
Via:
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Den här veckan är det verkligen allt mellan himmel och jord som får plats i panelen. Usama Bin Ladins död firas i USA, men hur okej är det att glädjas åt någons död? Och varför får vi inte se bilderna på den mördade Usama? Karlstad Kalaset backar efter kritik om stereotypa könsroller, värmländska är Sveriges fjärde sexigaste dialekt och skräp i drivor är alla ämnen som panelen diskuterar.
Jag tror att jag tog lite mera plats den här gången, jämfört med debuten och förra veckans sändning.
Är dock fortfarande inte bekväm nog för att kunna lyssna på min egen röst i efterhand, men det är du välkommen att göra.
Länk till inslaget:

I onsdags gästade jag P4 Värmland för att diskutera kjoltvång, levande statyer, första maj och det brittiska kungabröllopet. Om du vill lyssna, kan du göra det här. (Dessutom säger jag ”manboobies” mitt i allt. Håll öronen öppna.)
I morgon klockan 17:00 sitter jag på nytt med i deras eftermiddagspanel. Ska försöka komma ihåg att lägga upp länken medan den fortfarande känns aktuell.
Länk till inslaget:
Helgerna jag får i Stockholm spenderas i kärlekens tecken, inte nedgrävda i omvärldsbevakning. Nu, på väg hem till Karlstad, sitter jag med SJ:s hackiga uppkoppling och försöker läsa i kapp.
Kärringen jämte mig läser i kapp något helt annat.
Camilla Läckberg.
I första klass-vagnen.
Vilken djävla oxymoron.

Vet du vad? Det tog en dag, sedan kom jag på det: jag kan använda den nya Facebooksidan till att bjuda er på bonusmaterial, på sådant som inte riktigt hör hemma i bloggen.
I dag laddade jag upp två läsarreaktioner på tidigare krönikor, ett handskrivet brev och ett mejl. Det roliga med dem är att de skickades till redaktionen, inte till mig.
Om du vill ta del av dem får du hoppa över hit.
(Så där, nu har jag motiverat varför jag startade en fanklubb åt mig själv. Nöjd? Kan vi släppa ämnet och inse att det inte handlar om storhetsvansinne? Dessutom har jag bestämt mig för att inte kalla er som gillar sidan för mina fans. Nej, nej. Ni är mina lärjungar.)

Lanseringen av philipwildenstam.se version 2.0 är inte långt borta nu. Skalet är på plats, endast arbetet under motorhuven återstår. Vad tror vi, en vecka eller två? Säg tre då, för att vara på den säkra sidan.
När jag byter form och upplägg här, är det även dags att börja nyttja Facebooks fulla potential. För att tillgodose er som vill ha allt samlat där (jämfört med att använda exempelvis Google Reader), har jag således skapat en sida där alla uppdateringar kommer hamna.
Gillar du mig? Välkommen över till facebook.com/philipwildenstam.

Snart är det dags, en fullständig redesign av bloggen ligger i startgroparna. I kväll jobbade vi med den, jag och en kollega.
Oj, så hårt vi jobbade.

Det fanns en tid när vetenskapsmän var övertygade om att hela universum uppfylldes av en osynlig substans, som bland annat möjliggjorde ljusets färd från solen till oss.
Denna substans kallades eter, men teorin skrotades slutligen för hundra år sedan.
Ändå lever ordet kvar när vi snackar radio; radiovågorna sägs färdas genom etern till dina öron.
Uttrycket är således fullt av skit, men det är tack vare denna skit du i dag har chansen att, för första gången i den här bloggens historia, faktiskt höra min röst.
Ann Edliden, Sveriges Radio P4 Värmland, intervjuade mig för två veckor sedan. I över en timme pratade vi om bloggandet, livet, kärleken, den tänkta Stockholmsflytten, religionskritiken och skepticismen. Det var ett oväntat öppet samtal och jag är glad att jag ställde upp.
I morse, runt 07:40, sändes inslaget.
Om du vill lyssna på det drygt sex minuter långa resultatet, klickar du här.
Foto: Ann Edliden/Sveriges Radio

Nej, jag har inte slutat röka pipa. För fem månader sedan slutade jag köpa cigaretter, för två veckor sedan slutade jag snusa. Pipsamlingen tänker jag däremot låta växa.
Det är en annan form av njutning; en ceremoni; meditation. Endast den som provat kan förstå.