Att skriva. En gång i tiden levde jag för att träna, sedan exploderade högerknät och allt förändrades. Jag hade skrivit i ett par år, men efter skadan blev det på allvar.

Med tiden blev det allt. Min fritid. Mitt yrke.

Jag närmar mig trettio och har svårt att se att jag någonsin kommer livnära mig på något annat. Under semestern har jag medvetet skurit ned skrivandet till en banal nivå. Försökt ta en paus, ladda batterierna.

Det är tråkigt.

Lyckligtvis får jag massor med fin återkoppling för det enda uppdrag jag unnade mig.

Hammarökrönikan.

”Varför i hela friden gav ni en hel sida till idioten som spydde galla över Hammarö? Uppenbarligen behöver han ta ett snack med sina föräldrar och med en psykolog. Jag är inte ett dugg intresserad av att läsa om hans barndomsproblem.”