Nej, vi ska inte snacka om R:s rumpa. Skärp dig! Det här handlar om baksidan med att ta ut en semesterdag under arbetsveckan. Oavsett hur härligt det var, sitter jag här nu — mitt i skiten.
Söndag. Ensam på kontoret. På tok för mycket arbete att avverka.
Självömkan är sällan vackert, men så blir det ibland.
Jag rullade nyss in på Karlstads tågstation efter ett arbetsdygn i Stockholm. I hörlurarna sjöng James Carr om mörka nätter och förbjuden kärlek. En frisk bris väckte benen när jag klev av, drog ett andetag och frågade mig själv om jag var hemma igen.
Det är något oklart men vackert ändå. Livet mellan här och där, då och nu och vad som kommer sedan.
Ensamheten är aldrig tydligare än när ingen möter dig efter en resa.
Ni tycker väl synd om mig? Typ superdupermegamycket?
Två dagar kvar till semestern och här sitter jag och snorar.
Midnatt, jag sms:ar kollegan. Frågar hur det gick. Femton minuter tidigare klev jag över tröskeln, tände hallen och insöp sommarvärmen som dröjde sig kvar.
Jag glömde stänga av musiken när jag gick tillbaka till kontoret. Grannarna fick höra Rage Against the Machine rasa hela kvällen. Det passar. Vissa dagar behöver raseri. Vissa dagar är reserverade som clusterfucks.
2010 har blivit mitt.
Det är okej. Jag känner mig själv bäst i den tomma lägenheten, i problemlösandet, i vreden och uppgivenheten, i möjligheten att vara tyst.
Zamzon sover bredvid mig. Han är vackrare än vad en dålig dag någonsin kan bli. Jag tänder pipan och drar in ensamheten.
Kollegan svarar. Vi uträttade mirakel och nu är natten min. Låt mig ligga här en stund.
Stör ej.
Vi hade årsbokslut den trettionde april. I morse gick vi igenom året som gick på reklambyrån.
Det var ett bra år. Personalstyrkan växte, vi stal ett par prestigekunder och tjänade pengar. På ett ungefär – men det visste vi redan.
Desto intressantare var sammanfattningen av medarbetarnas år på det personliga planet.
Någon började spela gitarr, en annan slutade snusa nio gånger, en tredje fick veta att han fyllde fyrtio – två år för tidigt. Och så vidare.
Själv fick jag tre punkter i den evighetslånga presentationen. Och chefen slog huvudet på spiken.
1. Philip slutade supa.
2. Philip odlade skägg.
3. Philip slutade ligga.
I dag fick jag en försenad födelsedagspresent av en kollega som hade ansträngt sig för att hitta den perfekta gåvan till mannen som fortfarande väntar på att få ligga nykter.
Tydligen hittade hon svaret hos IOGT-NTO och Mikael ”Prinsen” Trolin.
2004 gav de ut singeln ”Man kan ragga brudar utan sprit”. De lyckades till och med få med sig den före detta direktören för Systembolaget, Gabriel Romanus, på ett hörn – så du fattar ju att vi snackar om en kvalitetssatsning.
Har du hört låten? Jag har letat nätet runt efter en digital version, men till ingen nytta.
Därför får du nöja dig med min recension:
”Tack IOGT-NTO och Mikael ”Prinsen” Trolin. Efter tre och en halv månad i nyktert tillstånd är jag mer sugen än någonsin på att börja supa igen.”
Nej, historien förtäljer inte varför ”Prinsen” ser ut som en inbrottstjuv med en ros i munnen.
© Joel-Peter Witkin
Den 21 maj invigs Fotografiska i Stockholm, Nordens största fotomuseum. Ambitionerna är skyhöga och bland utställningarna hittar du världsnamn som Annie Leibovitz, Vee Speers, Lennart Nilsson och Joel-Peter Witkin.
Jag och mina kollegor ser med andra ord fram emot att åka dit, leka att vi är en del av Stockholms kulturelit, kontemplera innebörden av styckade lik och vanskapta dvärgar samt skrocka gott åt att vi råkade göra det här.
”Hö hö hö, ho ho ho,” ska jag skrocka med den mest aristokratiska framtoning jag kan lägga på. Eller så anammar jag en hälsosam dos prestationsångest och inser att jag har ett jobb att sköta.
De två alternativen känns likvärdiga.
Band of Horses nya album, Infinite Arms, släpps den artonde maj. Att jobba på reklambyrå och gilla Band of Horses är väldigt förutsägbart.
Jag har inga problem med att vara förutsägbar.
Sent i går landade ett högst oväntat mejl. En kille jag snackade med som hastigast under en blöt utekväll hörde av sig och mindes mer än jag om vad som sades. I förbifarten diskuterade vi tydligen hans entreprenöriella ambitioner – och glad i hågen nämnde jag något om att peka honom i rätt riktning marknadsföringsmässigt.
Mejlet gjorde mig glad (att få minnesluckor ifyllda utan att framstå som en idiot är alltid en trevlig överraskning) och jag ska återkoppla till honom så snart jag hittar tid. Ett löfte är ett löfte och jag får ovanpå det känna mig duktig.
Problemet är just tid. Jag må leva ett stillsamt liv, men jag har fyllt det med saker jag inte är beredd att prioritera bort. Utöver att dagligen skriva privat i ett par timmar, efter 8-16 timmar långa arbetsdagar, har jag hittills under 2010 betat av drygt tjugo facklitterära titlar – och ytterligare fyrtio ropar efter min uppmärksamhet, behändigt placerade på köksbordet.
När jag slutade supa gick min vetgirighet in i överväxel. Jag är på väg någonstans och längtar efter att ta reda på vart färden tar mig.
För att sammanfatta: Jag kanske verkar sysslolös, men det är jag inte. Min tid är viktig för mig och den räcker knappt till. Precis som det är för de flesta, antar jag.
De senaste månaderna har jag blivit kontaktad av ett flertal främlingar. En handfull har mejlat, två har ringt. Den gemensamma faktorn har varit bloggen du läser just nu, och en tro på att jag kan hjälpa dem professionellt. Vissa förfrågningar har varit blygsamma, andra mer krävande.
Det här är grejen: Jag accepterar inte svartjobb. Dels har jag inte tid med dem, vidare är den tänkta ersättningen sällan värd ansträngningen. Och i de fall någon tror att jag hjälper till gratis bara för att personen i fråga gillar mitt blogghantverk?
”Vilken vacker fru du har, är det okej om lånar henne? Du får tillbaka henne i bättre begagnat tillstånd.”
Nog om det. Jag är copywriter på en reklambyrå, mitt timarvode ligger på över tusen kronor och du får min hjälp först efter att du har bokat ett möte med någon av våra fem projektledare.
För den som står vid sidan av kan min karriär verka schizofren. Ena dagen lär jag mig allt om bergvärme, nästa försöker jag lansera världens kanske största fotomusuem.
Och i lördags hängde jag med den här snubben.
På riktigt.
(Tycker dock att jag porträtteras som lite väl muskulös i videon.)
”Grattis,” skrev hon. ”Jag läste om er på Resume.se, ni gör tydligen något rätt när de flesta andra gör fel. Kul!”
Mejlet kom vid fyratiden, jag hade smitit hem i förväg, skallen bankade efter ännu en sömnlös natt och plötsligt stod hon framför mig på nytt. (Satt? Låg? Hologramifierade sig? När hjärnan spelar spratt är terminologin svårdefinierad, men du fattar.) Två år eller tre. Jag minns henne som den skickligare reklamaren som redan hade lämnat Karlstad – som log charmigt överlägset åt alla på festen i hemstaden, berättade om märkliga kundmöten, exklusiva tillställningar och vikten av att behålla sin integritet i en bransch präglad av opportunister. Ändå är tidsramen försvunnen. Det var en våt kväll för kanske fyra år sedan och hon flinade när jag berättade om mina reklamambitioner.
Jag ville fråga om hon kunde läsa mina alster, återkoppla konstruktivt och hjälpa mig på vägen. Vi knullade i stället. Mellan en mörkblå SAAB 900 och en buske vid Sandgrundsudden – dansbandsvärldens gamla heliga ko – medan kebabknaprande kungar och drottningar ramlade förbi inom räckhåll: där gjorde vi festen till vår och det var enda natten jag såg henne.
Sömnlösa nätter är belöningen när det går bra och straffet när det går dåligt. I kväll sitter jag vid köksbordet igen, tre textdokument är öppna jämte varandra, tankarna spretar och en halvmil bort väntar en pappaledig art director på att jag ska sluta minnas berusade äventyr och i stället prestera något värt min copywritertitel. Det går väl så där, som du märker. Det ryker från askfatet, varje hjärtslag är en distraktion och Zamzon har somnat.
Innan vi skildes åt bytte vi nummer. Efter de obligatoriska tre dagarna skickade jag ett sms och fick svaret att hon hade sambo i Stockholm, men att det var trevligt att träffa mig. Och trevligt var det. Den svalkande sommarbrisen från Klarälven, friktionen mellan hennes beiga kjol och motorhuven och doften av latex, räckte för att skapa ett minne att plocka fram när andra ungkarlsräder slutade mindre lyckosamt. Ibland behövs inte mer och tids nog slutade jag undra om hon hade ett finger med i spelet när jag såg hennes byrå prestera åt kunderna.
Tolv nya kunder under årets första månader och Resumé ordvitsar om att vi inte är några dussinlirare. Uppmärksamhet är trevligt och byråns ledningsgrupp firar med rätta. Jag likaså. På två, tre eller fyra år har jag gått från att vilja visa mina alster till att bli ombedd att titta på andras. Nätterna har torkat och lättja har blivit en våt dröm. Och det är anledningen till att mitt firande följs av en sur uppstötning. Tolv nya kunder är trevligt på samma sätt som det är trevligt att få klamydia av drömkvinnan. Du kommer gå vidare – du kommer se förbi det – men när du satt där och beundrade din egen upphetsning, var det sista du ville att känna hur pungen började värka utan förvarning.
Du måste jobba. Och glöm åtta till fem: du måste jobba som en idiot. Inte chefen – du. När du helst av allt vill krypa ned under täcket, plocka fram en bok och pilla runt i näsan: du måste jobba. När du tänker att en kväll med vänner, mat och Trivial Pursuit vore fint: du måste jobba. Och förträng för allt i världen alla tankar på att ha sex med en SAAB 900 som rekvisita. Alltmedan värken växer sig starkare.
”Ser att ni rekryterar också,” fortsatte hon. ”Vem vet. Ibland funderar jag på att flytta hem igen, jag skulle behöva ett lugnare vardagstempo. Tids nog kanske vi blir kollegor.”
Efter två, tre eller fyra år har hon inte förändrats. På gott och ont lyckas hon vara både trevlig och nedlåtande. Jag ser henne framför mig och hon skrattar. Jag skrattar tillbaka och minns vår natt.
Någonstans önskar jag att jag också hade låtit bli att förändras.
Det sägs att kontorsromanser är dömda att misslyckas. Bortser jag från att jag har bevittnat en som ledde till äktenskap och barn, är jag böjd att hålla med.
Därför blir jag nervös nu. Jag tror att en kollega är kär i mig.
Hur kul jag än tycker det är att såga folk som älskar Melodifestivalen, kommer jag alltid tycka att den bästa humorn är den som skärskådar upphovsmannen själv – även när det innebär att jag måste göra narr av just mig själv.
Därför, utan vidare dröjsmål:
Du vet att du är singel på riktigt om helgens enda sms fick dig att känna dig efterlängtad – av chefen.
”Nu är det dags att tippa melodifestival-vinnare. På vita tavlan vid Jansson finns en tippningstabell. Där skriver du i ditt namn och tippar i vilken ordning samtliga bidrag kommer att placera sig på lördag. En etta för den som vinner och en tia för den som kommer sist och så vidare. Lägg en tia i burken hos Johanna and tipp away!
Vinner gör den som prickat in flest rätt placeringar. Vinsten är potten.”
Inte för att vara den som är den, men är någon sugen på att rekrytera en copywriter från Karlstads största reklambyrå? Allt jag önskar är arbetsro i en schlagerfri zon.
Kollega 1: Ska du vara nykter på galan nästa fredag? Du funderar inte på att göra ett undantag?
Jag: I dag har jag varit nykter i exakt två månader. Nej, min enda behållning blir att se när ni gör bort er.
Kollega 2: Jag längtar tills du börjar supa igen.
Jag: Ursäkta?
Kollega 2: Du var mycket behagligare att jobba med när du var bakis varje dag.
Ser du inte att jag har stängt in mig i ett arbetsrum för att få vara i fred? Märker du inte att jag har på tok för mycket att göra för att ha tid med dig och dina obetydliga problem?
Stör någon annan, är du snäll.
I dag var det dags för reklamfilmsinspelning. I egenskap av manusförfattare hakade jag på filmteamet bort till Klemner Studio – och åkte på den hedervärda uppgiften att hålla ljudbommen under varje tagning.
Medan jag stod där och försökte låta bli att tänka på mjölksyran i armarna, tänkte jag i stället tillbaka på min karriär. Efter ett decennium i reklambranschen har jag hunnit med fler kampanjer än jag orkar komma ihåg. Vad jag däremot minns är att jag aldrig har varit med om en plåtning eller filminspelning med kvinnor som varit där bara för att vara sexiga.
Inte ens nu – när makten ligger i min penna – mäktar jag med att skriva in en tutte eller två i handlingen.
Jag menar, visst fick jag in en massa blod i dag. Ack manligt, manligt blod. Men inte en välsvarvad rumpa så långt ögat kunde nå. Och det känns inte särskilt jämställt av mig. Om inte sådana som jag rollbesätter landets babes, vad ska de då pyssla med?
Ger mig själv bakläxa på det.
När jag kom till kontoret påpekade en kollega att jag har snickarskägg. Jag frågade honom om vad det innebär, han skrattade (rått) och förklarade att ett snickarskägg är när det växer kraftigare på halsen än i ansiktet.
Under eftermiddagen ägnade samma kollega en kvart åt att bildgoogla fula skägg. Till slut var jag en kombination av Orlando Blooms brist på testosteron och Obi Wan Kenobis gubbuske. Måttligt roande.
Säg den sorg som varar. Vid kaffemaskinen kände jag hur magen tryckte på och ut letade sig en långdragen smygare av sämsta karaktär. Tänk bönor till middag i går, pizza till lunch i dag. Lyckligtvis stod jag där ensam – mitt brott mot kontorstrivseln skulle gå omärkt förbi.
Tillbaka vid kreatörsbordet upptäckte jag att fisen hade följt med mig hela vägen. Medan den ruttna stanken dunstade bort, såg jag samma kollega som ovan skruva obekvämt på sig. Utan att inse det satt han och andades in mina fekalieångor.
Allt som allt en helt normal dag på reklambyrån.
Vissa kvällar jobbar jag vid köksbordet, andra går jag tillbaka till kontoret. Den tredje kategorin är sådana när jag skiter fullständigt i att jobba övertid, men så kul ska vi inte ha det i kväll.
I kväll valde jag köksbordet. Det finns egentligen ingen tydlig anledning till att jag inte tog med min hund, Zamzon, till kontoret i stället. Där kan han busa runt på stora, öppna ytor (alternativt stå vid mina fötter och gnälla över att jag ignorerar honom), jag har lättare att fokusera och det finns en obegränsad tillgång på bubbelvatten. Letar jag ursäkter till att sitta där jag sitter, kanske jag pekar på att det är snorigt kallt ute och att den 6,5 minuter långa promenaden till kontoret inte är bra för min ambition att ha världens sämsta kondition.
Som om. Sanningen är att jag har en massa texter att redigera, att det är förhållandevis mekaniskt arbete och att jag vill kunna röka som en dåre under tiden.
Nej för rökning på kontoret. Ja för rökning vid köksbordet.
Tills Zamzon säger sitt. Det räcker med att jag plockar fram en cigg och låter den rulla mellan fingrarna, för att han ska attackdyka mot hallmatan, inta sin mest demonstrativa position och sedan låta antirökarsirenen ljuda för fulla halsar.
Vid det här laget hoppades jag att han skulle vara en passiv rökare av rang – ständigt på jakt efter nästa nikokick – men icke. Vi snackar moraltant deluxe.
Grejen är att jag har försökt resonera med honom. Till varje antirökarargument har jag ett bättre motargument.
”Oroa dig inte, lilla gubben. När husse får lungcancer är du död sedan länge.”
”Äsch, att röka är inte så farligt som du tror och det gäller att välja sina laster. Ser du hellre att jag börjar med heroin? Va, gör du det?”
Och så vidare, men det är som att prata med en vägg – eller i detta fallet en åttaårig dobermann som inte förstår ett ord av vad jag säger.
När allt kommer omkring slutar det ändå likadant. Jag tröttnar på hans ylande, spänner blicken i honom och ryter:
”Du har två alternativ. Antingen börjar du betala för dig här hemma eller så håller du käften!”
Fatta fränast.
Jaha. Det levererades precis en glasdörr till kontoret; jag tvingades ställa upp som bärhjälp.
Tre trappor, fyra pojkar: lätt som en plätt.
Om det inte vore för att jag har ont i hela överkroppen nu. Om det inte vore för att det har gått fem minuter, hjärtat bultar hårt och jag gör mitt bästa för att dölja hur andfådd jag är.
Macho.
Eller som Jon Lajoie rappar i Everyday Normal Guy:
”If you wanna mess with me
I think you probably can
because I’m not confident
and I’m weak for a man”
När du väl har bestämt dig för att spara ut skägget inser du snabbt en sak: Att odla skägg går aldrig fort nog (åtminstone inte om du är begåvad med tråkiga svennegener).
Nå väl.
Jag jobbar övertid i kväll. Förra veckans vinterkräksjuka kommer sätta ett hål i plånboken – som bonus befinner sig arbetsskörden i en panikartad hög, gastandes efter min uppmärksamhet.
Lyckligtvis hittade jag nyss en stråhatt som bara låg och skräpade på chefens skrivbord. Att han fick den i femtioårspresent skiter jag högaktningsfullt i; alla vet att kvarglömda hattar är lovligt byte.
Nu låtsas jag att det är sommar och fantiserar om hur ful jag kommer vara i skägget när värmen är här på riktigt.
Eufori.
Här ser du hur skägget såg ut sist det begav sig, början av vintern 2008.
Tack för alla kommentarer. Ja-sidan vann en förkrossande seger. Någon på nej-sidan menade att ett helskägg kan skada mina chanser till romantiskt kuttrasju. Ha! svarar jag på det. Skägget är en konsekvens av ett dött kärleksliv, inte det omvända.
I alla fall.
Ser du att jag fortsatte raka skallen sist det begav sig? Med ett flyende hårfäste var det mitt sätt att försöka behålla någon form av värdighet, antar jag.
Glöm det den här gången. Glöm poppigt modeskägg eller mysigt reklamsnubbeburr.
Tänk Charles Darwin i stället.
Rapport följer.
”There is no way of writing well and also of writing easily.”
– Anthony Trollope
Jag och byråns ägare sitter instängda i kontorets minsta rum. Framför oss står Paddan, den runda mackapären vi använder för telefonkonferenser. I andra änden? En högt uppsatt person i en organisation med över 150 000 medlemmar.
Jag befinner mig i rummet i egenskap av experten på sociala medier. Jag väger mina ord, är klok och briljerar stundtals med små skämt som får kvinnan i andra änden att skratta.
Vi pratar om en kommande kampanj i Twitter och Facebook, när hon tar sig till ett sidospår:
”Förresten, kan du lägga till mig på Facebook?” frågar hon.
”Absolut,” svarar jag, letar upp henne och klickar på ”lägg till som vän” innan hon hunnit ta tre andetag.
Tre andetag senare skrattar hon till på nytt. ”Vad fort det gick, där är du ju!”
Det blir tyst för ett ögonblick. Hon är på väg till min profilsida och mannen som grundade byrån för tjugoåtta år sedan ger mig en uppgiven blick, som för att säga ”Måste ni hålla på med det här just nu?”.
Då går det upp för mig; då inser jag vad min senaste statusuppdatering är; då förstår jag vad jag skrev kvällen innan.
Tack och lov påminner han oss om att vi ska slita lika hårt även när han inte är här. Chefen ser oss trots allt inte ojämnt.
I övrigt en väldigt porträttlik teckning. Men kan för allt i världen inte förstå varför han har placerat den precis i mitt blickfång.
Längs vägen passerade jag ett trettioårskalas, en kickoff med kollegorna, en bröllopsfest och en vanlig utekväll på Karlstads vattenhål Koriander.
När jag vaknade i morse väntade inga fyrverkerier: ingen kom med blommor, ingen sa grattis, folk kantade inte gatorna och inga vackra flickor stod på kö för att kyssa mig.
Allt jag fick var morgonhuvudvärk, en lika trött jycke och ett snöoväder som fick oss båda att vilja krypa tillbaka under täcket.
Tacken för en månad nykter.
Jag svor hela promenaden till jobbet.
Ser du? Ett sportigt underställ. På mig.
Det har gått elva år sedan jag trasade sönder knät och la allt idrottande på hyllan; elva år sedan jag senast besökte ett gym.
I dag har jag dragit på mig den hurtiga fasaden, men låt dig inte luras. Dagens kick-off med jobbet inleds med ett par timmar planerad utomhusaktivitet. Tänk skidor, skridskor och så vidare.
I korthet innebär det att jag står vid sidan av och gör mitt bästa för att inte frysa ihjäl. Över understället drar jag strax på mig en stickad Acne-tröja, ett par Our Legacy-jeans, boots från Gant och en vinterparkas från Whyred. Ska jag frysa tänker jag göra det med (svensk) stil – som den posör jag är.
När dagen övergår till kväll blir det fest för hela slanten. Personligen ska jag fortsätta mitt nyktra liv.
Men jag är inte bitter.
Nej, nej.
Bråda dagar, svettig vecka. Jobben hopar sig och det har varit svårt att räcka till. Reklamkreatör: onekligen världens hårdaste yrke. Glöm brandmän, Greenpeace-aktivister, Gandhi och hjälparbetarna på Haiti.
Det är jag och mina kollegor som får det att gå runt.
Som i dag. Vi finslipar det sista på en webbplats som ska sälja in den värmländska berättartradition (a.k.a. turism) till resten av världen. Och eftersom det ska bli en genomarbetad lösning krävs det även en finurlig 404-sida. Du vet, den där sidan du hamnar på om du är korkad nog att skriva in en felaktig adress.
Ehm, ja.
Med andra ord har jag uträttat underverk i dag. Eller levererat världens torraste humor. Det beror på vem du frågar.
Powered by WordPress