Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

15 minuter om kikhosta och antivaccinationsrörelsen

YouTube Preview Image

Inslaget är från Australien, men tro inte för en sekund att vi är befriade från idiotin här i Sverige.

Varning för starka bilder. (Vilket är en stor anledning till varför du bör se klippet.)

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mässlingsråd som dödar

Antroposofernas (sekten bakom varumärket Saltå kvarn) vidriga människosyn uppmärksammas äntligen i media, genom en debattartikel i DN av barnläkaren Mats Reimer.

Den skattefinansierade Vidarkliniken i Stockholms län har på sin hemsida lagt ut råd om antroposofisk behandling av mässlingen. Rekommendationerna – som vänder sig till föräldrar – innehåller tyvärr allvarlig desinformation. Bland annat påstås felaktigt att vaccination mot mässlingen kan orsaka autism och att febersjuka barn ska gnuggas med borste för att utslagen ska blomma ut över hela kroppen. Vidarkliniken motarbetar härigenom det viktiga smittskyddsarbete som övriga läkare inom Stockholms läns landsting bedriver. Nu måste politikerna ingripa och se till att kliniken lever upp till samma krav som andra vårdcentraler, skriver Mats Reimer.

Som vetenskaplig skeptiker finns det en fråga jag får oftare än andra: Varför lägger jag mig i vad andra tror, varför kan de inte få leva och verka i fred?

Det enkla svaret är: Därför att idioter tenderar att aldrig hålla käften. Tvärtom missionerar de ofta sina budskap till alla som gitte lyssna, maskerade under självpåtagna mantlar av auktoritet.

Och som du säkert redan vet vid det här laget, dåliga råd – särskilt de som saknar evidens men ändå kommer från någon som utger sig för att veta vad hon pratar om – kan döda.

Dr Mats Reimer fortsätter:

Antroposofiska läkare är ofta negativa till vaccinationer, liksom Rudolf Steiner var. Man anser att barnens infektioner är andligen utvecklande; man vill att barnen skall genomgå mässling och avstår därför från vaccin. Skolmedicinen däremot ser mässling som en allvarlig virusinfektion som fortfarande dödar 100.000-tals barn varje år. Att vaccinera alla barn i världen mot mässling är ett prioriterat mål för WHO. Vi är på rätt väg och tack vare vaccinering har dödstalen minskat med 75 procent de senaste tio åren. I framtiden hägrar målet att helt utrota sjukdomen så som man lyckades göra med smittkopporna.

Även i europeiska länder är det vanligt att barn med mässling blir så sjuka att de behöver läggas in på sjukhus, och komplikationer är inte sällsynta. Hos enstaka välnärda och tidigare helt friska barn, ungefär ett per tusen, orsakar mässlingvirus en allvarlig hjärninflammation med stor risk för hjärnskada eller till och med död. En promille kan låta som en liten risk, men det betyder att om vi inte alls vaccinerade kan man befara att bortåt 100 svenska barn varje år skulle dö av mässling, eller överleva fast med svåra handikapp.

Dagen efter debattartikeln diskuterades den i en ledare i SvD, av Sanna Rayman:

Mässlingen är numera en sjukdom som syns sällan och som tar allt färre liv. Det betyder inte att sjukdomen har blivit ofarlig, det betyder att vi har blivit bättre på att hantera den.

Därför är det upprörande att läsa (DN Debatt igår) om hur den skattefinansierade antroposofiska Vidarkliniken i Stockholm sprider desinformation, skrämmer bort människor från ett vaccin som räddar liv samt ger behandlingsråd som framstår som rena galenskapen.

Varför betalar vi för detta?

Det kan vi fråga oss, helt klart. Sanna Rayman tar i ledaren även upp en text av Roald Dahl, som förlorade sin sjuåriga dotter i just mässlingen.

Jag blev nyfiken på vad Dahl hade att säga i ämnet. Som väntat är texten så stark att den förtjänar att återges i sin helhet.

Peter Olausson på Faktoider står för den svenska översättningen.

Roald Dahl:

Olivia, min äldsta dotter, fick mässling när hon var sju år gammal. Jag minns hur jag ofta läste för henne vid sängen allt eftersom sjukdomen fortskred, utan att känna mig särskilt orolig. Så en morgon, när hon var en god bit på bättringsvägen, satt jag på sängen och visade henne hur man kan göra små djur av kulörta piprensare. När det blev hennes tur märkte jag hur hennes fingrar och tankar inte samarbetade, hon kunde inte göra någonting.

”Mår du bra?” frågade jag.

”Jag känner mig trött,” sade hon.

En timme senare var hon medvetslös. Tolv timmar senare var hon död.

Mässlingen hade övergått till någonting förfärligt som kallas mässlingsencefalit [hjärninflammation] och det fanns inget läkarna kunde göra för att rädda henne.

Detta var 1962, tjugofyra år sedan, men än idag är det så att om ett barn med mässling utvecklar samma dödliga reaktion som Olivia gjorde, så finns det fortfarande inget läkarna kan göra för att hjälpa henne.

Å andra sidan kan föräldrar idag göra något för att förhindra att samma tragedi inträffar deras barn. De kan se till att få sitt barn immunt mot mässling. Jag kunde inte göra det för Olivia 1962 eftersom man på den tiden ännu inte hade fått fram något pålitligt mässlingsvaccin. Idag finns det bra och säkra vacciner tillgängliga för alla familjer och det enda ni behöver göra är att fråga er läkare.

Det är fortfarande inte allmänt accepterat att mässling kan vara en farlig sjukdom.

Tro mig, det är den. Jag tycker att föräldrar som idag förvägrar sina barn vaccinering riskerar deras liv.

I Amerika, där mässlingsvaccinering är obligatorisk, har mässling liksom smittkoppor praktiskt taget försvunnit.

Här i Storbritannien har vi fortfarande hundratusen fall av mässling om året, eftersom så många föräldrar inte låter vaccinera sina barn, på gund av motsträvighet, okunnighet eller rädsla.

Av dessa hundratusen kommer tiotusen att lida av komplikationer.

Minst tiotusen kommer att få öron- eller lunginflammation.

Cirka tjugo kommer att dö.

BEGRUNDA DET.

Varje år kommer cirka tjugo barn i Storbritannien att dö av mässling.

Hur är det då med riskerna med vaccinering?

De är praktiskt taget obefintliga. Lyssna här. I ett område med ca 300 000 invånare kommer ungefär ett barn på 250 år att utveckla allvarliga bieffekter av vaccineringen! Risken är en på miljonen. Jag skulle tro att risken är större att ditt barn kvävs av en chokladbit än att det blir allvarligt sjuk av en mässlingsvaccination.

Så vad i hela friden oroar ni er för?

Faktum är att det närmast är brottsligt att låta ditt barn vara ovaccinerat.

Den bästa åldern är 13 månader, men det är aldrig för sent. Alla skolbarn som ännu inte blivit vaccinerade borde be sina föräldrar att ordna det så snart som möjligt.

Jag tillägnade Olivia två av mina böcker, den ena var James och jättepersikan. Då levde hon fortfarande. Den andra var SVJ, tillägnad hennes minne sedan hon dött av mässlingen. Du kan se hennes namn i början av båda dessa böcker. Och jag vet hur glad hon skulle ha blivit om hon kunnat veta att hennes död hjälpte andra barn att slippa sjukdom och död.

Referenslänkar:

Kategori: Politik Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

May the bioenergi be with you

Tic-Clip, i stället för en bjällra?

Som hundägare har jag genom åren stött på både det ena och det andra. Om du tror att huskurer och dylikt, där den ena är än mer korkad än den andra, är reserverade för oss människor, tänk igen. (Fast skyll inte på djuren. This is all on us.)

Trots det tappade jag hakan under gårdagens besök i djuraffären, när jag skulle köpa mat till Zamzon. Till den grad att jag höll på att glömma bort torrfodret.

Det enda jag kunde göra var att läsa reklamtexten alldeles intill kassan, på första parkett inför alla kunder.

”Skydda ditt djur mot fästingar! Tic-Clip är laddat med bioenergi som skapar ett oscillationsfält runt ditt husdjur.”

Pris: 399 riksdaler.

Den unga tjejen bakom kassan tittade på mig medan jag läste texten en gång till:

Anibio Tic-Clip erbjuder en revolutionerande metod för att skydda ditt husdjur från fästingar och loppor, utan bekämpningsmedel, fästingdroppar, sprayer eller lokal applicering av något slag!

Tic-Clip är laddad med bioenergi som skapar ett oscillationsfält runt ditt husdjur som stöter bort skadeinsekter i två år. Detta fästingmedel skapades i Tyskland och har varit en stor succé i hela Europa.

VATTENTÄT, LUKTFRI, INGET BATTERI, UPP TILL 2 ÅRS SKYDD!

När jag läste texten en tredje gång, i stället för att sträcka över mitt kontokort, la hon på ett leende och gjorde entré i min värld av häpnad.

”Den där är väldigt populär,” sa hon.

Jag kunde inte – ville inte – gå i klinch. Förmågan att genomskåda idioti förutsätter ett visst mått kritiskt tänkande. Och hur mycket vi än skryter över att leva i ett sekulariserat, akademiskt land, är kritiskt tänkande inget som kommer med modersmjölken. Långt därifrån.

”Det tror jag säkert,” svarade jag och sträckte över kontokortet för att betala hundmaten. Min förhoppning var att signalera att jag inte var intresserad av fortsatt konversation, att ämnet därmed var dött.

”Vi har kunder som berättar att de nästan helt sluppit fästingproblemet,” sa hon.

”Min hund får aldrig fästingar,” ljög jag och gick, efter att ha önskat henne en fortsatt fin dag.

En googling avslöjar att Tic-Clip sprids inom husdjurskretsar både i Europa och USA. I nätforum diskuteras produkten av djurägare som ”upplever att fästingarna åtminstone har minskat något” och den går att köpa både online och hos fysiska återförsäljare.

I nätbutiken Fastinghalsband.se marknadsförs Tic-Clip med i stort sett samma ord som mötte mig i djurbutiken i Karlstad (jag tog mig friheten att citera dem ovan) och priset är detsamma: fyra hundra kronor.

Bonusen de bjuder på, jämfört med djurbutiken, är ett försök att förklara magin bakom Tic-Clip:

Det låter flummigt men väldigt många djurägare och uppfödare är nöjda med fästingbrickan. [...] Tic-Clip funktion är lite abstrakt jämfört med det traditionella insektsgifter, men produkten är resultatet av många års forskning och Tic-Clip har väldigt många nöjda användare.

Vem som stått för forskningen och hur den utförts nämns så klart inte. Konstigt vore väl annat, att hänvisa till forskning om hur man tillverkar nyckelbrickor och marknadsför dem som ”bioenergiska” torde minska trovärdigheten.

Fast kanske inte. Lurendrejeri och kvacksalveri existerar inom nästa alla branscher. Sorgligt nog tycks det aldrig råda brist på kunder.

Eftersom den här produkten ändå framstår som harmlös (inte sant?), varför är jag så nedlåtande mot de stackare som slösar hundratals kronor på ett verkningslöst halsband åt hunden eller katten? (Kanske tusentals, om de är nöjda och köper flera exemplar.)

Därför att fästingar är ett reellt problem för både människa och djur. Därför att produkter som Tic-Clip riskerar att vagga in kunderna i falsk säkerhet utan att erbjuda ens en gnutta förhöjt skydd.

Fästingar är smittbärare. Borrelia, anaplasmos och TBE är tre sjukdomar som kan drabba djur vars ägare är oaktsamma. Eller ägaren själv, om fästingen lämnar djurets päls och klättrar över till människan.

Nåväl. Att vara korkad är inte straffbart. Och sjuk kan du bli oavsett hur försiktigt du lever.

Att spendera fyra hundra spänn på Tic-Clip är däremot ett effektivt sätt att demonstrera för omvärlden att du är olämplig som husdjursägare. Och då har vi inte ens gått in på vad det säger om företagen som väljer att sälja bluffen.

Referenser:

Kategori: Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad är grejen med forskning som bekräftar vad vi redan vet?

Alkoholkonsumtion försämrar reaktionsförmågan. Kvinnor som får ryggmärgsbedövning i samband med barnafödsel upplever mindre smärta. Alzheimerspatienter är sämre bilförare. Feta män har svårare att hitta partners. ”Roliga” träningsformer får ungdomar att träna mer än ”tråkiga”. Och så vidare.

Vad är egentligen grejen med forskning som bekräftar vad vi redan vet? Med jämna mellanrum publiceras nya studier i stil med ovan. Vi skakar våra huvuden och muttrar om slöseri på skattepengar och forskningsanslag.

Tyvärr har vi oss själva att skylla, i breda drag.

[T]here’s more to duh research than meets the eye. Experts say they have to prove the obvious — and prove it again and again — to influence perceptions and policy.

”Think about the number of studies that had to be published for people to realize smoking is bad for you,” said Ronald J. Iannotti, a psychologist at the National Institutes of Health. ”There are some subjects where it seems you can never publish enough.”

Indeed, people are still arguing about cigarettes almost 50 years after the U.S. surgeon general first linked their use to cancer and lung disease. In a recent issue of the Canadian Medical Assn. Journal, a detailed analysis painstakingly laid out a notion that most take for granted: that secondhand smoke in cars is bad for children.

Duh.

Att veta vad som är sant och agera därefter går alltför sällan hand i hand. Lägg till människans osvikliga förmåga att gömma sig bakom mantrat ”Jag har min sanning!”, så kan du börja närma dig frustrationen som upplevs av vetenskapsmän världen över.

[C]onsider the case of Harvard sleep expert Dr. Charles Czeisler, who has spent about $3 million over the years demonstrating over and over that doctors who don’t get enough sleep make mistakes on the job.

This seems painfully clear. But getting the medical establishment to start believing it — much less change the rules governing doctors’ working hours — has taken Czeisler the better part of three decades. Long shifts for interns and residents are a staple of hospital culture.

When Czeisler presented evidence that workers on rotating shifts at a chemical plant suffered on disrupted sleep, the medical establishment said that doctors were different. When he published results showing that physicians’ 24-hour-plus shifts contributed to car accidents and attention lapses at work, some acknowledged it might be true — but not for them.

Everyone had an anecdote. Czeisler had data. ”It was dismissed out of hand,” he said. ”They use the same argument over and over, even when we’ve tested it. It drives me up the wall.”

Utöver att bekräfta det självklara, för att bekämpa attityder och regelverk som strider mot sunt förnuft, finns det ytterligare en aspekt av forskningen som är minst lika viktig:

Att motbevisa vad vi anser oss veta tack vare samma ”sunda förnuft”.

Sometimes, a study that seems poised to affirm the conventional wisdom produces a surprise. Many have taken the value of popular programs like DARE — in which police warn kids about the dangers of drug use — as an article of faith. But Dennis Rosenbaum of the University of Illinois at Chicago and other researchers have shown that the program has been ineffective and may even increase drug use in some cases.

Exemplet ovan kanske är luddigt för oss i Sverige, långt från USA:s misslyckade krig mot droger (även om vår lag präglas av samma naiva nolltolerans). Lyckligtvis ger fysikern Tom Swanson prov på ett tydligare fall när han kommenterar LA Times-artikeln som citeras ovan:

[C]onventional wisdom isn’t always right. It’s necessary to do studies to confirm that actions are having the outcomes we think they are, even if nine times out of ten they do. One of the more famous examples is the conventional medical wisdom that peptic ulcers were caused by stress or spicy foods, and how that colored their treatment. Because that conventional wisdom was challenged, we learned that most of these ulcers are cause by the Helicobacter pyloribacterium.

För att vi ska få vår världsbild skakad med jämna mellanrum behövs även studier som inte ens orsakar minsta lilla vibration. All forskning kan inte revolutionera världen du och jag lever i, men det minskar inte behovet av forskning på både högt och lågt. I stället för att se ”uppenbara resultat” som ett misslyckande, tycker jag att du kan unna dig själv att känna dig extra smart för en stund när du läser om sådant du redan ansåg dig veta.

Eller varför inte bara tacka för underhållningsvärdet nästa gång forskare anstränger sig för att upplysa dig om att det faktiskt är mer sannolikt att famla i mörkret nattetid?

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Konsumentverket vann över kvacksalvarna bakom spikmattan

År 2009 sågs den av många som årets julklapp, nu får företaget bakom den pseudovetenskapliga succén böta en halv miljon kronor för vilseledande marknadsföring.

Bolaget bakom mattan kunde inte bevisa att mattan botar de sjukdomar som reklamen påstod.

Företaget Team Shakti AB, som nu bytt namn till Mattkometen AB, påstod att spikmattan kunde bota flera allvarliga sjukdomar som depression, migrän, lungsjukdomen KOL, artros med flera. Bolaget påstod dessutom att mattan kunde ge flera positiva hälsoeffekter. Konsumentombudsmannen, KO, menade att marknadsföringen var vilseledande och stämde bolaget inför Stockholms tingsrätt.

Bra så. Skit ska skit ha; Stockholms tingsrätt fattade rätt beslut.

Smolket i bägaren är att en halv miljon knappast gör skillnad för individerna som redan skott sig genom att bedra den stora, utsatta grupp människor som ofta är beredda att pröva vad som helst: de kroniskt sjuka.

Läs hela pressmeddelandet hos Konsumentverket:

Tipstack till Henrik Sköld. Här tar du del av hans läsvärda blogg.

Kategori: Nyhetsflödet Reklam Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , ,

Sam Harris och Richard Dawkins i samtal

YouTube Preview Image

Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.

Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En skeptikers död

Som far till Lauren och Marina, make till Airdrie, skicklig skribent och uppskattad bloggare, har kanadensaren Derek K. Miller spelat såväl stora som små roller i andras liv, hos familj, vänner och de främlingar som följt hans ord.

I går uppdaterades hans blogg.

Here it is. I’m dead, and this is my last post to my blog. In advance, I asked that once my body finally shut down from the punishments of my cancer, then my family and friends publish this prepared message I wrote—the first part of the process of turning this from an active website to an archive.

[...]

I haven’t gone to a better place, or a worse one. I haven’t gone anyplace, because Derek doesn’t exist anymore. As soon as my body stopped functioning, and the neurons in my brain ceased firing, I made a remarkable transformation: from a living organism to a corpse, like a flower or a mouse that didn’t make it through a particularly frosty night. The evidence is clear that once I died, it was over.

So I was unafraid of death—of the moment itself—and of what came afterwards, which was (and is) nothing. As I did all along, I remained somewhat afraid of the process of dying, of increasing weakness and fatigue, of pain, of becoming less and less of myself as I got there. I was lucky that my mental faculties were mostly unaffected over the months and years before the end, and there was no sign of cancer in my brain—as far as I or anyone else knew.

[...]

There can’t be answers today. While I was still alive writing this, I was sad to know I’ll miss these things—not because I won’t be able to witness them, but because Air, Marina, and Lauren won’t have me there to support their efforts.

It turns out that no one can imagine what’s really coming in our lives. We can plan, and do what we enjoy, but we can’t expect our plans to work out. Some of them might, while most probably won’t. Inventions and ideas will appear, and events will occur, that we could never foresee. That’s neither bad nor good, but it is real.

[...]

The world, indeed the whole universe, is a beautiful, astonishing, wondrous place. There is always more to find out. I don’t look back and regret anything, and I hope my family can find a way to do the same.

What is true is that I loved them. Lauren and Marina, as you mature and become yourselves over the years, know that I loved you and did my best to be a good father.

Airdrie, you were my best friend and my closest connection. I don’t know what we’d have been like without each other, but I think the world would be a poorer place. I loved you deeply, I loved you, I loved you, I loved you.

När jag läser Dereks sista ord, känner jag vördnad inför den värdighet med vilken han mötte döden. Livsglädjen och kärleken: allt berikas av hans vetenskapliga skepticism och humanistiska utblick över livet. Här finns ingen ångest, ingen ånger, ingen bedjan till ett fantasifoster om att få blott ett ögonblick mer. Bara tacksamhet inför allt han faktiskt fick.

Vad kan vara vackrare?

We are star stuff which has taken its destiny into its own hands. The loom of time and space works the most astonishing transformations of matter.
– Carl Sagan

Läs hela bloggposten:

Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Utmärkt om den farliga bluffen homeopati

YouTube Preview Image
Kategori: Nyhetsflödet Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Väckelsemöte på min hemmaplan

William M. Branham

KARLSTAD, SVERIGE: Lördag 9 April klockan 15 kan du se och höra William Branham tala och be för sjuka, när vi visar filmen “Djupet Kallar På Djupet” på Elite Stadshotel. Filmen har svensk dubbning och entrén är gratis.

Vi har visat filmen i åtta städer, och vårt vittnesbörd så här långt är att filmen gör ett djupt intryck på publiken och att ingen lämnar opåverkad. Överallt var vi visar filmen, ser vi människor med tårvåta ögon och flera gånger hör vi om liv som har blivit förändrat. Kristna uppmuntras i deras dagliga vandring med Gud, avfällingar får nytt hopp och tro, och de sjuka får tro för helande.

När de skriver att jag kan få se William Branham tala och be för sjuka, helt gratis, menar de då att alla i publiken är sjuka i huvudet? Så tolkar jag det.

Extra lustigt blir det när du inser att de undlåter att nämna att William M. Branham är död sedan 1965, genom en luddig formulering som mer än snuddar vid att vara ett syftningsfel.

Fast nej, när jag tänker efter finns det inget lustigt alls med det. Kristna har ju tillbett och trott på en död snubbes helande krafter i två tusen år nu. Och till Branhams fördel måste jag medge att vi åtminstone kan styrka att han faktiskt har existerat, till skillnad mot Jesus.

Länk till inbjudan:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,