Du mejlar aldrig. Ibland lämnar du ett digitalt avtryck, men du tar dig aldrig tiden att prata med mig avskilt och intimt. Faktum är att jag efter snart ett år som bloggare, inför hyfsad publik, bara har fått en handfull brev av dig.

Någon gång har du varit uppmuntrande och vänlig, fler gånger ifrågasättande. Ett par av breven har varit hatbrev – du har sagt det själv. ”Jag hatar dig, Philip. Jag känner dig inte men du är dum i huvudet.”

Mitt standardsvar har alltid varit ”Ligga?”, mest för att jag inte kan låta bli.

Tills för två veckor sedan. Det kom ett hatbrev (du sa det själv), men jag trodde inte på det för en sekund. Dina ord värmde mig på ett sätt jag inte är van vid. Du smickrade, underhöll och fick mig att se förbi det stundtals klumpiga språkbruket.

Du fick mig att le och jag blev kär. Jag vet inte vem du är men fantasin löpte amok. Inom loppet av en minut blev du min framtida brevvän; en romans mellan raderna; en anförtrodd att möta världen med.

Jag läste ditt mejl om och om igen och funderade på hur jag skulle svara. Endast det bästa var gott nog åt dig, min vän. Jag ville ge dig de rätta orden. Jag ville få dig att skratta på samma sätt som du fick mig att glädjas. Jag ville vinna ditt hjärta såsom du vann mitt.

*   *   *

To: philipwildenstam@gmail.com
Date: Wed, Feb 10, 2010 at 12:04 AM
Subject: Hatbrev… Tror jag.

Hej Philip,

Efter att han läst din blogg i två- tre månader har jag fått ett sjukt begär. Har ingen aning om varför men jag bara MÅSTE höra av mig till dig. Jag tror det är för att jag hatar dig. Men jag börjar med någonting snällt.

Du skriver bra, lättläst och roligt. Plus, helt klart. Du har en hund. Inte vilken hund som helst, utan av rasen Doberman. Stort plus.

MEN, du är så lik mitt ex att jag kan tänka mig strypa dig istället för honom. Stoppa upp ditt singelliv, raggande, analsexeri, alkoholdrickande (bra att du slutat ;) din själviskhet o allt äckel du nu håller på med i din egen röv. Usch!!

Fast detta är ju bara vad jag känner efter att ha läst din blogg. Som jag ändå på nåt skruvat sätt gillar. Hoppas du inte tar illa upp… Var bara tvungen att säga det!

Mvh
Seidie

To: Seidie
Date: Wed, Feb 10, 2010 at 8:51 AM
Subject: Re: Hatbrev… Tror jag.

Seidie.

Hat är ett starkt ord. Hat är ett ord som likt alla ord har en särskild funktion. Det vore enkelt att avfärda hat som motsatsen till kärlek, men så lätt ska vi inte göra det för oss själva. Som drivkraft kan hat besegra det mesta; som belöning för en oförrätt kan hat stå vid mållinjen som en hägrande pokal. Ändå är hat den känsla få av oss någonsin kommer nära på riktigt. Medan vi fnissar, ler, gråter och ber, står hat utanför som en gäst utan inbjudningskort.

Jag vaknade en dag till insikt om att jag hatar för få saker, människor, fenomen eller påhittade män med skägg som lever uppe bland molnen. Oavsett hur mycket jag funderade kunde jag ändå inte hitta något att hata genuint. Att känna förakt är enkelt, likaså avsky, men det stannar där när de förmildrande omständigheterna kommer in i bilden. Som en rationell varelse är det omöjligt att förbise att ingenting någonsin är helt svart eller vitt.

Det vill säga tills Tård kom in i bilden. Jag har aldrig träffat Tård, men jag hatar honom. Jag har aldrig träffat någon av de åtta herrar i Sverige som heter Tård, men jag hatar dem alla.

Tård blev min lösning på hat-problemet. Varje gång jag känner ett behov av att hata, tänker jag på Tård. Hur förmätet, hur korkat, hur fånigt, hur dekadent! Att stava Tord med Å i stället för O: få människor kan förtjäna mitt hat lika väl som de män som aldrig reste sig mot föräldrarnas synder för att rätta ett fel som i allra högsta grad går att rätta.

Vid sidan av Tård känns det helt okej att du tror att du hatar mig.

Philip Wildenstam

*   *   *

Sedie, det har gått två veckor och du har fortfarande inte svarat. Det känns som att jag ensam bär hela vår relation på mina axlar.

Jag gör slut.