, vad Sverigedemokraterna än säger, visst prata om islam. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor, inte någon gud eller ”religion” som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar.

Slutskruven är en intellektuell pudel med skruv. Visst får vi – både du och jag och alla andra – kritisera religion bäst vi vill. Så länge vi faktiskt inte kritiserar ”religion”. Vidare får vi kalla oss själva humanister, så länge vi är medvetna om att vi delar världsbild med Sverigedemokraterna – trots att våra intellektuella arv är väsensskilda. Diametralt olika, skulle man till och med kunna säga.

Genom denna svåra balansakt gör artikelförfattarna sitt bästa för att belysa den dystopiska framtid som väntar Sveriges intelligentia om Moira von Wright och hennes likar får styra. Bravo, Susanne och Simon! Jag kunde inte sagt det bättre själv, med mina noll poäng i religionsvetenskap à la apologetik.

Något säger mig att Mattias Gardell sitter och applåderar precis lika mycket på sin kant.

Läs hela debattartikeln hos SvD Brännpunkt:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Paulina Neuding om Kulturhusets självcensur

Det finns förvisso begåvade och mindre begåvade provokationer. Den amerikanske pastorn Terry Jones offentliga koranbränning inför den samlade världspressen i förra veckan hör till det senare slaget. Ändå kan inte konflikten kring hans bokbål läsas enbart som en kraftmätning mellan fanatiker på båda sidor. Han visar återigen – liksom Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Lars Vilks och Kurt Westergaard före honom – det hot som muslimsk fanatism utgör mot människor som offentligt gör klart att de inte vill underordna sig islams förbud och påbud.
[…]
Man kan tycka att det är onödigt att bränna koraner, teckna Muhammed som rondellhund eller göra film om islam med en massa naken hud, men islamister och demokrater kommer inte alltid att landa i samma uppfattning om vad som utgör en legitim provokation.

Förr eller senare sätter självcensuren in mot provokationer som vi gillar. Och även om svenska tyckare just nu unisont fördömer Terry Jones, så bör vi väl kunna ställa oss bakom tjejer som dansar för kvinnlig frigörelse?

Jag är oense med Paulina Neuding om att den feministiska prägeln på dansuppvisningen skulle ha något att göra med händelseutvecklingen – det förringar vissa muslimers osvikliga förmåga att känna kränkthet inför vårt fria samhälle i stort – men hennes kolumn är trots det full av goda poänger. Du hittar hela borta hos SvD.

Uppdatering: Mustafa Can skriver ett öppet brev, också i SvD, till Eric Sjöström och Nina Röhlcke, för att tacka dem för upplysningen om hur kränkt han borde känna sig som muslim.

Ni har förstått det bättre än andra att det bara finns ett sätt att utrota islamofobin. Anpassa samhället helt efter muslimska önskemål. Det borde vara enkelt; ty ni vet att muslimerna har en kollektiv vilja. Att vi tänker med en enda hjärna, känner med ett enda hjärta, agerar med en enda kropp.

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jesus & Mo om evolutionen


Via Jesus & Mo.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Vuxna jihadister gör saker tillsammans

Efter en längre tids frånvaro har Per Gudmundson, ledarskribent SvD, kommit tillbaka med besked i den egna bloggen. Få, om ens någon, kan sägas stå för en lika saklig, offentlig granskning av islamism i dagens Sverige.

I inlägget Lågintenstiv jihad på hemmaplan återges avlyssnade telefonsamtal mellan svenska medborgare med kopplingar till al-Shabaab, till exempel följande mellan Yassin Ismael Ahmed (Y), en före detta fritidsledare i Rinkeby, och Said Sofri (S), dömd för flera fall av misshandel och ett religiöst motiverat våldsdåd:

”Y: jag är skadad min ädelmodig storsinnad broder.
S: prisad vare Gud.
Y: ja, under elva dagars period.
S: må Guds vilja ske, må Gud underlätta dina angelägenheter.
Y: amen om Gud vill, det finns några kättare som ville mörda mig.
S: aha, har de attackerat stan?
Y: ja, de kom in i mitt hem, där var jag, min familj och de andra bröder ..
S: prisad vare Gud.
Y: de ville mörda mig, jag stoppade de med hjälp av vapen, sen kom skottet.. lätt slag men..
S: utifrån?
Y: i ryggen, nej i ryggen.
S: prisad vare Gud, det blir bra om Gud vill.
[…]
Y: Jag svär vid Gud, vi känner glädje, må Guds vilja ske, segern är nära, segern är mycket nära
S: Prisad vare Gud.
Y: Segern kommer, här, nu, det är vi som styr i alla områden till 70% och 80%, sharialagar tillämpas och straffen.
S: Prisad vare Gud, du glädjer mig med den här nyheten.
Y: Ja, jag svär vid Gud, det är bara palatset kvar, efter presidentpalatset, flygplatsen och hamnen har vi allt, sedan är det klart.
S: Är det klart sedan, ha?
[…]
Y: Det är klart, många bröder dog som martyrer
S: Prisad vare Gud.
Y: Bland de våran broder.
S: Jag vet, jag vet ja.
Y: Tack vare Gud.
S: Prisad vare Gud, vid Guds namn be för oss min broder.
Y: Om Gud vill, jag kommer alltid att be för er.
S: Ber för oss min broder.
Y: Våran broder, var är han? Abu Abdallah?
S: Abu Abdallah, vem är Abu Abdallah?
[…]
Y: må Guds vilja ske, jag vill informera dig, för några månader sedan kontaktade jag bröder, han, våran broder som bodde på en plats, platsen där han som .. bor, vi gick till den platsen ibland, ett område, det är ett område, det finns inga problem, den här brodern hade jag kontaktat, ja sa till honom att vi vill ha hjälp, bröderna vill ha hjälp.
S: ja, pris ske Gud.
Y: ja.
S: alltså ni vill ha hjälp, stämmer det?
Y: ja, bröderna här frågade oss, de sa ”Amir almuhajirin” ..
S: ja.
Y: bröderna muhajirin har inte .. har mycket lite, de har ingenting och sa:det räcker för oss om bröderna skickar 200$ eller 500 per månad.
[…]
S: Tack vare Gud allt är bra, du,hur är det med din familj? hur är dina angelägenheter där?
Y: Jag mår bra till hundra procent, det finns inte ens ..det har inte inträtt..detta liv finns inte i vårat hjärta, i vårat hjärtan finns bara martyrskap, vi alla väntar på.
S: Prisad vare Gud,må alla vara förlänade med det..
Y: Ja ..
S: Må Guds vilja ske .. må Gud förläna er med martyrskap om Gud vill.
Y: Amen, Amen,och må vi få glädje att ta över hela landet från Öst till Väst, Syd till Norr.”

Det finns så klart mycket att säga om dialogen ovan, och vi kommer återvända till Per Gudmundsons blogg många gånger framöver. Men för tillfället nöjer jag mig med en enkel fråga:

Hur i hela friden orkar radikala muslimer ens föra samtal med varandra, när de måste nämna och prisa Allah i var och varannan mening? Jag blir svettig bara av att ta del av transkriberingen ovan.

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,