Vi för en daglig kamp, livet och jag. För varje sak jag hittar att omfamna och älska, dyker något upp att hata och förakta. Med tiden har det blivit en balans jag uppskattar. I dag vet jag att jag inte kan ha det ena utan det andra – att mitt liv skulle vara fattigare om jag bekämpade varje uttryck av vrede, irritation, avsmak och sorg.

Artonårige jag fnös åt det sköra, vackra eller gulliga. Romantiska komedier var fåniga, bäbisar löjliga och sorg den känsla som mer än någon annan skulle sopas under mattan.

Tjugoåttaårige jag får gåshud av skönsjungande människor, varvar ned ensam till Hollywood-rullar med lyckliga slut och låter sig beröras av vänners med- och motgångar.

Någon dag kanske jag till och med lär mig gråta. Någon dag kanske jag lyckas besegra den sista machobarriären.

Den dagen är inte här än. När jag nås av nyheten att en av mina mest omtänksamma läsare har dött i en trafikolycka, bildas en klump som fastnar i halsen. Med i bilen fanns hennes båda barn. Sonen kommer förhoppningsvis överleva, dottern tog avsked tillsammans med sin mor.

Det är som det är och det är inte mer med det. Folk dör varje dag. Ägnar du dig åt weltschmerz kommer du leva ett jobbigt liv.

Ändå.

Under loppet av ett halvår fick jag en vän som alltid hade något att säga. Hon blandade eftertanke med glädje och underfundiga betraktelser med skruvad galenskap. Tillsammans delade vi kärleken till det skrivna ordet och kommunikation.

Sedan tar djupet i vår relation slut. Vi träffades aldrig. Vår vänskap sträckte sig inte förbi kommentarer i min blogg och meddelanden på Facebook och Twitter. Tiden hade sannolikt inte fördjupat vårt utbyte. Tvärtom. Människor har en tendens att komma och gå.

Vissa stannar en stund, andra lite längre.

Den här gången skedde det inte genom tidens naturliga gång. I stället rycktes hon bort på det mest abrupta av sätt.

Så som det blir ibland. Det blir som det blir och det är inte mer med det.

Ändå.

Vackert och skört. Rått och avskyvärt.

Livet.