Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Och bara så där …

En tvåa. Fyrtiofem kvadratmeter. Förstahandskontrakt. Utan ”deposition” eller andra under-bordet-metoder.

I Hammarby sjöstad.

Jag och Ronja flyttar in första september.

Så ja.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Mitt livs största beslut

Låt mig vara privat för en stund, jag behöver din hjälp.

I fredags sa jag upp mig från anställningen som copywriter hos Ord & Bild, Värmlands största tillika Sveriges femte bästa medelstora reklambyrå 2010 (enligt Regi). Vår relation varade i knappt fyra år och jag är tacksam över den roll jag fått spela i företagets positiva utveckling. Men det är dags att gå vidare. Det är dags att riskera allt jag har för en chans till allt jag vill ha.

Redan i februari berättade jag att jag söker jobb i Stockholm, för att kunna flytta till kärleken, Ronja, och samtidigt fortsätta utveckla karriären. Sedan dess har jag aktivt sökt jobb, varit på ett gäng intervjuer men ännu inte hittat rätt arbetsgivare.

Under hela processen har jag upplevt det som en nackdel att jag fortfarande bor i Karlstad. Om du har en uppsjö kvalificerade kandidater att välja bland, varför satsa på den som inte redan finns på plats i huvudstaden? På ett ungefär.

Därför är det nu avtalat att jag gör min sista arbetsdag den åttonde juli, tar semester och slutar officiellt den tjugonde.

Från och med den tjugoförsta juli finner jag mig således fritt svävande på arbetsmarknaden. Än viktigare, för stunden, är att jag står utan bostad i Stockholm.

Hör du mig? Bostadslös i mina drömmars stad; så kan jag inte ha det. Jag älskar att arbeta kreativt, få användning för den penna jag vässat hela livet och förverkliga de idéer som bara uppstår när alla i arbetslaget drar åt samma håll.

Men mest av allt älskar jag Ronja och den framtid jag ser med henne. Och hon väntar på mig. I ett studentrum i Stockholm. Utan plats för mig och Zamzon, min nio år gamle dobermann.

Vi behöver en lägenhet. Och vi behöver den så snart som möjligt.

En stor etta, en liten trea eller något däremellan. Helst innanför tullarna, i nödfall närförort.

Berätta för alla du tror kan hjälpa oss, är du snäll.

För kärlekens skull. Karriären fixar jag av egen kraft.

Tack.

Kontaktuppgifter:

Ronja och jag på vernissage

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

TED Talks: Big History

YouTube Preview Image

Backed by stunning illustrations, David Christian narrates a complete history of the universe, from the Big Bang to the Internet, in a riveting 18 minutes. This is ”Big History”: an enlightening, wide-angle look at complexity, life and humanity, set against our slim share of the cosmic timeline.

Kategori: Nyhetsflödet Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Tim Minchins ”Storm”, den animerade versionen

YouTube Preview Image
Jag minns fortfarande hur imponerad jag var första gången jag hörde Tim Minchin framföra ”Storm”, ett beatinspirerat poem om mötet med denna oskyldiga (läs: naiva) kvinna som i all sin okunskap hellre anammar pseudovetenskap än verkligheten.

Eller, stryk det. Imponerad är fel ord. Jag häpnade, hör du det? Tim Minchin har gjort så mycket begåvat under sin karriär, så mycket utmanande och tänkvärt. Men här? Här samlar han allt i ett mästerverk, hans magnum opus för tvåtusentalets tänkande individ.

Sedan i går finns ”Storm” tillgänglig animerad, vilket förhöjer upplevelsen ytterligare.

Var så god, njut.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojkar, akta er för bögar!

YouTube Preview Image

Du vet väl att alla bögar antingen är mördare eller pedofiler? Särskilt tunnhåriga med mustasch. Och just ja, homosexualitet smittar.

Allt enligt en amerikansk hatpropagandafilm från 1961.

Det skadar sällan att påminna sig själv om att de här åsikterna var kutym en gång i tiden, typ i går. För bövelen, för en stor del av jordens befolkning skulle åsikterna i klippet fortfarande vara ett steg upp från ännu mera hat.

Bonus: De fruktansvärda konsekvenserna av samkönade äktenskap


Via Dangerous Minds.

Kategori: Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

På nästa sida: välfylld tomhet

Helgerna jag får i Stockholm spenderas i kärlekens tecken, inte nedgrävda i omvärldsbevakning. Nu, på väg hem till Karlstad, sitter jag med SJ:s hackiga uppkoppling och försöker läsa i kapp.

Kärringen jämte mig läser i kapp något helt annat.

Camilla Läckberg.

I första klass-vagnen.

Vilken djävla oxymoron.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

På vernissage


Har du vägarna förbi Karlstad den närmaste tiden, får du inte missa Tom Ole Sundbergs fotoutställning på Värmlands Museum. I går var det vernissage och jag och Ronja var så imponerade att vi genast reserverade två fotografier – till det gemensamma boende vi inte har än.

10 april är utställningens sista dag. Läs mer här och här.

Foto: Sofia Sundberg

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #46: Lagt kort ligger


Tjej:
För ett par år sedan skulle jag och min sambo bestämma kändisarna som är våra frikort.

Kille: Du menar vilka ni får ligga med om tillfälle uppstår, utan några konsekvenser?

Tjej: Precis. Men jag slösade bort min chans.

Kille: Hur då?

Tjej: Jag valde Andy Rooney när jag egentligen menade Shanti Roney.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Förresten


Helgen i Stockholm var så fin att jag försvann mentalt ett par dygn extra. Läget med dig, då?

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , ,