Jag tycker att hela historien bara är sorglig. Hur man verkställer hatet mot muslimer på det mest medeltida sättet. Att bränna böcker på bål gjorde man liksom på medeltiden. […] Och när den här symboliska hatgesten kommer, ”nu bränner vi Koranen”, det blir liksom startpunken för [de afghanska muslimernas] missnöje.

Så uttrycker sig Omar Mustafa, ordförande för Muslimska Brödraskapets svenska falang, Islamiska förbundet, tillika professionell förvillare och människovärdesrelativist. Eller hur förklarar du att han ursäktar och likställer slakten av sju FN-anställda i Afghanistan med att en galen amerikan, Terry Jones, brände en kopia av Koranen?

Är du intresserad av att fördjupa dig i Omar Mustafas lögnaktiga retorik, hittar du en prekär genomgång borta hos Nima Dervish.

Om du hellre stannar kvar här en stund, kan vi tillsammans gräva ned oss i hur andra reagerat på den massaker som nu resulterat i 22 förlorade liv och 140 skadade.

I Sam Harris nystartade blogg (äntligen!) påminner han oss om vad han försökt belysa ända sedan The End of Faith:

Muslims appear to be far more concerned about perceived slights to their religion than about the atrocities committed daily in its name. Our accommodation of this psychopathic skewing of priorities has, more and more, taken the form of craven and blinkered acquiescence. There is an uncanny irony here that many have noticed. The position of the Muslim community in the face of all provocations seems to be: Islam is a religion of peace, and if you say that it isn’t, we will kill you. Of course, the truth is often more nuanced, but this is about as nuanced as it ever gets: Islam is a religion of peace, and if you say that it isn’t, we peaceful Muslims cannot be held responsible for what our less peaceful brothers and sisters do. When they burn your embassies or kidnap and slaughter your journalists, know that we will hold you primarily responsible and will spend the bulk of our energies criticizing you for “racism” and “Islamophobia.”

Någon som tar en helt annan position är FN:s chefssändebud i Afghanistan.

The UN’s chief envoy to Afghanistan, Staffan de Mistura, blamed Friday’s violence in the northern city of Mazar-e Sharif on the Florida pastor who burnt the Koran on 20 March. ”I don’t think we should be blaming any Afghan,” Mr de Mistura said. ”We should be blaming the person who produced the news – the one who burned the Koran. Freedom of speech does not mean freedom from offending culture, religion, traditions.”

Omar Mustafa kan således glädja sig åt medhåll från högsta håll. Det är okej att mörda så länge du känner dig kränkt nog av den materiella förlusten av någon annans exemplar av den enda bok du tillåtits fästa dig vid.

Det kan inte bara vara jag som blir mörkrädd av denna människosyn (Mattias Gardell är ursäktad). Och det är det lyckligtvis inte. I bloggen Pharyngula hittar vi en av de starkaste artiklarna som någonsin skrivits av en av de mäktigaste rösterna i bloggosfären, PZ Myers.

Genom att påminna oss om tragedin som följer med varje mord, dråp eller krigsoffer, tillför han det perspektiv som de flesta av oss försöker blunda för.

These twelve people were human beings, reduced to a statistic in a newspaper article, and dehumanized and exterminated by a mindless mob, inflamed by religious fanatics. Similarly, the hundred thousand or more killed in Iraq, the ongoing war in Afghanistan, all of these are also genuine, thinking, feeling human beings, wiped out in a cold-hearted calculus of delusion and greed. There is no justification sufficient for these acts.

PZ Myers har även svar på tal till Omar Mustafa och Staffan de Mistura.

Yet somehow we get lost in the wrong questions. Do we have the right to burn the Koran? Is it unreasonable to think that Afghans might have cause to be angry? Should we not defend the right of fascist politicians to live, and perhaps it is OK to grant a limited license to murder to certain people if they are of the correct political stripe or the appropriate faith? Shall we weigh the sins of a Florida preacher against those of three Afghan clerics, and come up with a number that will tell us which is the greater offender, and by how much?

Är det inte lustigt? Myers beskrivs ofta, av sina meningsmotståndare, som en ”militant ateist”. Konsten att urholka ord kanske följer med konsten att nedgradera människors värde?

I’m an extremist in this debate, I will freely confess. I hold an absolute view that no killing is ever justified, that individuals have the necessity to defend themselves against assailants, but that even that does not grant moral approval to snuffing out the life of another. Don’t even try to pull out a scale and toss a copy of the Koran on one side and the life of a single human being on the other — the comparison is obscene. Do not try to tell me that some people are ‘moderates’ when they tolerate or even support and applaud war and death and murder for any cause, whether it is oil, or getting even, or defending the honor of wood pulp and ink.

Då var det sagt.

[T]he only people who don’t think there is a problem with Islam are those who live on some other planet. The reputation of Islam in the West is not poor because of prejudiced Western Islamophobia, still less because Western governments conduct some kind of anti-Islamic propaganda.

Genom drygt 30 000 tecken (eller 5 000 ord) tar han sig an ämnet med imponerande nyans. Det är lång läsning, särskilt för alla som redan hunnit webbifiera hjärnan. Men tro mig, det är värt det.

Does Islam itself have a role in these problems? The answer is complex and nuanced but it must be a qualified, and deeply reluctant, yes. This is the only explanation consistent with the fact other immigrant communities, which may have experienced difficult circumstances in the first generation, don’t display the same characteristics in the second generation. But there is a deeper reason as well. As the great scholar of Islam, Bernard Lewis, has written: ”The community of Islam was church and state in one, with the two indistinguishably interwoven.” This isn’t just a theoretical observation. It means that imams at mosques tend to be preaching about politics, and doing so from a cosmology deeply influenced by paranoia and conspiracy.

Låt artikeln How I lost faith in multiculturalism tjäna som den starka kopp kaffe som håller dig vaken en extra stund i kväll.

Sova kan du göra i morgon.

It is right to be sensitive and avoid needless offence. It is wrong to avoid reality altogether in such an important area of national policy. No one in Europe, 25 years ago, thought they would be in the mess they’re in today. […] But the truth is not all immigrants are the same. And it may be much easier than people think to turn success into failure.

Tack till Pelle W. för artikeltipset.

Sveriges Radio har ett inslag om spektaklet.

Från arrangören Freshest sida vill man inte kännas vid att det skulle vara frågan om någon form av censur, enligt en intervju i Feministiskt perspektiv.

Alla är väldigt chockade, koreografen och dansarna i gruppen är helt förstörda. Varken vi i Freshest eller Kulturhuset visste att numret innehöll religiösa texter. Hade vi vetat det hade vi bett dem plocka bort det. Freshest har skrivit till alla som deltog i Facebooktråden och förklarat att ingen avsikt att kränka någon funnits.
– Anonym, livrädd representant för Freshest

Så, nej, det är inte censur eftersom de självmant hade plockat bort det påstått stötande innehållet om de känt till det i förväg. Eller?

Även Kulturhuset representant, produktionschef Nina Röhlcke, förnekar att det handlar om censur.

Vi var inte insatta i innehållet i föreställningen. När det rör sig om så här brännbara ämnen måste vi ta vårt ansvar som utgivare. Om vi hade haft längre varsel hade vi kunnat skapa en diskussion kring stycket där alla hade kunnat komma till tals. Men när vi bara hade några timmar på oss att ta ställning till innehållet så hade vi inga andra möjligheter att hantera situationen än att ställa in. Inte ens arrangörerna kände ju till att stycket skulle ingå. Det här betyder naturligtvis att vi måste se över vår kommunikation med externa arrangörer.

Så, nej även här, det handlar absolut inte om censur – bara en total avsaknad av ryggrad.

Det är en sorglig väg vi färdas på när religiösa våldsivrare tillåts diktera det offentliga samtalet och samhällets kulturyttringar. Sorglig, men inte oväntad efter vår kollektiva, på tok för utdragna oförmåga att diskutera vår generations kanske viktigaste fråga: försvaret och spridandet av upplysningens ideal i en värld präglad av religiöst vansinne.

Uppdaterat: I ett blogginlägg förklarar Eric Sjöström, konstnärlig ledare för Kulturhuset, varför han är en feg krake som anser att muslimer i allmänhet är oförmögna att ta ansvar för sig själva och därför måste särbehandlas, samt att yttrandefriheten är värd att offra varje gång enskilda muslimer känner sig kränkta.

Eftersom det var en nyhet både för oss och för Freshest att en grupp hade använt en bön ur Koranen, så upplevde jag att det hade varit ansvarslöst av Kulturhuset att genomföra arrangemanget, med tanke på att en möjlig riskabel situation hade kunnat uppstå.