Väntrummet är inte ens halvfullt. En mamma med barn är på tjenisnivå med sköterskan – hon har varit här förut. På andra sidan rummet sitter en tjej i tjugoårsåldern. Hon håller en likadan grön lapp som jag. Ser nervös ut. Mellan oss sitter en kille helt klädd i svart. Eller sitter och sitter. Han är uppe och vankar runt med jämna mellanrum. Hetsdricker ur en colaburk. Ströbläddrar i vänttidningarna. En dålig imitation av lugn. Som en b-skådis som visar att han väntar på bussen genom att hela tiden kolla på klockan. Och han vägrar ta av sig sin billiga kopia av Ray-Bans Wayfarer-modell.

Välkommen till Smittskyddskliniken på Centralsjukhuset i Karlstad.

Jag är här för att kissa i kopp.

Det svider när jag kissar. Det rinner gul sörja ur urinröret. Roten är sårig och pungen svullen … Så det är på tiden.

Nej. Det där var en lögn.

Bortsett från att vara övertrött mår jag prima ballerina (ordvits avsiktlig).

Ändå på tiden. Och läkaren berömmer mig för att jag är här på eget bevåg, trots avsaknaden av symtom.

”Man kan aldrig vara nog säker” säger han.

Sen börjar vi prata.

Han närmar sig fyrtio. Trådsmal. Kutig hållning. Och tio års studier glömde helt bort att lära ut social kompetens. Varje fråga har ett inneboende motstånd. Han måste ha ställt dem hundratals gånger. Kanske flera tusen. Ändå kommer de inte naturligt. Han skäms mer över situationen än jag.

”När hade du sex senast” frågar han och ser måttligt intresserad ut av plastgolvet.

Jag svarar.

”Var det utan kondom?”

Jag svarar ”Ja, det är därför jag är här.”

”Och gången innan det?”

Jag svarar.

”Utan kondom?”

Jag svarar.

”Och gången innan det?”

Det blir lite tröttsamt. Han ser mönstret och rör sig mot otäckare mark.

”Var nån av gångerna med oralt sex?”

Jag svarar.

”Var du mottagare eller givare?”

”Är det inte lite orättvist att bara ta emot?” svarar jag.

Men det lättar inte upp stämningen.

”Och hur är det med … ehum …”

”Med vad?” frågar jag.

”Har du nånsin haft … ehum …”

”Ja?”

”Killsex?”

”Nej.”

Frågestunden är över. Det är dags att kissa. Klockan är snart fyra på eftermiddagen och efter morgonens kaffebravader har jag hållit mig sedan före lunch. Nu tränger det på. Rejält.

”Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.”

Oväntat visar han prov på handlingskraft och bestämdhet.

”Varför det?”

”Jag bedömer ditt beteende som riskfyllt. Det är säkrast att vi tar alla prover.”

”Men jag är ju bara här för ett klamydiaprov?” protesterar jag. Överläget jag kände för en minut sen är spårlöst borta. Kvar finns endast tankar på kalsongval, intimstatus och en annan mans händer på mina privata delar. Det frivilliga besöket känns inte alls frivilligt längre. Jag är inte Philip 28 år, viljestark och orädd. Jag är Philip 16 år, homofob, osäker och övertygad om att det finns en penisklubb jag inte är inbjuden till.

Byxorna åker ner och jag påminner läkaren om att det finns ett skynke att dra för, vilket är tur. I nästa sekund slits dörren upp av en annan läkare som ”bara ska hämta en grej”.

Det finns inget bekvämt sätt att ligga på när du finner dig själv naken från midjan neråt på en sjukhusbrits. Kuken i vädret och en man lutandes över dig. Att han sedan greppar dina testiklar, muttrar ”det känns bra” och går vidare till att dra tillbaka din förhud … Det hjälper inte.

Har du sett Fight Club? Jag hittade inte mitt happy place. Jag var inte en pingvin.

”Nu ska jag bara ta ett prov från ditt urinrör. Det kan sticka lite” säger han och tar fram en långsmal tops. ”Jag ser direkt i mikroskåpet om det finns spår av nåt.”

Vilket han inte ser. Jag andas ut. Det är över nu.

”Nu ska jag bara ta ett gonorréprov.”

Vad gjorde han nyss? Jag är vilse och fram åker inte en ny tops. Fram åker en stålsticka.

Och det som nyss sved till byts ut mot ett hugg av karaktärsbyggande proportioner.