Det blir mycket hat just nu. Julen står mig upp i halsen; jag skulle helst av allt isolera mig från omvärlden de närmaste veckorna.

Hat är bra. Hat är en konstruktiv känsla när den hanteras rätt. Hat bygger band och driver människan framåt.

Att älska är motsatspunkten. Att kunna älska går hand i hand med att hata.

Nu vill jag, blott för en stund, lägga fokus på vad jag älskar – på saker som gör mig lycklig.

Först ut?

Oväntade kontraster

Det mesta i livet är urvattnat, förutsägbart och rent ut sagt fördjävla trist. Få områden belyser det tydligare än musikens värld. Slå på radion, se på Idolfinalen eller fråga gemene man på stan: generisk och tom musik slår alltid igenom till förmån för mer konstnärliga utsvävningar.

Tack och lov finns det gott om undantag: musik som vågar vara oväntad och personlig.

Du hittar den sällan på topplistorna, men när du väl hittar den stannar den med dig livet ut. Min musiksamling är full av låtar som överlevt tiden, och det vore en dåres uppdrag att försöka sammanfatta dem alla.

I stället ska jag ge ett exempel från ett band som är lätta att avfärda vid första genomlyssningen. Här har du ett gäng grabbar, någon trummar, en annan spelar gitarr och en tredje sjunger om hjärta och smärta. Hyfsat förutsägbart, inte sant?

Tänk om, tänk rätt. The Nationals katalog är full av små oväntade kontraster. Och när Matt Berninger i låten ”Slow Show” plötsligt sjunger om sin kuk, kan jag för allt i världen inte förstå varför de inte redan har raderat Coldplay från kartan.

Oväntade kontraster inom musik, relationer och livet i stort: jag älskar dem nästan lika mycket som min egen kuk.

”Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick
My leg is sparkles, my leg is pins
I better get my shit together, better gather my shit in
You could drive a car through my head in five minutes
from one side of it to the other”