En vanlig dag börjar med att jag cruisar in på kontoret lite när jag känner för det och ber min söta sekreterare om en dubbel espresso – kanske även en nackmassage. Efter det slår jag mig ned i skinnsoffan i mitt hörnkontor och lirar Playstation medan jag väntar in dagens första kreativa genidrag (som det så fint heter). Skulle chefen mot förmodan sticka in huvudet och fråga vad jag håller på med, harklar jag raskt upp en klyscha eller två (snodda direkt från en branschbok). Det stillar hans oro, vi skrattar och jag återgår till att besegra digitala fiender.

Eftersom jag passar vikten just nu hoppar jag över lunchen. Drar en lina kokain i stället, sticker ut på stan, går förbi skräddaren och hämtar ut min nya kostym. Precis som alla dagar är den här riktigt skön. Lika bra att ringa sekreteraren och meddela att jag inte kommer in mer i dag.

Att jobba i reklambranschen har sina glamorösa fördelar. Och det är jag och mina kollegor värda. Vi är trots allt mycket fränare än du.

***

God morgon. Kan du prata lite tystare? Skallen spränger. Slog igen jobbdatorn runt midnatt och kunde inte varva ned förrän ett par timmar senare. Nu är klockan halv åtta och det är dags att hugga in på dagens uppgifter. Fram till lunch måste jag fokusera och leverera. Sedan blir det åka av. Närmare bestämt trettio mil och workshop i Stockholm. Planen är att börja när rikets normala åttatimmarsdag är över. Vid tjugoett-tiden tackar jag och mina kollegor för den här gången och åker de trettio milen hem igen. I morgon är en ny dag.

Lustigt nog föredrar jag min verklighet framför den stereotypa drömbild vissa har av mitt jobb och min bransch.

Och kokain vet jag inte hur jag skulle få tag på ens om jag ville.