Reklambyrån heter Nkel, ligger i hjärtat av Stockholm och arbetar med kunder inom ett brett spann av områden: från dagligvaruhandel till affärsjuridik.

Jag är lycklig. Säg grattis.

I fredags sa jag upp mig från anställningen som copywriter hos Ord & Bild, Värmlands största tillika Sveriges femte bästa medelstora reklambyrå 2010 (enligt Regi). Vår relation varade i knappt fyra år och jag är tacksam över den roll jag fått spela i företagets positiva utveckling. Men det är dags att gå vidare. Det är dags att riskera allt jag har för en chans till allt jag vill ha.

Redan i februari berättade jag att jag söker jobb i Stockholm, för att kunna flytta till kärleken, Ronja, och samtidigt fortsätta utveckla karriären. Sedan dess har jag aktivt sökt jobb, varit på ett gäng intervjuer men ännu inte hittat rätt arbetsgivare.

Under hela processen har jag upplevt det som en nackdel att jag fortfarande bor i Karlstad. Om du har en uppsjö kvalificerade kandidater att välja bland, varför satsa på den som inte redan finns på plats i huvudstaden? På ett ungefär.

Därför är det nu avtalat att jag gör min sista arbetsdag den åttonde juli, tar semester och slutar officiellt den tjugonde.

Från och med den tjugoförsta juli finner jag mig således fritt svävande på arbetsmarknaden. Än viktigare, för stunden, är att jag står utan bostad i Stockholm.

Hör du mig? Bostadslös i mina drömmars stad; så kan jag inte ha det. Jag älskar att arbeta kreativt, få användning för den penna jag vässat hela livet och förverkliga de idéer som bara uppstår när alla i arbetslaget drar åt samma håll.

Men mest av allt älskar jag Ronja och den framtid jag ser med henne. Och hon väntar på mig. I ett studentrum i Stockholm. Utan plats för mig och Zamzon, min nio år gamle dobermann.

Vi behöver en lägenhet. Och vi behöver den så snart som möjligt.

En stor etta, en liten trea eller något däremellan. Helst innanför tullarna, i nödfall närförort.

Berätta för alla du tror kan hjälpa oss, är du snäll.

För kärlekens skull. Karriären fixar jag av egen kraft.

Tack.

Kontaktuppgifter:

• 070 447 44 21
• philipwildenstam@gmail.com

Ronja och jag på vernissage

Ärlighet är min grej, ibland brutal sådan. När jag går på den första intervjun i Stockholm ska jag hålla det här klippet i åtanke.

Responsen hittills har varit överväldigande, framför allt på Twitter. Tack!

En klokare man än jag sa att tiden är naturens sätt att se till att allt inte händer samtidigt. Någonstans finns ändå en kokpunkt där allt sker och bär eller brister. Ett slut. Ett stopp där nog är nog och vi får betala för min oförmåga till rörelse.

Jag svettas, söker lösningen men famlar. I hela livet har jag velat klara av allt själv. Att be om hjälp är ett tecken på svaghet. Ensam, mitt vackraste ord. Men jag är inte ensam längre, bara tillsammans på fel sätt.

Tillsammans med kvinnan jag älskar, Ronja, men separerad av trettio mil alltför utforskad geografi. Karlstad kontra Stockholm och hemstaden står chanslös. I Karlstad har jag vuxit, funnit mig själv som man och odlat det enda redskap som förmått fängsla nyfikenheten och stilla tristessen: mina ord. Genom dem har jag lärt mig att tänka, brinna och omfamna obekväma sanningar. En sådan sanning är att staden inte har något mer att erbjuda mig.

Om ett par månader fyller jag trettio och jag skäms inte längre över att beskriva mig själv som en skicklig kreatör och skribent. Sedan över tre år har jag förmånen att arbeta som copywriter på Värmlands framgångsrikaste reklambyrå, tillsammans med kollegor som ständigt överraskar, roar och utmanar mig. Att det inte räcker längre kastar ingen skugga över dem.

Att det inte är nog är vrålet som växer inom mig.

Jag måste vidare. Måste bort. Måste ge kärleken en chans att överleva det karga klimat vi kallar livet, en dragkamp med tiden där belöningen är lycka – hur beständig eller flyktig den än må vara.

Att söka jobb har visat sig vara det svåraste projekt jag antagit. Min oförmåga att be andra om hjälp ligger mig i fatet. Jag står vilsen och utlämnad. Alla som någon gång sökt jobb vet precis hur det är; känslan av att inte bli sedd, att försvinna i högen, att inte ens ges en chans att misslyckas i intervjun till tjänsten du är överkvalificerad för.

Det äter upp den tid jag inte har. I Stockholm finns det gott om kreativa reklambyråer där jag hör hemma. Arbetsplatser som endast kan stärkas av den passion för språkvård, interpunktion, historieberättande och förnuft som jag tar med mig in i allt jag gör.

Snälla, hjälp mig hitta till Stockholm. Hjälp mig hitta hem till mitt riktiga liv.

Click here to view the embedded video.

I veckans nummer av branschtidningen Resumé gör jag ett litet gästspel.

Här är reklamfilmerna jag valde att hylla:

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Åtminstone i dag. Det kanske inte är så konstigt att jag känner folk som efter flera års vänskap fortfarande är osäkra på vad en copywriter egentligen gör om dagarna?

Häromdagen åkte jag till Värmlands Folkblad för att, tillsammans med en doktorand i statsvetenskap, agera sakkunnig tyckare om riksdagspartiernas valkampanjer.

Resultatet läser den intresserade här.

Bonus: För tre dagar sedan skrev jag om Kortvalet.se, Andreas Stjärnhems försök att få partierna att prata klarspråk. VF har även en artikel om det i dag, som du hittar här.

Söndag. Ensam på kontoret. På tok för mycket arbete att avverka.

Självömkan är sällan vackert, men så blir det ibland.

Det är något oklart men vackert ändå. Livet mellan här och där, då och nu och vad som kommer sedan.

Ensamheten är aldrig tydligare än när ingen möter dig efter en resa.

Click here to view the embedded video.